Que linda es Cuba.

På julafton 2012 landade vi i Havanna, Cuba. Vi hade bokat boende, men det var en smula struligt, för inga amerikanska sökmotorer lät sig användas. Men det löste sig ändå. Vi tog taxi till stan och betalade med turistpesos, priset var som en en månadslön för en vanlig kuban. Det var sen kväll och ljummet och skönt i luften, det doftade avgaser och tropiska växter. På den slitna vägen mot stan var det mörkt som i graven, eller i alla fall en smula dunkelt. Inga reklamskyltar lyste upp tillvaron , bara svaga gatlyktor som knappt gjorde någon och illa upplysta propagandaaffischer. När vi väl hittat vårt boende mitt i centro Habana så pustade vi ut på balkongen med var sin cigarr. Vi var ju ändå på Kuba. Dagen efter vaknade vi och gick ut och åt frukost och blev omedelbart blåsta av en företagsam entreprenör i det socialistiska paradiset.
Vi hade en skön tid på Kuba, men baksidan var fattigdom och brist och ett groteskt politiskt förtryck. Det är obegripligt att någon som varit där kan hylla systemet. Ett jordbruksland som inte kan förse folk med mat. Hallå, liksom. Har folk inte ögon att se med? Överallt skällde ilskna plakat på USA, för någons fel måste det ju vara att så lite funkar.
Nu fick vi igår höra att USA lyfter alla sanktioner. Jag tycker det är rätt. Plocka bort bröderna Castros syndabock och stöd vanligt folk i deras vardag. Kommunismen är en anakronism, en kvarleva och inget hot. Handel och resor kommer att störta systemet. Kuba är vackert och det mesta kommer att ordna sig till det bästa.