Han var inte lite deppig, sådär

Om vår senaste oscarsvinnares död inte ska vara så jävla meningslös som den faktiskt är, så ska vi lära oss något. Det ena är att depression är en dödlig sjukdom och det andra är att det är en behandlingsbar sjukdom. Det tredje är att det likförbannat inte alltid hjälper.
Man är inte lite deppig sådär, man kan inte bara ta sig i kragen, utan det är på riktigt. Det är också mer regel än undantag att personer med neuropsykiatriska diagnoser ofta dessutom drabbas av depression och andra psyiaktriska åkommor.
Säkert är det ibland helt andra saker som skaver när det gör ont inom en.
Brustna hjärtan och krossade drömmar är skitjobbigt, men det är ingen sjukdom i sig. Mot det hjälper knappast piller eller terapi, det får vi härda ut.
Men de som ibland drabbats av depressioner finns ändå. Se dem, se oss och hjälp dem eller oss att hjälpa sig
själva och följ med till vårdcentralen  eller ring ett samtal om det behövs.
Kanske gnäller några i onödan. Kanske är det ibland så att man känner efter. Men jag tror inte vi ska chansa på det. Vi ska höja blicken och våga se vår medmänniska och även själva våga söka hjälp om livets vätskor inte känns i balans. Jag undrar ofta om Mats, Micael, Hassan och andra jag känt som valt att avsluta sina liv kunde fått hjälp. Kanske, kanske inte. Depression är en dödlig sjukdom. Oavsett vårdinsatser och satsningar på psykiatri, så kommer några ändå att dö av det. Några andra kanske dränker sina sorger och lever ett halvliv i rus. Han var inte lite deppig sådär. Han var dödligt sjuk. Våga se det.