Upp och ner

Det skånska landskapet är vackert som en tavla så här års. Än är de grällaste färgerna på vänt, än dominerar nyanser av brunt och grått, även om det gröna tar över allt mer. Varje gång jag tar mig utanför stan konstaterar jag att det är skönt att jag bor i stan. För jag vill inte bo i en tavla, jag vill bo i en film. Jag vill vara där människor möts och världen förändras. Vill vara en del av det.
Samma snubbe som skrev "Du vet att lyckan är för enkel för att du ska förstå den" skrev också "Dom vill bara ha dina stålar/hala som ålar". Ibland går det upp och ibland går det ner här i livet, så att medel och median hamnar rätt. Mästerverket kan vara b-sida till hötorgstavlan. Bara den insikten ensam kan göra mig passiv och deprimerad. Jag vill ju så gärna att allting ska vara bra hela tiden, gärna utan krav på ansträngningar. Lite som när Alfons och pappa surar för att det inte är jul hela tiden. Jobb, relationer, politiska uppdrag, helst ska det bara glida fram. Annars har jag traditionellt dragit mig undan eller vandrat vidare. Johnny Cash säger till June Carter: "You make me wanna be a better man". Det är en kärleksförklaring som heter duga. För din skull, ska jag ta det lugnare. Det är där jag vill hamna om det går. I insikten om att det inte är så farligt med den första snön, för snart är det vår. Och när jag går i skogen ute i Torup och bokar och björkar snart ska slå ut och en ekorre skuttar från träd till träd så ser jag det klart, om jag nu inte gjort det förr.
1.Jag är inte centrum i universum.
2. Det är för andras skull jag är här.
3.Det får lov att gå upp och ner.
Sen åker jag till stan igen. Nån måtta får det vara på friden. Nån måtta får det vara på insikterna.