Du och jag, Emil

Emil i Lönneberga är så jävla bra att jag nästan får tårar i ögonen. Vi i Sverige har skämts bort med bra barnlitteratur genom Astrid Lindgren och hennes efterföljare och normaliserat att en bra barnbok/film har ett tydligt klassperspektiv och inte väjer för det som som är svårt. Bulten i bo visste inte vad han skulle göra med allt som bubblar upp i honom när han dricker, säger Astrid utan att vare sig försköna eller moralisera i onödan. Och så sjunger drängen Alfred fattig bonddräng, som jag inte fick lov att lära barnen på mitt förra jobb, trots att det är det bästa Astrid skrivit enligt henne själv.
Nu har det skrivits kopiöst med avhandlingar och artiklar om Astrid Lindgrens böcker och de har kallats ön det ena och andra. Själv värjde hon sig mot alla analyser, hon bara skrev sina berättelser och folk fick väl läsa dem hur de ville. Hon är extremt stilsäker och har känsla för detaljer och miljöer. Man satt andlös när någon vuxen läste och önskade sig ostkaka och smålandskorv, trots att man inte visste vad det var. Och Emil åkte med Alfred och badade och fiskade kräftor. Du och jag, Emil. Vad littvetarna än säger.