Värnhem charmar ingen. Torget och bussarna som kommer och går och ett bordtennisbord av betong som ingen någonsin spelar på och monumentet över de vita bussarna som ett stänk av allvar och mening mitt i det gråa. Men alla stadsdelar och mötesplatser kan inte vara Möllan eller Gustav, på en del ställen bor man bara, på vissa platser ska man inte kurtisera, utan bara vara som man är. Fyllona sitter på sina vanliga bänkar och bråkar om flaskors inehåll och om vem som är skyldig vem. Genom pizzerians fönster ser man det gula kvarteret där min trea fanns på fjärde våningen. Där satt jag en gång och läste dikter för en tjej som ändå inte ville ha mig, för livet är inte som i böckerna. Jag hade revor i tapeterna och det stod saker överallt och i barnens rum låg en lastpall som minstebror sågade och spikade i så att det blev märken i plastmattan. Nu är lägenheten renoverad och priserna på pizzerian har gått upp en smula. Andra människor än då passerar ut från torget och in i Kungsgatans grönska. Ray Charles sjunger för de helgdagströtta och vi promenerar iväg och hemåt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar