Det finns tre-fyra tweets jag skäms över. Något fler fb-inlägg och eventuellt någon bloggpost. I övrigt ser jag er i ögonen och säger att jag skulle gjort likadant igen. Jag skulle vässat klorna mot rasismen i alla dess former, mot lokala politiker som om och om igen korsar gränsen och uttrycker antisemitism samtidigt som enskilda judar i stan utsätts för terrordåd. Att det snackas skit om mig på allra högsta nivå i stan visar bara hur nödvändiga mina ord är. Andra frågor rullar mer på av sig själv och där är jag mer med i ett gäng som som slåss gör samma saker. Mot de höga halterna av kvävedioxid, för jämställdhet och för drömmen om det mångfaldiga Malmö. Ibland har jag varit en av många, men rätt ofta har jag stått ensam. Det har fått vara som det har behövt vara.
Och så fick jag se Israel igen. Och Kuba för första gången. Vissa drömmar går i uppfyllelse, andra måste man omvärdera eller ge upp. Jag har lärt mig att hålla hårt i det och dem jag har kära, men också att släppa när det är tvunget. Och inte en droppe i år heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar