19 år gammal flyttade jag till Malmö. Det var ingen stad byggd på rockenroll, det var tidiga poppiga Wilmer X och Dan Tillberg och det fanns inte en enda uteservering i hela stan. På kockumsområdet byggdes båtar och de socialdemokratiska ledarna som alltid styrt stan drack grogg och spelade golf med kapitalisterna.
Jag köpte en gammal cykel och på biblioteket på Nobeltorget lånade jag Gullberg och Werup och försökte lära känna min nya stad. På föreningsgatan rev man upp de sista spårvägssspåren så att bilarna skulle få mer plats.
Inga visioner är som en våt filt över verkligheten och en stad där man breddar gator för bilarnas skull är en människofientlig och olycklig stad.
Ni som längtar tillbaka till en tid utan valfrihet, en tid när GB:s storstrut var den finaste glass som fanns, ni vet inte vad ni talar om. Jag läste om näktergalen i Malmö i mina lånade diktsamlingar, men jag såg den aldrig. Jag cyklade precis som Werup till Ribban och det doftade av tång och frihet. På stadion mötte MFF Öster eller Kalmar och det var gratis att gå in och det var tyst och ödsligt på den gamla mästerskapsarenan.
Inga höga vallar mot havet kommer att hindra klimatförändringarna och inga kameror på gatorna kommer att göra oss trygga. Att titta bakåt är aldrig vägen mot framtiden. Jag vet att hoten är stora, men hoppet är större. Jag har fortfarande inte hört näktergalen. Allt jag hör är bilarna ute på Bergsgatan. Det är tid nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar