Ur en ADHD-unges dagbok

På tisdagen är det jag som lämnar min arbetsplats allra sist. Det betyder att jag ska se till att det är släckt, undanplockat, att inga ungar är kvar och allt sånt där. Kaffebryggaren ska man slå av. Men när skallen är full av romanideer och aktuella politiska frågor, så är det lätt att glömma något. Mitt huvud liksom svävar iväg nånstans, så är det ofta. Så när jag kommer ut ur huset och larmet är på så har jag inte nycklarna med mig. Det är inte så bra. Då får jag bära min cykel på axeln genom Rosengård och in i Möllan och sen hem, ja, ni vet. Först får jag några förströdda kommentarer från ett grabbgäng. Nästa grabbgäng säger: "Hej, har du snott cykeln, mannen?" och det kommenteras om att svennar minsann är tjuvar och inte bara araber. Inne på det fina Möllan cruisar en polisbil tätt intill och jag ler och nickar och dom skakar på huvudet och kör vidare. De allra flesta man möter höjer inte ens på ögonbrynet. Det krävs mer än en dubbelt låst cykel på axeln för att impa på en malmöbo. Väl hemma förbannar jag min drömska och glömska, men det är sån jag är. Ofukuserad och splittrad. Startar lätt, men segar mig i mål. Ibland med cykel på axeln.