Skolan är ingen terapigrupp

Nu ska det pratas om droger i skolan, ty nu har sonen börjat sjuan och då är det ju sådana förväntningar som odlas. Men så funkar inte ledningen mellan datorn och maskinen som ska visa bilder på väggen och skolsyster säger högt och klart att hon önskar sig tillbaka till overheadens tid. Genomlysningsbilder, som Per Ängqvist brukade kalla det när vi båda satt i partistyrelsen på 90-talet. Tekniken strular alltid på föräldrsmöten och arbetsplatsträffar och alltid ropas det ut i publiken på någon med it-kompetens. Först blir det tyst, sen stegar en pappa fram och mixtrar med tangentbordet innan också han ger upp. Så var det med dom drogerna och ute i klassrummet klagar några flickmammor på att kemin mellan mentorn (nytt ord för klassföreståndaren) och deras telningsr inte stämmer. Ursäkta, men kemi? Det här är skolan, barnen ska lära sig saker, det är inte en terapigrupp för bortskämda tonårsflickor från Malmös finaste kvarter. Fy fan så pinsamma ni är tänker jag och kollar ut genom fönstret istället, på den byggarbetsplats som Västra hamnen fortfarande är. Så mins jag min egen skoltid, det jävla högstadiet i skithålan vid världens ände och hur ingen såg och ingen brydde sig. Hur drogundervisningen skedde liksom mer praktiskt under mentorskap av tuffa grabbar som förmodligen sitter kvar på torget eller vid kyrkvallen, om dom ännu lever. Ändå är småstaden så idyllisk och min nuvarande hemstad så farlig, det vet ju alla människor. Trots skitnödiga övre medelklassmammor är jag glad över att mina barn får växa up med mångfald och valfrihet på riktigt. Varghatarna är långt härifrån och mamman som på vägen ut klagar på Malmö stad vet inte hur illa det kunde vara och är på andra håll. Väl hemma ringer sonen och frågar om mötet och jag svarar. Idag har han börjat på teatwrkurs och hans hår går ner till axlarna. Han sympaiserar med planka.nu och har laddat ner en grönsvart flagga i datorn. Än vet han inte att jag valdes in i skolrådet. Han kommer nog att fräsa om skendemokrati.