"Vi är tågmänniskor, inte båtmänniskor", säger sonen när vi sjunkit ber i våra kojer på den sunkiga Tallink-färjan efter det obligatoriska godisinköpen och efter att Lettland försvunnit bort i horisonten. Ända sen Stena Olssons glansdagar har färjetransporter i vårt land varit lika med patetiskt supande och legitimerad otrohet, eftersom internationellt vatten betraktats som lag- och morallöst land av hyggliga Svenssons som aldrig skulle supa skallen av sig och knulla runt bland hemstadens vakande ögon. Det är inte kul att se. När vi reser vill vi färdas bekvämt och snabbt. Vi är inte där för att bryta tabun, det gör vi i så fall vilken dag som helst på hemmaplan, om det roar oss.
Och samma dag som mitt fina parti håller seminarium om monopolens välsignelse i trafiken går vi på SJ:s X2 i Stockholm och får äntligen resa ordentligt, utan sunkfylla och usla dansband. Min hustru lär mig att en resa fram och tillbaka med en fyllefärja heter "kryssning" i Mellansverige och jag frågar mig vad tågresor i så fall kan tänkas heta. "Njutning", kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar