Så säger min kollega att jag omöjligt kan vara arbetarklass, eftersom jag har synpunkter på tomaterna som är för sura och kalla och på den inlagda gurkan, som är för söt. Arbetarklass äter det som serveras utan att gnälla. Men mitt ursprung är likförbannat arbetarklass, trots den centralt belägna bostadsrätten och finliret i matsammanhang. Men medelklassattributen finns där, inte minst den svindyra nya cykeln och detta med att tillåta sig slarv och avsaknad av gardiner, men närvaron av fairtradekravatkaffe. Och att jag varit föräldraledig, fast jag fötts med kuk.
Jag rör mig lite som fisken i vattnet i det svenska klassamhället och därmed hör jag liksom inte på riktigt hemma någonstans. När jag skulle gå på högskolan, var det såklart en yrkesutbildning, nåt nyttigt, och inte studier för skojs skull och så där.
Samtidigt har jag j verkligen beträtt högskolan som en av de första i släkten och då bränns broarna oåterkalleligt. Jag pratar med rika moderater om vilka fonder som är värda att satsa i och med facksossar om Malmö FF:s chanser i Europa. Men ingen av dom räknar in mig i sina gäng, det vet jag.
Min farsa beträdde banan med ambitionen att ta sig bort från Masthugget och alkoholisthemmet och lyckades ganska bra, innan hjärtat la av vid 48 års ålder.
Det är bara bildat folk som skulle kalla det en klassresa. Arbetarklassen har ingen ambition att vara fattig, utan strävan efter materiellt välstånd är självklar.
Men i media och i den stora världen tror man inte att jobbarna finns längre. Samma människor som för trettio år sen skulle romantiserat fabriksportar och verkstadsgolv tror idag att alla jobbar hemma och kan flexa ut klockan två varje fredag.
Men knegarna finns och vi som har skit under naglarna med oss i generna vet något som samskoleidioter och Långedragspuckon aldrig kan läsa sig till.
Det kanske kan vara dags att använda det på något sätt? Kanske ska vi visa att det inte är Sverigedemokrater och tröga sossar som har svaren på deras frågor?
1 kommentar:
Klart att klass finns, men...
Jag är inte säker på att arbetarklass är ett relevant analysbegrepp längre. Dels känns det som om delar av det man traditionellt menar med arbetarklass, dvs. industriarbetarna, städ-, kök- och omsorgsyrken med låg utbildning försvinner (industriarbetarna är ju mycket färre idag än 1950 t.ex.), och dels känns det som om gränsen för vem som är exploaterad på riktigt inte går vid utbildnings- eller lönenivå utan snarare anställningsform och legal status. Vikariat, provanställningar, visstidsanställning enligt överenskommelse, svartjobb, papperslös - att vara fastanställd undersköterska gör kanske att du får det lite trångt om pengar vissa månader, och visst kan du kanske räknas som fattig om du dessutom är ensamstående föräldrar, men de som har den verkligt osäkra tillvaron är ju de som överhuvudtaget inte kommer ifråga för ett fast jobb, på grund av oseriösa arbetsgivare (och kommunen inte minst i denna kategori) och alltså inte kommer in på allvar i socialförsäkringssystemen, samt de som överhuvudtaget inte kommer in i samhället och den lagliga arbetsmarknaden på grund av sin legala status.
Visst, en massa grejor som hälsa och materiell status kan relateras till låg utbildning och förhållandevis låg lön, men den så kallade arbetarklassen i Sverige idag har det fortfarande förbannat bra om man jämför med sjuka, arbetslösa och papperslösa.
Skicka en kommentar