En sommardag för evigheter sedan satt jag vid ett bord tillsammans med två israeler, och två danskor. En av danskorna pratade om Gandhi och om hur ett öga för ett öga och en tand för en tand bara gör oss blinda och tandlösa. Den ene israelen, den arge, berättade om hur han skjutit en palestinier när han tjänstgjorde i Gaza och han ångrade sig inte det minsta, sa han - för det fanns inget val.
Vi drack te med mynta i och solen gick ner över den förfärliga turistorten Eilat och samtalet fortsatte långt in på natten. De ord som ständigt återkom var "Ni kan inte förstå". Och vi nickade, för vi kan verkligen inte förstå. När man föds som jude föds man med en dom hängande över sig - en dom för brottet att vara född. När man växer upp i Israel växer man upp med döden som ständig följeslagare och hotet om undergång levande. När radion signalerar att det är dags för nyheter skruvar man upp, för det kan ha hänt något; det kan vara din mamma eler din granne.
Nej, vi kan inte förstå och när jag idag hör hur det skanderas om Israel mördare så försvarar jag såklart inte att man bordar båtar och skjuter folk, men jag vet att det är långt mellan Gandhis visioner och den krassa verkligheten för den som är dömd att vara både jude och israel. Det förstår jag fast jag inte kan förstå. På Gustav Adolf torg och runt om i det trygga Sverige hör jag kravet att det ska brytas förbindelser och isoleras. Själv tycker jag precis tvärtom. Bara genom att prata med varandra får vi världen att funka. Jag vet inte om världen blev en bättre plats den där natten i Eilat för snart 20 år sedan, men kanske blev alla vi runt bordet lite klokare. Och dagen efter vaknade vi av att solen letade sig in genom fönstret tillsammans med doften av mynta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar