Dom bokstavliga och metaforiska bilder av oss som vi lägger ut på nätet finns där utom vår kontroll, så länge någon bestämmer sig för det. Googlar jag mitt namn hittar jag fåniga bilder, några texter och rent av ett mordhot. För några år sedan var jag mer i ropet och då fanns det betydligt fler träffar. Full koll kan jag aldrig ha. I mitt eget ansvar ligger att faktiskt bara släppa ut bilder och texter som jag kan försvara eller förklara, men andras tilltag kan jag inte säga något om. Jag utgår från att den som vill mig illa letar rätt på uppgifter om mig och twistar dom så att jag ser idiotisk eller fånig ut. Väl bekomme, jag får stå mitt kast. Om att han alltid stått för kärlek och aldrig gjort någon illa, skriver Tomas DiLeva på Newsmill och banar därmed väg för förtal och rykten. Ingen framstår som så skyldig som den som bedyrar sin oskuld. Och bland illasinnade människor är det närmast fri jakt på en man som stuckit ut hakan som kärleksprofet i 20 år. För så är det. Ingen näthatar Persbrant eller Patrik Sjöberg, eftersom man utgår från att dom (sant eller falskt) är svin, men dom är machomän och därmed våra svin.
Man får kanske inte de avtryck man förtjänar, utan det är slump, tillfälligheter och tajming som avgör vilken bild av varandra man får. En sak vet vi dock; nätbilden av oss är som slarviga karikatyrer. Saras och min mediabild av varandra väckte inget pirr eller intresse alls; det krävdes öga mot öga och talade ord för det. Så består vår relation också, till skillnad från de relationer man försökt grunda på nätbilder.
3 kommentarer:
Vadå fri jakt bland "illasinnade människor". Då förutsätter du ju direkt att Di Leva verkligen är godheten på jorden. Aldrig funderat över om det kanske är så att alltihop är en smart image? Är man illasinnad då om man har sett igenom detta på egen hand, eller kanske till och med har personliga erfarenheter av en helt annat sida hos denne "kärleksfulle" man? Inte en tanke heller på att han med sina bulletiner till allmänheten från ett misslyckat förhållande faktiskt aktivt svartmålar motparten och därmed försöker själv framstå som oskulden själv? Är det ett "gott" beteende? Eller är också jag "illasinnad" nu tycker du?
Vad eller vem du är anar jag inte ens, lika lite som jag vet om Di Leva är godheten på jorden eller inte. Att traditionella män känt sig störda och hotade av DiLeva har jag däremot gott om erfarenheter av.
Jag har länge tyckt att han var ett färgglatt inslag i den svenska artistfloran. Jag förstår att du försöker insinuera att jag är trångsynt och har svårt för hans klädsel och budskap, men så enkelt kan du inte avfärda mig. Jag kan säga att det är mycket långt ifrån sanningen. Däremot har jag sett igenom hans påmålade helgongloria (ja, den som gör att han har råd att betala räkningarna och bo fint). Dessutom har jag personligen bevittnad hans svartsjuka sida, med betoning på sjuka. Det är synd, for jag gillade som sagt artisten Di Leva, men nu när jag vet sanningen luktar han bara illa, och jag blir beklämd över allmänhetens godtrogenhet till en person som de fakto skadar andra.
Skicka en kommentar