Beijers park.

Beijers park. Lite undangömd mellan villor, vägar och bostadsrätter och simrisbanans överväxta spår. Stans coolaste och mest kompakta park med en lekplats på temat djur. Giraffrutschbanor och så. Det är en lätt doft av tidig vår och en downskille leker med gräsänderna som en arabisk Nils Holgersson. Vi serverar broccolisoppa i kåsor på samma plats där en vän till mig firade sin fyrtioårsdag i juli för snart fyra år sedan. Jag var nyseparerad och liksom nyinkommen i dejtingsystemet. Rebounden var överstökad och jag hade dejtat en tjej på en kulle vid stranden och hade några andra bollar i luften, vill jag minnas. Jag drack fortfarande, men hade inte en susning om att jag var beroende. exet var på samma fest och hade synpunkter på vilka jag pratade med och jag anpassade mig till det. Hennes självbild var då som innan och senare att hon utgjorde normen som jag skulle fostras in i. Det tog tid att komma ur hennes grepp, det var svårare än att sluta med alkohol och psykpiller.
Jag var ingen misslyckad jävel som måste ändra mig för att passa någon, det jag hade och ville bygga vidare på är fullt tillräckligt. Den som vill ha med mig att göra för köpa mig som jag är, säger jag kaxigt, men det är ju inte helt sant. Jag lever ju inte i en autistisk bubbla, heller. Hela festkvällen gick hon och förmanade mig, trots att vi var ex och sen drog hon bara iväg med barnen, våra barn.
Jag blir allergisk när folk tala om att jobba på förhållanden. Det går liksom inte. Antingen har man det eller så har man det inte. Finns kärleken så önskar man ingen underordning, ingen anpassning, inga förändringar.