På väg ut från stationen ser jag en man som ser ut som min farfar kunde gjort om han inte dött sommaren 1977. Man ser ju dom ibland, dom som påminner om någon död släkting eller bekant från längesen. Farfar var alkoholist och en usel familjeförsörjare. Han "kom sent hem från jobbet" var och varannan kväll och jobbet bestod under de sista åren innan pensionen av att spela stenkakor och kort med polarna och dricka brännvin. Livslögnerna fortsätter i min släkt och familj vars historia med få undantag består av tappra kvinnor och slarviga män. Och brännvin, öl och vin. I andra familjer är ett hammarslag mot skallen en del av en dikt av Diktonius, men i vår familj är det det som mn farmors syster råkade utför, något som renderade hennes make Lasse en vistelse på en kriminalvårdsanstalt i närheten.
Farfar, däremot, var en god men svag människa och resultatet av det är inte heller så lysande alla gånger. Han var förstemaskinist ombord på Svenska Lloyds Londonbåtar och kryssningsfartyg innan han gick iland och grundade sin egna elfirma.
Åh, jag har ett slags arv att förvalta och föra vidare till ungarna. Men det är knappast gods och guld utan mer att svära vid fädernas gravar att inte bli som dom. Jag är en annan sorts man och det ska mina söner också bli. Det är det enda jag måste lyckas med.
Sen är jag ju Saras man med. Julen firar vi här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar