Det är sent och ett nytt dygn, den 26 oktober.
Idag spelar GAIS sin allra sista match på gamla Ullevi mot Elfsborg.
Jag kommer inte att vara där på Östra ståplats, tyvärr.
Jag stannar i min lägenhet och ser hur denna dagen blir.
Kommer aldrig mer att gå in genom dom där vändkorsen på hörnet och det är lite märkligt. Sista gången jag var där minns jag mycket väl.
Det var dan före valet, en mycket solig septemberdag, livet var enkelt och sonen ringde under matchen för att berätta om att han gjort ett partitest.
GAIS tappade en tvåmålsledning och det blev oavgjort.
Det var Hammarby vi mötte, jag hade tagit tåget in från Floda; vi hade diskuterat om grodan och ormarna skulle följa med, men Hammarbys fans var ett orosmoment.
Det var på väg att bli en fin höst, det var vi överens om.
Men bara några veckor senare var hela mitt liv ett enda kaos, ingen groda, sjukskrivning och längst nere på botten.
Det är så lätt att falla och så jävla svårt att klättra upp igen.
Och när man sträcker sig efter den närmaste personens hand, kanske den inte finns där. Måhända har vederbörande fullt upp med sin egen balans.
Jag står här ensam och det är ingen vacker syn.
Gamla Ullevi är sliten, men charmig.
Säsongen började bra för GAIS, man ledde rent av efter första omgången.
Fast alla vi som sett dom, vet att spelet är ganska kasst, många missade passningar och aldeles för många varningar.
Nu rivs gamla Ullevi och en ny fin arena ska byggas på dess plats.
Jag får se mina sanningar i vitögat och hösten verkar bara bli kallare och kallare.
Musik: "Här är gaisarna från Götet" - Attentat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar