Grön, grinig gubbe

Grekland brinner

2012-02-13T20:46:00.004+01:00

Nu när Grekland brinner i vår TV och det ligger oätliga souvlakis och utspilld tsatsiki bland glaskrosset på Syntagmatorget, så riktigt hör man bouzokimusiken stiga över gränderna i Plaka, på sluttningarna upp mot Parthenontemplet på Akropolisklippan. En gång irrade jag runt där, nykter sedan tre månader, men yr i bollen ändå, eftersom jag självmant beslutat att för sista gången pang bom sätta ut alla psykpiller. Jag drack kallt kaffe som kallades frappé, när andra drack ouzo, köpte örhängen åt en tjej jag egentligen inte var intresserad av och sms-ade med en annan; det var en tid av förvirring och uppbrott för mig personligen, men de stolta hellenerna verkade lunka på i sin vanliga lugna takt. Jag gick upp tidigt och sprang runt Akropolis med nya blänkande skor och sen vilade jag trötta fötter i fontänen på torget. I katedralen tände jag ett ljus för att jaga bort alla demoner och sen gick jag ut och vidare i livet. Två dagar senare flög jag hem. Hoppas allt reder upp sig med den där krisen; hoppas att Zorba snart dansar på sin strand igen. Ingen olycka varar för alltid.

Man out of time

2012-02-09T23:37:00.003+01:00

Och jag skriver den här artikeln på Newsmill för stt återföra frågan på banan och får kommentarer om att jag är metrosexuell och feminin och därmed ingen god förebild för barn. Och samtidigt läser jag på facebook välvilliga kommentarer om att riktiga män inte slår sina kvinnor och sådär. Till man utses alltså den som uppfyller några på förhand uppställda kriterier. Debatten om tvångssterilisering av transpersoner har absolut gått förbi en hel del människpr. Det är som nåt Ulf Lundell kunde skrivit och inom det området är det inte öppna landskap utan mer dina slutna rum, som gäller. Men både Uffe, idiotkommentatorer och välvilliga på facebook får bli besvikna, för det är nog tyvärr så att det inte finns män som är mer riktiga än andra. Varken jag eller den slående mannen är mer man än någon annan och i grunden är biologisk könstillhörighet för övrigt jävligt ointressant om man inte ska forska eller avla barn. Tycker jag, väl medveten om att det i både Sjöbo och Lindängen kan ses som tecken på bristande manlighet.

Möllan, du har mitt hjärta

2012-02-06T23:39:00.003+01:00

Polisbilarna står på torget, men de lämnar mig oberörda. Det är isande kallt och torghandlarna verkar ha gett upp. Snett över torget ligger kvarteret med restaurang Möllan, Tempo, falafel nr 1, Thai, indiskt, japanskt, en afghansk affär, en tidningsredaktion och en skum spelklubb. Det är mitt kvarter, vårt hemma. Det är inte, som nån annan politiker sa, ett område som man passerar under en stund i livet. Vi är några som vill leva här. Jag får krupp vid tanken på barnvänliga områden med tusen likadana hus eller lantluft och tvåbils miljövidrigt pendlarliv.
Alla behöver inte dela min vision av ett gott liv. Och de som bara pausar här på Möllan under resan från barnkammare till radhus får finna sig.i att vi som hängt med ett tag och vill vara kvar inte vill ha ett Zoo eller museum, utan en stadsdel som lever, andas och utvecklas. För 20 år sen fanns inga falaflar och uteserveringar och om ytterligare 20 år kan området ha hittat andra uttryck, trender och affärer. Vem vet? Själv hoppas jag att trafiken minskar och de kassa hyresvärdarna försvinner. Lite roligare butiker och nya kulturella uttryck. Möllan, du har mitt hjärta. Inget Zoo, utan mer som en snäll djungel.

War on gangs är fel

2012-02-05T08:59:00.006+01:00

Åh, jag skulle vilja skriva om löprundor i krispig kyla, om varför the girl with the dragon tattoo var dålig och varför Happy end var så bra. Och hur gott livet i Malmö är med biblioteksbesök och brunch på southern kitchen. Men det som begärs av mig just nu är något helt annat. Situationen, ni vet. De ouppklarade morden. Och nej, anonyma vittnen är INTE ett mp-förslag, utan några lösa tankar från personer som kanske inte tänkt tanken hela vägen in i mål. Det är tvärtom just när rättssamhället skakar som man måste sitta i båten och värna allas rättssäkerhet. Hårda tag fungerar mycket sällan och att efter amerikansk inspiration sätta igång med ett war on gangs fungerar troligtvis inte alls. En djupt rotad misstro mot rättssamhället botas inte genom att demonisera människor och genom att ständigt tala om dom och vi, det borde alla kunna enas om. Vid flera tillfällen har jag försökt förklara min syn på saken som handlar om att den extrema machokulturen som finns i miljonområdena plus svårigheter att jobba sig rik, lockar människor in i kriminalitet. Och den som aldrig gått på svartklubb, aldrig anlitat en hantverkare utan kvitto och aldrig köpt falafel för 20 spänn kan kanske kasta första stenen. Även vi fina människor i stadshus och möteslokaler är alltså inblandade genom att vara en del av det svarta systemet. Det kan kanske vara klädsamt att börja kräva av sig själv att aldrig ge ut eller ta emot svarta pengar. Och vi politiker måste ta ansvar för det samhälle vi skapar. Det är osexiga saker som genuspedagogik, mikrolån och kvinnors ställning på arbetsmarknaden som kan dra bort gängens makt och inte vittnen i papplådor eller ökad avlyssning och fler kameror. George W Bush hade fel när han trodde sig kunna vinna kriget mot terrorn genom att tulla på de mänskliga rättigheterna. Det är lika fel i Malmö.

Ode till arbetslinjen

2012-01-31T06:44:00.003+01:00

En pappa bär in sin sovande unge på Annelunds förskola, precis när jag cyklar förbi. Själv ska jag ner under järnvägen, genom tunneln och ut på det av underklassafaris så berikade Rosengård. Men jag uppehåller mig vid pappan och ungen ett slag och minns alla hundratals gånger man själv burit, lyft eller rullat in sin unge i förskoletamburens värme. I bästa fall till en känd och önskad pedagog, men inte så sällan till en loj timvikarire eller en välvillig köksa som släppt kastrullerna en stund för att ta emot barnen när nu ingen annan kan göra det. Arbetslinjen funkar om det finns trygga och bra förskolor, tänker jag, även om det inte är för arbetsmarknadens skull som vi ska ge barnen en bra start. Jag gillar arbetslinjen, tanken att ett bra samhälle byggs av gemensamma ansträngningar. Det låter kanske svulstigt och stort och i praktiken är det inte så lätt fixat. Alldeles för många får stå utanför, utan vare sig hopp eller förväntningar och den viktiga frågan: vad kan jag hjälpa till med, drunknar i tal om karensperioder och bidragstak. Men det saken handlar om är det som ger oss en anledning att pälsa på oss på morgonen, känna kylan bita i kinderna medan morgonens första kaffekopp fortfarande värmer inne i själen.

Medelålders vita män

2012-01-29T14:14:00.002+01:00

Dagens irro kommer från fejan och twitter och handlar om reaktionerna efter valet av Stefan Löfven till partiledare för S. Visst får han kritik för att han på S-vis är en smula tillväxtnaiv och absolut för kärnkraft. Men det han får mest skit för är något han svårligen kan omvärdera, detta att han är en medelålders vit man. Att vi har en över- och underordning som gör att kvinnors kunskap och erfarenheter missgynnas och åsidosätts är inte Stefans fel, även om han som du och jag har en plikt att försöka förändra. Han är en del av ett system; samma strukturer som gör att talibanerna hindrar tjejer från att gå i skolan, som gör att några av "mina" dagismammor förblir analfabeter och tvingas bära plagg som handikappar dem i vardagslivet. Samma system som gör att min fru gör mer än mig här hemma och som gör att jag har sämre lön än en hantverkare, trots högre utbildning.
Om feminismen förvandlas till en jakt på enskilda medelålders vita män, så blir det fel. De flesta i Sverige är vita, tiden mellan småbarn och pension är den tid då de flesta av oss har tid med politik och att Sveriges alla statsministrar varit män är frukten av ett system som råder nästan överallt och som vi inte välter på fem minuter. Vi ska vara rädda om alla som vill jobba politiskt och inte stöta bort människor som vill en bättre värld. Däremot ska vi såklart se till att politiken inte bliren livstidssyssla och en födkrok. I den förstadelen är vi gröna föredömen och i den andra går V före. Sen tjatar jag igen om genuspedagogik och individualiserad föräldraförsäkring. Alla är vi barn i början och alla föräldrar har en första tid att forma sitt sätt att fördela bördorna. Så ändrar vi systemen snarare än hackar på stackars Stefan.

Tända ljus och tjutande flygplan

2012-01-27T06:33:00.004+01:00

Det är förintelsens minnesdag och alla minns och tycker synd om de folkgrupper som massmördades av nazisterna och deras hjälpredor. Vi tycker också illa om den politik som vår svenska S-märkta regering drev igenom och som innebar att tyska judars pass stämplades med J, så att Per-Albins gränspoliser visste vilka de skulle stoppa. Jovisst och hur kunde allt det där hända frågar vi oss om och om igen.
Men istället för att gräva en grop av hemmasnickrade teorier kan vi nöja oss med att inse att antisemitismen, liksom andra rasismer, finns och frodas och jobba utifrån det. Och aldrig prövas våra till intet förpliktigande ord om de stackars judarna som när det kommer till frågan om Israel och hennes rätt att finnas och försvara sig. För majoriteten av judarna var ju sionismen svaret på frågan om hur judarna skulle kunna överleva och FN köpte det resonemanget. Så att med ena halvan sörja förintelsens offer och med den andra förbanna att dagens judiska folk står upp iställker för att låta sig ledas in i ghetton och läger, duger fan inte. Både tända ljus och tjutande flygplan behövs. Judarna minns förintelsen och väljer att försvara sig. Det måste vi stödja.

Steril

2012-01-24T20:56:00.004+01:00

Så kom då beskedet i ett vitt kuvert från Region Skåne, Ystads lasarett. Och beskedet var såklart att mina ledare är klippta, lösa ändar, oförmögna att transportera spermier. Det är över nu, barnalstrandet och jag tar ansvar för min reproduktion. Tydligen är det fortfarande ganska ovanligt. Trots att sterilisering av män är en enkel operation som görs under lokalbedövning är det något som gör att de flesta av oss föredrar att kvinnor pumpar sig fulla med hormoner eller att hennes ledare skärs av under narkos. Det är kanske så att själva fertiliteten är viktig för några av oss. Känslan av att kunna befrukta även långt fram i livet förstärker måhända manligheten, precis som stora muskler och en dyr bil gör. Inte vet jag. Var och en når lyckan på sitt sätt. I vilket fall som helst så är det över för min del och inga fler provburkar behöver fraktas i diskreta påsar genom sjukhusets korridorer. Jag slipper möta de ofrivilligt barnlösa som lämnar prov av rakt motsatt skäl. Bra det. Fyra någorlunda friska barn bär mina gener vidare, om nu det spelar någon roll. En borstar tänderna och en ligger i soffan och pratar om en antirasistisk kurs. Livet bärs vidare.

Män har aldrig fel

2012-01-22T09:08:00.002+01:00

Det är kul det där med män och deras politiska prestige. Kanske bejakar jag kvinnan i mig när jag säger att jag hade fel i mina förutskickelser att Juholt skule bli nästa Erlander, för som man i politiken ska man ju aldrig medge ett fel. Han skulle vinna tillbaka mittenväljare, trodde jag, eftersom det är dem S förlorat till M. Inte genom att ändra politik, utan mer genom sättet att uttrycka sig. Nu blev det istället en bombastisk vänstersvada och det går ju liksom inte ihop med att att man själv är närig och snor åt sig bidragspengar. Ljuger man sen om ditt och datt så är det hejdå. Själv är ganska cool över att ibland få stiga åt sidan. Ingen vill bli petad, men ofta finns det någon som passar bättre än en själv och under alla förhållanden kan det inte bli en livsuppgift att ha det ena eller andra uppdraget. Och jag föddes inte med en viss partitillhörighet och jag vet inte heller med vilken åsikt jag kommer att dö. Mitt engagemang omprövas alltid, politik är ingen anställning, det är att tycka saker och försöka förändra. Min last är att jag är impulsiv. Det sätter å andra sidan en och annan snygg oneliner, men allt jag twittrat om exempelvis Ilmar Reepalu borde inte nått världen. Det här är ju inte Israel där ministrar i samma regering kan skälla ut varandra i landets största tidningar. Här ska vi helst tiga, för det är svenskt och fint. För övrigt förbannar jag vädret och tackar gud för semlor och att mina fötter verkar palla maratonträningen.

Ur en ADHD-unges dagbok

2012-01-20T09:45:00.001+01:00

På tisdagen är det jag som lämnar min arbetsplats allra sist. Det betyder att jag ska se till att det är släckt, undanplockat, att inga ungar är kvar och allt sånt där. Kaffebryggaren ska man slå av. Men när skallen är full av romanideer och aktuella politiska frågor, så är det lätt att glömma något. Mitt huvud liksom svävar iväg nånstans, så är det ofta. Så när jag kommer ut ur huset och larmet är på så har jag inte nycklarna med mig. Det är inte så bra. Då får jag bära min cykel på axeln genom Rosengård och in i Möllan och sen hem, ja, ni vet. Först får jag några förströdda kommentarer från ett grabbgäng. Nästa grabbgäng säger: "Hej, har du snott cykeln, mannen?" och det kommenteras om att svennar minsann är tjuvar och inte bara araber. Inne på det fina Möllan cruisar en polisbil tätt intill och jag ler och nickar och dom skakar på huvudet och kör vidare. De allra flesta man möter höjer inte ens på ögonbrynet. Det krävs mer än en dubbelt låst cykel på axeln för att impa på en malmöbo. Väl hemma förbannar jag min drömska och glömska, men det är sån jag är. Ofukuserad och splittrad. Startar lätt, men segar mig i mål. Ibland med cykel på axeln.

Mjuka tag

2012-01-17T17:09:00.004+01:00

Det är nåt som händer med män med positioner, tänker jag när jag går här och plockar med sakerna på jobbet. Ryggdunkandet och de höga arvodena gör kanske att man mister en del av kontakten med marken. Man tror man ska ha alla svar. Man tror allt står och faller med en själv. Men vare sig det ena eller andra stämmer ju där. Det är helt okej att inte veta allt, i min bok är det rent av vackert att visa sig känslig och sårbar. Den störste amerikanske presidenten av dem alla, Abraham Lincoln, led av depression; det visste alla. Han var stark ändå eller kanske just för att han försonades med sina svaga sidor.
Här och nu i Malmö vill alla ha snabba svar på frågan: vad gör vi åt Malmö. Och precis som för den veke George W Bush efter elfte september 2001 är det lätt att lockas att vara en tuff snubbe och kräva hårda tag. Själv tror jag att det är mjuka tag som behövs. Det är inte brist på manlig tuffhet som skapat situationen, utan snarare dess raka motsats. Och det är inte hugg, slag, hårdare straff, minskad rättssäkerhet och strängare lagar som ändrar det som är dåligt.
Det som måste fram är glöden i barns ögon, visionen om att ett bättre liv är möjligt, lika rättigheter för alla oavsett vem du är, hur du ser ut och vad du drömmer om.
Det jag vill höra från dom som har mer makt än jag är att vi tror på Malmö, vi tror på varje malmöbo och vi hoppas och kräver att du ska göra ditt bästa.
Alternativet med hårda tag, tuffhet och machoskit leder på GWB:s väg, mot eviga strider och ständig rädsla och kontroll.
Det är just när kraven känns som tyngst som man ska ta ett djupt andetag och varför inte fråga någon om råd. Om du tror att du klarar allting själv, så har du ett hjärta av sten, sjung Uffe och så är det nog. Mjuka tag.

Långpass och svikande minnen

2012-01-16T00:43:00.002+01:00

Det fick bli Beatles i lurarna. Ett långpass som jag inte riktigt hade lust med kräver glad musik, sånt där obekymrat lallande. Nu är ju Beatles mer än så och i fem långa år lyssnade jag på Beatles varje dag. Verkligen, fast nu kommer jag på att det inte stämmer, för när jag reste var det knappast nån musik med. En gång satt jag i en tågkupe i Portugal och sjöng beatleslåtar för en tjej från Gävle som jag ville bli kär i. Åh, jag var en patetisk typ, ett yrväder som inte visste hur det gick till.
Minnet är annars ingen vän att hålla i handen, minnet sviker och ljuger på löpande band. Kanske var förloppet i den där kupén nåt helt annat. Kanske var jag bara full och störig. Kanske minns man olika. Här på bloggen fick jag oceaner av hatmail när jag skrev att en numera död politiker luktade sprit de gånger vi träffades. Däremot får man på bästa sändningstid peka ut en hedervärd fd justitieminister som horbock, utan reprimander. Och barn till alkade självutnämnda uppfostringsexperter kan beskriva sin uppväxt som ett trasigt liv med fylla och sexuella utnyttjanden. Vad är sant? Ingen vet. När min egen Felicia en dag skriver en bok om mig kan det bli allt från Mummy dearest till oh mein papa. Också jag har starka åsikter och en fd fallenhet för alkohol och relationer som kommit och gått. Vi är inte så fina nån av oss. Däremot blev jag aldrig justitieminister och nog fan tog jag mig runt alla 24 kilometer med the fab four i mina vita iphonelurar.

Inte skyldig.

2012-01-11T17:49:00.002+01:00

Det kan ju hända att han blev missförstådd, Ilmar Reepalu, när han i media oroade sig för att någon oskyldig skulle träffas av en kula och avlida, på samma sätt som ett barn i Rosengård och en medelålders man i Lindängen gjorde precis i början av året. Vi får väl hoppas det. Men lite märkligt är det ändå. För Ilmars föregivna tungslip stämmer väldigt väl överens med uttalanden man hör lite då och då om att den som håller sig borta från slöddret/gängen/utlänningarna är utom fara. Det är så vanligt att jag vågar påstå att det är en allmän föreställning att det finns ett VI som endast av misstag kan stöta på DOM, men att om invandringen inte stoppas/Regeringen inte gör något/vi inför hårdare straff för vapeninnehav så kan såna som du och jag (vanligt folk, för att tala med vänsterpartiet) träffas av en kula. En cyniker kan lätt tro att Malmös mest mediavane politiker visste vad han sa och att det inte alls var en tillfällighet att orden föll som de gjorde.
Men vi och dom bor ganska nära varandra, det svarta och vita lyser lite blekt grått. Här på våra gator Bergsgatan och Möllevångsgatan har människor utsatts för personrån. Skyldiga dom med eller? Man kanske ska ge fan i att gå ut med iphone eller plånbok? Och vem som är snäll och vem som är dum står inte stämplat i pannan heller. Om min väns vän är en gangster, vad är då min vän och vad är jag? Är man medskyldig om man någon gång dansat eller druckit kaffe i en källare på Norra Grängesbergsgatan eller köpt billig cigg i en närbutik och biltvätt för hundra spänn? Det är inte svart och vitt, inte entydigt och följer inte riktigt stadsdelsgränser heller. Ingen är oskyldig, ingen är skyldig, men det finns en obehaglig machokultur som tillåts ta plats och dominera i stora delar av stan. Varför inte börja nysta där? Låt ödmjukheten och de mjuka värdena flyta uppifrån och ner. Jag vet en som kunde ta initiativet. Han kommer inte att bli missförstådd.

Vägval Anders

2012-01-10T19:36:00.003+01:00

Åsa Linderborg ska ge Bengt Ohlsson pisk i aftonbladet och tar då i från tårna och uppåt och utbrister sålunda att att Ohlsson och andra till höger om Lindeborg spelar i samma liga som Anders Behring Breivik och dansk folkeparti. Varpå en röd armeav vänstrtwittrare och facebookare kopierar och sänder vidare och tycker att Åsa är SÅ bulls eye med sin kränkande artikel. Superlativen vet ingen gräns och därmed bekräftas tyvärr Bengt Ohlssons tes om vänsterns gruppdynamik. Man behöver varken läsa på om det ena eller andra, den röda strömmen för dig alltid rätt, om du så hamnar i lag med folk som piskar bögar eller som inte har koll på Stockholms rondeller. För jag an inte tänka mig att någon jag känner verkligen läser in Breivik eller Pia K i mina åsikter.
Själv märkte jag av det där först på riktigt när jag började ge uttryck för åsikten att det kanske var lite konstigt att inte värna och stötta demokratier även i mellanöstern och när jag pekade på det uppenbara sambandet mellan ship to Gaza och hamas. Här var det inte bara en röd, utan också en grön ström och inte en enda pallade ta reda på fakta. Så stod jag då på torget sommaren 2010 och hörde vänner skrika "Leve Turkiet", utan att ha läst på det minsta om palestinakonflikten eller om IHH. Alla andra var ju där, så det kunde ju inte var fel.

Jag tror att det är farligt att följa med strömmar. Man kan liksom hamna lite varsomhelst då. Man måste inte vara kompis med alla som delar ens åsikter och man måste inte hålla med för husfriden eller för vänskaps skull. Tvärtom. En vän ska tåla mothugg.

"Många känslor här ikväll" Gustav, fredag 6/1 kl 17.

2012-01-08T15:47:00.004+01:00

Så stod vi då där på Gustav, malmöbor upprörda över VÅLDET i vår stad. Polisen var också på plats, såklart. Denna kväll fanns viktare prioriteringar än att hindra befolkningen i stadsdelar vars namn doftar av rosor och ängar från att få kulor i huvudet. Några fina gustavbesökare kom makabert nog med gravljus, som om staden redan avlidit av sina skador. Ja vi stod där och hörde folk på scenen som bedyrade att de var malmöbor och med övermjuk stämma lästes ett tal upp som täckte in nästan allt. Inte ett öga var torrt och dessutom spelades det begravningsmusik. Hela den församlade radikala medelklassen och deras hangarounds var tagna av ögonblicket. Då stördes idyllen av människor med plakat och talkörer. Invandrare var dom också, inte riksdagsmän och mediafolk, utan såna där som bor i gulteglade hus med tre eller åtta våningar i områden dit kommunalråden i bästa fall kommer i grupp för att testa kryddor eller höra barn sjunga exotiska visor. Det var ju fan vad de störde. När det tränger sig på är inte mångfalden så kul. När eländet inte blir nåt du talar om på cafeer och möten, utan nåt som stirrar dig i ansiktet, då är det inte lätt att hantera. "Många känslor här ikväll", var det bästa man kunde komma med från scenen och så givetvis en önskan om att någon annan (t ex regeringen) skulle göra något. Sen gick vi hem till våra bostadsrätter och hällde upp något gott att dricka och läste på facebook om hur fantastiskt det hade varit och vilken fin sammanhållning vi har. Jo, eller hur? Många känslor ikväll.

Nykter för kärlekens skull.

2012-01-05T13:23:00.003+01:00

I skuggan av krogar och tegelfasader ligger Malmös gator regnvåta idag. Bilarna vattenplanar och vi människor hukar och snabbar på våra steg. Jag handlar mat och Eldkvarnlåtar surrar i mitt huvud. När jag kommer upp i lägenheten ska jag kolla på deras jubileumskonsert på play bestämmer jag och så blir det. Plura skriver otroliga låtar och när sen Håkan är med blir det ju helt suveränt bra. "Själv är jag nykter för kärlekens skull", tänker jag och prisar ännu än gång de omständigheter som fick mig att hälla ut vinet i dödens kloak. Alkisen trampar ner sig själv och andra, blir till ett egoistiskt barn, men redan innan vi utvecklat beroende uppför vi oss som idioter. Frågan är om Plura lärt sig det efter sin påföljd av kokset. Straff och droger är känsliga och svåra frågor. Men eftersom ingen kan tvingas att vilja göra det rätta, så ska man akta sig för att ropa för högt på straff, tror jag. Och Plura sjunger om kärlek och om droger och lämnar ut sig helt. Det är en bra början.

Ett brev märkt: nytt år, nya möjligheter

2012-01-03T21:39:00.003+01:00

Helt plötsligt låg det där; brevet. Nytt år, nya möjligheter, stod det och jag darrade av spänning när jag öppnade det. Men det var bara ännu ett erbjudande om att låna pengar till hög ränta. Jag får såna brev ibland. Det är förresten nästan de enda brev jag får förutom räkningar och handlingar till nämnden, beredningen och kommunfullmäktige. Kanske finns jag i nåt register för särskilt lättlurade, ingen vet. Oavsett vilket så ska det inte förverkligas drömmar för lånade pengar. Dom drömmar jag har är inte kostsamma på det viset. Att ungarna ska växa upp och få det bra, att ha hälsan och att få resa. Sånt där. Inget blingbling precis. Kanske speglar det vita kuvertet med frö reklamen ett av de allra största problemen i vår tid i vårt land: tron på ständig lycka, som man kan låna ihop till och skjuta upp räkningen till morgondagen eller för alltid. Den grinige gröne tror vare sig på det ena eller andra. Nix, man kan inte vara sådär lycklig som ett ständigt tillstånd, nix, räntan på skulder kan inte trollas iväg nånstans. Så brevet går till återvinning. Det är mer jag.

Alla visa män

2012-01-02T23:48:00.004+01:00

Ni vet vilka dom är. Dom som sitter vid köksbord och på krogar och förklarar för oss arma tvivlande stackare hur allting ligger till. Vi som inte förstår maktanalyser, vi som inte läst Bordieu, vi som inte mäter vår klokskap i poäng och som aldrig fick ragg på löftet att låna ut vår kurslitteratur från b-kursen på IMER. Här i kvarteren kryllar det av dem på fredagar och lördagar. Medan Sara och jag får tio poäng på Helsingborg förbereder dom där ett seminarium där dom ännu en gång ska titta, nicka och vara överens.
Vi bor i Malmö. Stan som under nästan all känd tid styrts av socialdemokrater i konjaksklingande samförstånd med byggherrar. Under några år nu har det varit en farlig stad som vi älskar högt och rent och gröna och radikala element har skjutit in en kil i högervänsterkoalitionen, inte alltid så tydligt politiskt och inte inom rörelsens trygga famn. Då ryter dom till, dom visa. Det är ju vi socialister som är dom riktiga radikalerna, hojtar man. För högt flyga orden när man ska skapa ett romantiskt skimmer kring den ideologi som gav oss Lugnet och Caroli och hårda är anklagelserna mot oss som sticker upp och ut.

Coltrane kunde illustrerat

2012-01-01T23:33:00.002+01:00

Det är en sån där kväll då John Coltrane kunde illustrerat regnet mot fönstret och de få bilarna som far förbi på gatan med en slinga på sin saxofon. Som i en film från början av sjuttiotalet med svarta skådisar i riktigt afrohår och färgglada tröjor i syntetmaterial som flyr undan gangsters i natten då alla poliser sitter inne på stationen och äter donuts och dricker svagt kaffe från automaten.
Och äntligen är julen över och nyår med. Och hej, jävla vardag och snacket i personalrummet i morgon som kommer att handla om den femtonåring som sköts till döds och som inga skärpta vapenlagar kommer att hjälpa, ty vapnen som det skjuts med är bortom alla myndigheters kontroll oavsett vad vi tycker om det. Och slut på pang, pang från alla smällare för på bakfyllans stora dag vet vi att det som skadar på nyår inte är raketer, utan alkohol. Jag gör inga prognoser inför det nya året. En dag i taget, ett steg i taget, som det heter. Intervallträning och spända vader tills man står där igen om knappt ett år och räknar ner.

Mannen från la mancha

2011-12-27T11:31:00.003+01:00

Slrivkrampen slår till som en decemberstorm och får mig att gräva ner mig i böcker och fly ut på nätet istället. Alla faktauppgifter jag vill veta kan sitta på min näthinna inom tio sekunder. Allt viktigt på riktigt får man däremot räkna ut själv eller fråga sina nära om. Alla åsikter får man tänka ut ensam och det är svårt. Jag har ingen aning om Malmö är Sveriges mest amerikanska stad, som Per Svensson skriver i sin bok. Det låter fräckt när man springer i blåsten ute på Bulltofta och Springsteen sjunger om hur han körde runt med en avsågad 4/10 i knät. Det är också ett slag mot höger och vänster självbild, som talar om vilken katastrof/succe stan är. Malmö är inte stan som omges av nyanser, det är alltid ett statement av något slag. En smula tröttande för oss som lever här, kanske. Om Malmö har jag bloggat mycket i år, om Malmö och om Israel och om skolan och politiken. Ibland far min självbild iväg mot det grandiosa och jag tror att jag är utsedd att säga sanningen som ingen vill höra. Cervantes visste allt om det där och skapade riddaren av den sorgliga skepnaden som ett svar på alla riktiga hjältesagor.
Likafullt lovar jag er att jag också nästa år kommer att hacka på korkade medlöpare till hamas och på en skola som inte klarar abc rent bokstavligt. Jag kommer också att skriva om emissioner och om livet på Möllan och i Rosengård och om allas rätt till sitt liv och sin väg. Mer av samma och liknande alltså. Väderkvarnarna dyker ständigt upp, likt kor på ett fånigt cowboyspel i iphonen.

Vit jul

2011-12-23T06:27:00.004+01:00

Regnet slår mot rutan i köket och när jag ska gå så drar jag en mössa över huvudet och tar en varm jacka och kängor, fast jag egentligen skulle behövt galon och stövlar. Man gör inte alltid det man borde. Vintern är som vintern brukar i Malmö och Sveriges tuffaste och svenskaste stad vilar och väntar på tomten. Inte en bil, inte en människa är ute klockan sex den 23 december. Bara en gul buss och så jag, i övrigt ligger Bergsgatan öde.
Möllan är frihetens kvarter, tycker vi som bor här. Men friheten är en bräcklig pjäs här i festkvarteren runt torget. Friheten att ta sig ett järn och vara som en människa inkräktar på andras frihet att leva och utvecklas. Sirentjuten på helgerna är påfallande ofta alkoholrelaterade, som det heter. Nån som är full är tyken och får på käften, nån som är full spöar sin brud för att hon tittar på en annan snubbe eller drar sin unge i håret när han inte vill gå in på kvällen eller hålla käften så farsan kan få vila en stund.
Nu säger alla världens mattias svensson-liberaler att det fan inte behövs några jävla kampanjer för nykterhet. Nu pekas det finger och nu väcks dåliga samveten till liv. "Jag förstår att de med problem behöver stöd", säger man som om alkis var något man bara blir sådär av en händelse eller riskdrickande bara drabbar en utan egen förskyllan och som om alkohol bara skadar människor i härbärgen och på parkbänkar.
Det blir ingen snö här i stan i morgon, men om det i övrigt blir en vit jul bestämmer du själv. Om du till varje pris söker hitta argument för att dricka på barnens stora högtid bör du nog ta dig en funderare på vad som är viktigt i livet. Om du tycker att det jag skriver är moralism och skitsnack har du med all sannolikhet goda skäl att besöka den här sidan.

Kajsa, kom ut ikväll

2011-12-20T19:22:00.004+01:00

Kanske tänker Kajsa Bergqvist att hon genom att berätta om sin nya partner kan vara en förebild för alla unga som förälskar sig i någon med samma sorts genitalier. Eller så är det bara för att snacket redan går om saken på nätet. Det är en ynklig värld när det blir en nyhet att en före detta höjdhoppare träffat en kvinna. Patrik Sjöberg lever också med en kvinna. När slås det upp medialt? Det stör mig verkligen.
Och i twitterflödet skrivs också sånt som jag brukar säga om att jag väl skiter i vem du ligger med och att sexuell läggning verkligen är överreklamerat. Så där som vi säger på Möllan och i Midsommarkransen och på andra fina ställen. Men så minns jag att jag så sent som igår fick väga orden på guldvåg i den pedagogiska gruppen när jag skulle förklara hur min kollega inför föräldrarna och under protester berättat om likabehandlingsplanen och därvid nämnt detta förfärliga haram som handlar om sexuell läggning. Så det är bra, fast lite löjligt ändå att Kajsa kommer ut, som det så märkligt kallas. Och alla berättelser om lycklig kärlek är ju hur som helst sköna strömmar av lycka mitt i allt gnäll. För övrigt är hon bisexuell i en tidning och lesbisk i en annan.

Beröringsskräck inför människors tro

2011-12-18T11:42:00.003+01:00

Om skolavslutningar i religiösa lokaler har jag skrivit här. Egentligen finns det inte så mycket stt tillägga i sak. Som jag ser det tar vi inte människors tro på allvar om vi ägnar oss åt religiösa riter bara för att det är gammalt och fint eller för att jag i alla fall inte tagit skada av det, som folk brukar säga om saken i aftonbladet. I år får vi som anser att skolan ska vara religiöst neutral moteld. Skolan är inte neutral i andra frågor, så varför är inte kristen propaganda tillåtet, gnälls det. Nej, skolan ska lära barnen att demokrati är bättre än diktatur och skolan ska fostra bort från stereotypa könsroller. Så har riksdagen i enighet beslutat. Det innebär inte att det är förbjudet att leva traditionellt och det är inte heller förbjudet att vilja avskaffa demokratin eller att motarbeta tankarna om människors lika värde. Men i skolan ska det möta motstånd från katederhåll. Och i förskolan säger jag emot.

Men bilden av en skola/förskola som är ängslig och inte vågar hålla fast vid traditioner stämmer inte alls med det jag ser. Ängsligheten och beröringsskräcken rör snarare människors tro och det som kallas kulturella skillnader. Lucia och skolavslutningar är samma slentrainmässiga Ute är mörkt och kallt och blomstertid som alltid. Däremot passar man ner på allt som har med gud att göra på riktigt. Barnen som inte får äta annat än halalslaktat kött kallas vegetarianer och när jag tar med nyfikna rosengårdsungar in i såväl katolska kyrkan, som Västra Skrävlinge på andra sidan motorvägen, så är det ytterst kontroversiellt. Men min uppgift som pedagog är bland annat att ge ungarna redskap att själva navigera i livet och då måste man få möjlighet att konfrontera sina tankar med andras. Diskussion och tankar är bara farliga för dem som vill begränsa människors frihet. För oss andra är det bara en tillgång.

89 dagar

2011-12-17T22:16:00.003+01:00

Jag tittade på mitt kommande lopp på youtube. Ofta kam man ju det nuförtiden. Nån kör hela sträckan med bil och påslagen kamera. Det regnade visst den dagen. Och det var backe upp och backe ner och Jaffa gate till höger och där flög visst Oljeberget förbi och till sist gick man i mål i närheten av Knesset. Här regnar det också och jag sitter i köket stinn av marängsviss ned min mellanson mittemot mig. Han spelar the Who för mig. Vi diskuterar om låten vi hör kommer från Tommy eller Quadrophenia. Ingen av oss vet. Jag vet att man måste genom vintern om man vill se våren igen, men just nu känns det långt både till marathonformen, Jerusalem och våren. Det finns ett just nu som hackar som em hackspett genom min bark av framtidstro och inte låter sig stoppas så lätt. Tråkiga rutiner och dagspolitik som döljer drömmar och planer.

December månads undantagstillstånd.

2011-12-13T12:47:00.002+01:00

Det är nåt slags undantagstillstånd när det vankas lucia och jul. Helt plötsligt blir normalfungerande människor stockkonservativa firare som betraktar minsta reflektion över firandet som ett angrepp på allt gammalt och fint. "Anders hatar alla traditioner", kan det heta om jag vill planera och reflektera det allra minsta över det hysteriska lussandet och presentandet. I mitt nuvarande jobbsammanhang blir det än mer märkligt eftersom ingen av ungarna jag jobbar med har någon anknytning till lussande och klappar. Skulle vi strunta i vintertraditionerna så skulle det inte märkas. Och det svävas på målet och ingen tillstymmelse till förklaring ges till detta decemberstressande. Är det jesus eller tomten? Ingen vet riktigt. Men läroplanen föreskriver att man ska uppmärksamma traditioner, så det ställer jag såklart upp på. Men kommers och slentrianfirande finns goda skäl att ifrågasätta.

48 crash

2011-12-09T22:16:00.003+01:00

Jag sprang i motvind på grusade trottoarer i kvarter som inte är mina. Därhemma väntade mat, en varm dusch och även lite glass som jag visste fanns längst ner i frysen. På söndag fyller jag 48 och blodsockret sjönk längs den evighetslånga Geijersgatan och det högg till av svarta tankar. Vi som inte är så säkra på livet efter detta fruktar dödsögonblicket. Och på söndag går jag alltså över linjen till fyra och åtta, vilket var min fars sista siffror. För vi åkte ju aldrig till Irland, som vi skulle och han blev ju aldrig den där äldre mysgubben som kom att göra roliga saker med sina sonsöner. Han träffade dom inte ens. Och det är nu man ska säga att man fångar dagen och gör allt det där man planerar, men riktigt så präktig är jag inte. Förhoppningsvis blir mitt eget liv långsamt och segt som mina löpsteg, men ingen vet och det finns ingen plan. Bara en värld att förändra, böcker att läsa och skriva och människor att älska.

Social och konservativ

2011-12-06T06:23:00.002+01:00

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Fixeringen vid de onda invandrarna är total; svaret på varje fråga stavas minskad invandring, vägen till lyckan går för dem via stängda gränser. Malmö är fullt, sa en av deras representanter i kf i tordags. Fullt, alltså, som om Malmö är så stor som en stad kan bli. Det är närmast obegripligt; för nästan alla andra är vägen till välstånd kantad av handel och internationellt samarbete. Grundläggande genetik vet också att berätta att det är bättre att skaffa barn med en främling än med sin kusin. Stammen (om uttrycket tillåts) blir starkare då och de genetiska felen färre. En social och konservativ politik vore nog att inte trixa för mycket, utan att handla, samarbeta och blanda upp kulturer och etniciteter. SD-experiment vore tragiskt och fel ur alla synvinklar.

Ändå kallar sig bonnrasisterna sen förra helgen just "socialkonservativa". Bilden man försöker mana fram är väl den av den snälle äldre kristna tanten som skänker pengar varje månad, men som inte vill ha konstig utländsk mat och nymodigheter. Fast oftast är dom nog sim den där tjejen jag lärde känna för rätt länge sen nu, rädda, besvikna och i behov att skylla på andra för att mäkta med vardagen. Jag minns det med fasa, aldrig i mitt liv har jag hamnat så fel som den gången. Snöigt var det också och jag flydde redan efter ett par dagar hem till mångkulturen igen. Men vad ska dom göra? Rasist kan man ju inte medge att man är och inte heller att man är ledsen och bitter över hur livet har blivit. Men man måste ju inte gilla kebab för att finna sig att människor migrerar hit och dit. Man måste ju inte själv ingå samkönade relationer för att låta andra göra det. Man måste överhuvudtaget inte bry sig om någon annans livsval så länge det inte inkräktar på ens egna. Det kan väl vara socialt och konservativt det med. Och man måste inte vara så lyckad. Det räcker att vara snäll.

När jag skriver mitt mästerverk

2011-12-03T17:09:00.005+01:00

Ibland känner jag verkligen att jag inte är med där saker händer. Det är väl det där utanförskapet alla snackar om. Ändå bor jag ju mitt i stan och jobbar och har tre politiska uppdrag. Och det är inte alla dagar som Bergsgatan här nedanför ser ut som en målning av Monet, för det mesta är det skarpt som om megapixarna aldrig kan ta slut. Nu ligger jag här och tänker på vad min roman ska handla om och när den egentligen ska skriva sig. Kanske ska den handla om förlåtelse. Hämnd ligger väl annars närmre tangentfingrarna, om man säger så, men förlåtelse är en större utmaning. Det skulle Jubolt tänkt på innan han satte sig i Skavlans soffa för att reparera skadan han dragit på sig själv och sossarna genom lögner och närighet. Så Linn Ullmam klappade till honom och såret revs upp igen. Förlåtelse får man när man vet att man gjort fel och erkäner det. Någon form av botgöring måste också ingå även om det känns lite tungt. Nu tycker ni kanske att jag ställer höga krav, men Håkan vill bli min statsminister och då ska han vara lite mognare och lite medvetnare än vi andra.
Så där, ja. En bok där förlåtelse ingår. Och politik. Och kärlek, som i en sång av Lisa Ekdahl: öppna ditt fönster eller Thöström: flicka med guld och fan fan fan.Nu är det bara att köra.

30 november

2011-11-30T12:03:00.003+01:00

I en second hand-affär såg jag en riktig bomberjacka och häromsistens var det några skinnskallar som steg på samma tåg som jag. Det var som flashbacks från en död tid, när Bildt var statsminister och gränsbommarna tillfälligt lyftes för tiotusentals bosnier och andra flyktingar från det vidriga kriget på Balkan. Nu säjs bomberjackorna vara utbytta mot blazer, om man ska tro DN. Och det där skumma internet har ersatt "firandet" av min fina braskande namnsdag.
Själv tror jag att det mesta är bättre nu. Klart vi ska vara vaksamma mot näthatarna, men de är droppar i havet. Men aldrig har så många olika sorters människor funnits i Sverige och aldrig har vi samverkat så bra. När saker går fel (och de gör de) så är det värderingar och bristande social rörlighet det handlar om. Politik och ekonomi. Ja, så självklar är antirasismen idag att vi till och vågar oss på att utmana machokulturen i våra miljonområden utan rädsla för att hamna i rasistfacket. Vi måste inte längre tycka att arabisk musik är vacker, vi får tycka lika illa om det som om dansbandsmusik. Det exotiska blir vardag, som falafeln som gick från festivalmat till husmanskost på bara några år. Rasisterna har ingen chans i längden, ty alla normalbegåvade inser att en krympande genpool leder till inavel och genetiska fel.
Så idag marscheras det inte på gatorna, precis. Det tillhör inte vår tradition. Det är osvenskt.

Medelklass i Norrköping

2011-11-28T20:39:00.002+01:00

"Du är inte arbetarklass, du är medelklass", säger Sara och så är det. Jag har kulturellt kapital, jag vet till och med vem Bourdiou var. Jag jar aldrig behövt kämpa så värst mycket. Vi går går omkring på Arbetets museum och den vaclra strömmen forsar lika vild som förr och det är minnen av ens bakgrund och dåtid som tornar upp innanför Strykjärnets röda tegel. Ja, medelklass är vi med våra högskoleexamina och våra priopoäng som ger oss gratisnätter på scandic hotel. November tar avsked med julmarknader och hård vind och vi enas om att städer med spårvagnar och bra konstmuseer är städer värda att besöka. Sen rör vi oss i resterna av Sveriges Manchester och köper rättvisemärkt i källaren på den gamla fabriken nu när all produktion sedan länge flyttat ut, först till Portugal och sedan till Kina efter fascismens fall. Frågan är väl vart den tar vägen sen. Kanske fylls mellansverige åter av tekoindustri en dag?
Uppe på Drottningatan kör spårvagnarna på linje 3 med nya vagnar från Bombardier och ombyggda begagnade från Duisburg. Stadskärnan andas sextiotal och det finns till och med avrivna tomter kvar. Vi går hit och dit och äter gott och sover ut i Scandics sängar. På morgonen tar jag en backig runda innan jag får njuta av kravmärkt frukost. Sånt är det, medelklasslivet.

"Bevara Slussen"

2011-11-25T07:21:00.006+01:00

På facebook såg jag att jag tydligen är med i en grupp som vill bevara och rusta upp Slussen i Stockholm. Antagligen skickade någon fb-vän en inbjudan som jag nappade på. Lite slentrianmässigt, kanske. Först senare har jag förstått att det nog är det bästa att riva och bygga nytt och att frågan tydligen är en stor vattendelare i vårt partis avdelning i Stockholm. Inte så konstigt. I miljörörelsens barndom handlade det om att bevara grönytor och järnvägar och hindra vägbyggen och fula hus. Nu ställer vi om samhället, så mycket vi nu får chansen, bygger vindkraftverk och spårvägar och dricker fairtradekaffe, sånt som förr bara fanns i alternativbutiker på bakgator. Vi är mitt i strömmen, kan man skoja till det. Förr var vi rädda för framtiden, men nu vet vi att forma den. Men frågan om Slussen varken kan eller vet jag så mycket om, även om jag promenerat där, väntat på dottern och på bättre tider och till och med sprungit förbi där två gånger under maran..
Vi i Malmö har våra egna strider att ta, egna broar som rasar ihop och egna gångtunnlar som luktar gubbe och mögel. Men det är nåt gulligt, typiskt stockholmskt, detta att deras frågor diskuteras som om hela Sverige brydde sig. Och träd har vi också själva. En och annan ek till och med.
På vägen mellan stadshuset och Rosengård blåser det som fan, men sånt härdar man ut en fredag. Malmö har ett rått kustklimat och löpsedlarna talar om gängmord och det doftar baklava och framtidstro på min väg. En vacker kvinna i slöja korsar gångbanan, långt från latteland, långt från Slussen och nedsågade ruttna träd.

Kortklippt och arg på Malmös skolor

2011-11-20T16:18:00.000+01:00

Idag ska Sara klippa mig. Kort, kort, tillbaka till snaggen igen, så som jag känner mig, sån som jag är. Det fanns en tid då mitt långa, stora hår var själva identiteten; håret fick en krönika i skånska dagbladet av Bo Börrefors, en tjej jag träffat som hastigast beskrev mig i ett mail jag aldrig skulle få se som en övervintrad hippie som man bara skulle träffa nykter. Sen klippte jag av skiten. Sen slutade jag dricka. Om man ska framföra ett radikalt budskap så ska man klä sig propert, det är Gudrun Schymans och Lars Ångströms doktrin som jag tagit till mig. Sen är det det där med fack och lådor man låses in i. Bort, bort. Annars tror jag väl inte att man kan bryta upp och bort från allt. Det finns ingen jävla nystart när man väl blivit vuxen, oavsett geografi, folk omkring mig och sysselsättning så förblir jag den jag är, det är det liv som måste levas och man kan aldrig vinna en krig mot sig själv.

Och så skulle jag då skriva något om den uppflammade striden om Malmös skolor. Så här: när den som ska hålla utvecklingssamtal inte ens vet att barnet blivit mobbat, inte ens vet att hans föräldrar redan röstat med fötterna och sätter honom i en klass med linusar och Amanda Svenssons , så har man missförstått sitt uppdrag. När såna som jag inte pallar vara solidarisk med kommunala skolor i utsatta områden, trots att det är mitt uppdrag, så har det barkat åt helvete. Då behöver vi inte mer av samma sak, inte mer pengar, inte mer omorganisering. Då behöver vi sopa banan ren. Nytt folk, nya ideer.

Clock slog inte ut McDonalds

2011-11-18T19:11:00.002+01:00

I affären lyfter jag på ett paket med gott gräddat grovbröd och känner en doft som för mig tillbaka till en annan tid. Det var då jag bodde i Tynnered i en uppgång som stank av mögel och gammal fylla och började klockan elva på kvällen och slutade klockan sex. Mitt jobba var att ta brödpåsarna från bandet och lägga dem i låor som man ställde på pallar, vilka man sen körde bort till lastbryggan. Ibland blev man befordrad till hönokakorna och ibland nedskickad till de stinkade formarna där formbröden blev till. Så dansade jag en sommar, natt efter natt och på morgonen promenerade jag jag hem, viadukten över Dag Hammarsköldsleden, Marconi upp, tvärs över Frölunda torg och så hemma. Det är längesen, så länge sen att detaljerna börjar lösas upp. Det är också min enda erfarenhet av det privata näringslivet. Eller snubben som jag hjälpte att lägga rör sommaren innan var väl också näringsliv. Och min farsa och allt orerandet om den närande och tärande sektorn från det hållt.

Men jag: kommunalanställd sen alltid. Det finns liksom inget val, ty offentligt har alltid varit melodin i min sorts verksamhet. Så jag är inte rätt människa att blanda mig i den uppflammande diskussionen om det är hejdlös profithunger som ligger bakom all privat vård och gränslös solidaritet som kännetecknar offentlig vård och omsorg. Men såhär tror jag ändå: Om man över tid vill tjäna pengar på vård och omsorg, så ser man till att verksamheten attraherar vårdtagare och anhöriga. Och den gör inte det om mormor badar i kiss eller om golvet är så halt att farfar ramlar och bryter benen. och om det vore så enkelt som V och delar av S beeskriver verkligheten, så skulle konsum lätt knäckt ICA med lägre priser och bättre service och när det begav sig skulle den statliga kedjan Clock drivit McDonalds i konkurs. Men så är det inte. Rätt så tvärtom, faktiskt. Och om nån nu påstår att mat och vård inte kan jämföras, så: jo, det kan det. Det handlar om samma sak, bra service som skapar långsiktiga kundrelaioner och medarbetare som stannar. Och då kan inte all privat vård vara som carema när det är som sämst; det hade helt enkelt inte varat så länge. Och jag gillar om man tjänar pengar på bra vård. Hellre det än kolgruvor och kärnkraft, liksom.

Skamlösa barn och studenter

2011-11-17T06:46:00.002+01:00

Studenter har fler sexpartners än för tio år sedan, läser jag i DN. "Ja, grattis till dem", tänker jag innan jag fortsätter och förstår att så skulle jag ju inte alls tycka. Min första tanke var att det väl är bra om man testar olika partners och njuter av sex och då också lär sig mer om sig själv. Men det jag skulle ha tänkt på var såklart könssjukdomar. Det borde jag ha fattat redan från början, ty det handlade om kvinnliga studenter. Och det slår mig än en gång hur en unken sexualmoral ständigt kläs i nya kläder, trots att det är det gamla vanliga om att hålla på sig eller i alla fall att inte ha för många partners. Men allra otäckast är väl ändå när man säger att det är någonting som gud vill, liksom antyder helveteseldar och fördömelse åt den som inte anpassar sig. Här i Rosengård är just det ytterst levande och synligt och det tränger ända ner till oss i förskolan. Barnen ska skyla sig och inte leka otillständiga lekar, ty så vill föräldrarna (sägs det)och det kan Anders hur som helst inte förstå eftersom han inte är muslim. Varpå Anders envisas med hävda att förskolan vare sig är kristen eller muslimsk, utan bör bejaka en skamlös kroppsuppfattning.
Min tro är att barn som skamlöst känner sina kroppar växer upp till studenter som njuter av sex oavsett vad DN säger. Och chansen att de skyddar sig mot oönskade baciller och graviditeter blir då också större.

Katarina tar i

2011-11-15T20:08:00.003+01:00

Jag har aldrig hört henne ta i sådär förr och då har hon ändå tagit i förr: Katarina Pelin, miljödirektör i Malmö och den som mer än de flesta driver på det miljöstrategiska arbetet i Malmö. Den förvsltning hon chefar över är en samling ytterst kompetenta människor och jag är stolt över att vara vice ordförande i Miljönämnden i Malmö, det är ett fint uppdrag, men ganska enkelt eftersom det dras åt samma håll på ett sätt jag aödrig förr skådat. Katarina tar i därför att klimatfrågorna inte alls är på väg att lösas. Och av att Malmö har en bra miljöförvaltning ska man inte förledas att tro att miljösituationen är bra i stan, för det är den inte. Biltrafiken ökar, energianvändningen ökar och när så sker ökar utsläppen av växthusgaser.
När jag blir påmind om det, så blir jag också påmind om vad som är viktigt här i världen och vad som är yta och skräp. Katarina tar i och sen åker hon upp till Stockholm och talar med en regering som tycker att en motorväg runt Stockholm är en gigantisk miljösatsning, även om just den ministern som sa så har fått gå.

Ja, man måste veta vad som är viktigt och man måste dra sitt strå till stacken och vara en liten kugge i det maskineriet som till slut ändrar skutans kurs. Kanske ska man vara glad för de små segrarna också och inte irritera sig så på dom som glider runt och är fullt upptagna med att nästan inte göra någonting. Och sen får man vila och äta grekisk mat och tysk choklad.

Fars dag

2011-11-14T15:54:00.002+01:00

Inne på biblioteket ställer jag mig och bläddrar i Ulf Lundells nya. Jag hinner identifiera en av karaktärerna som synnerligen reellt existerande person (inte alteregot, utan en annan) och dyker dessutom in i en diskussion om manligt och kvinnligt som huvudpersonen för med någon i boken. Men Uffes bloggliknande roman får vänta, jag har viktigare böcker på lut och viktigare samtal att föra på fars dag.
Att vara pappa är att kunna välja bort föräldraskapet. Priset för den möjligheten är att man nära nog alltid är andraförälder. Det är ett högt pris, ska jag ännu en gång bli varse framåt kvällen, men så länge det är dag är det prima liv. Mellanbror och Sara sluter pakter mot mig, pakter om min påstådda politiska korrekthet och skämt om min självvalda sterilitet. Så hänger vi runt, delar av stjärnfamiljen, fikar och pratar, pratar och pratar som vi alltid gör.

Knipsad

2011-11-10T15:29:00.003+01:00

Så var det då dags. Knips, knips och sen är den barnalstrande tiden definitivt över. Tåget till Ystad var halvtomt; jag vet att jag reste åt fel håll. Ingen pratade, alla bläddrade i metro och från byarna vi passerade hördes banjomusik på låg volym. På Ystads lasarett var jag blek som en albyl och erbjöds såväl lugnande som en ny tid, men det fick vara nu eller aldrig och alla droger håller jag på avstånd. Bedövningen tog och radion var på. P4 malde dansband och lättsamheter och det enda jag såg var ett skynke. Jag tänkte på Ystad, staden jag befann mig i, hur den på olika sätt tagit plats i mitt liv, sommaren i Sandskogen, den första milrundan någonsin och annat som jag kanske hellre glömmer. Hur mellanbror guidades runt i Sankta Maria-kyrkan av en präststudent när han var fem år, samma kyrka där min farmor döptes och konfirmerades på 20- 30-talet. Jag tänkte på turer till Polen och Bornholm och nådde fram till nuet som är bättre än det som varit. Och hur skönt det är att få gå vidare i livet utan en tanke på fler småbarn. Sen tänkte jag på sjukvården, på hur jag höll mig fast i ett element på barnsjukhuset i Göteborg för att slippa läggas in, minns dammet och målarfärgen och hur man drog och slet i mig. Minns en sjukhusskräck som håller i sig och hur otacksam jag känner mig. Sen återbördas jag till nuet, till livet och kärleken och en sjuksköterska ger mig kaffe och en smörgås. När jag en timme senare stapplar ut i den höst som känns som vår hör jag fåglar kvittra och funderar i all stillsamhet på var jag ska äts lunch.

Feminism är inte socialism

2011-11-08T06:37:00.002+01:00

En gång gick jag i ett förstamajtåg där paroll nummer fem var "kvinnokamp-klasskamp". Jag begrep aldrig vad som menades med det. Kanske att tjejerna fick vara med dom tuffa arbetarhjältarna om dom bråkade om rätt saker? Ingen minns längre och kort därefter slutade jag gå i förstamajtåg. För mig var och vlev feminismen alltid något helt annat. Så enkelt som att varje människa ska få utvecklas efter sina möjligheter, där det som finns innanför pannbenet är viktigare än det som finns innanför jeansen. Och för att detta ska bli verklighet krävs kunskaper och politiska beslut. Feminismen kan självklart kombineras med olika andra idéer. Man kan tro eller inte tro på Gud, man kan tro eller inte tro på evig tillväxt och tro eller inte på behovet av att förstatliga SAAB.
Med denna insikt samarbetar jag med socialister i Malmös rödgröna styre, som ledamot i jämställdhetsberedningen och hittills har det gått utmärkt. Men när det kommer till att synas utåt blir det annat ljud i lådan. Då basunerar mina samarbetspartners ut att det minsann är S och V som jobbar med frågorna. Korkat nog, eftersom det är lätt att kolla vad som hänt före respektive efter 2006, det år som Malmö gick från rött till rödgrönt. Svar: det mesta har hänt efter. Feminism är inte socialism.

Russinplockning

2011-11-06T11:22:00.003+01:00

Man kan inte plocka russin, ty russin är torkade druvor; russin är för övrigt mycket godare än både vin och otorkade druvor om ni frågar mig,
Så jag är en russinplockare, även om det som sagt inte går. Jag tar det bästa ur olika sammanhang och gör det till min fina russinhög. Och lika lojal som jag är mot människor, lika illojal är jag mot ideologier och åsikter. Om det är liberalt att gilla EU så har jag väl plockat ett liberalt russin där och om det är socialistiskt att gilla kollektivtrafik så plockade jag ett sånt russin nån annanstans. Och om det är kristet att gifta sig i kyrkan, så väl bekomme och är det hädiskt att inte tro på gudi form av en människoson och en helig ande, så tack, tack ännu några russin. Jag är inte skyldig någon någon förklaring och jag har levt för länge för att ha tid att lägga mig til med åsikter som jag borde ha. Jag blandar och hoppar, impulsiv som alltid. Vi som har svårt att sätta gränser för oss, vi som inte riktigt fokuserar så bra, ska använda oss av vår möjlighet till överblick. Det gör inget att det spretar åt olika håll det är tillräckligt många som är insnöade på sin enda grej. Så ni kommer även i fortsättningen att kunna se mig som inkonsekvent, ombytlig och jävla borgare/vänsterslödder eller vad ni vill. Jag tänker ta mig friheten att tänka om, tänker förbinda mig att vara ärlig mot mig själv.

Dagis: man får vad man betalar för

2011-11-05T10:20:00.003+01:00

Det ryker från min kaffemugg och radion basonerar ut Spanarna i köket. Det är inget ovanlig lördag på det viset, men ändå konstig, för bortsett från människorna i radion och kvalster och silverfiskar är jag ensam i drömlägenheten. Ni vet, den där femman på Bergsgatan som kostade långt under 22 miljoner, snarare en dryg tiondel av den summan. Det dåliga samvetet över att bidra till gentrifieringen av Möllan får modesta proportioner helt plötsligt. Tack, nordea. Föga har jag sett Kalla fakta om barn som skadar sig i förskolan, men däremot har jag lusläst den här krönikan. Och mitt tråkiga budskap til oss politiker och hela det stora skattekollektivet är: man får vad man betalar för. Jag föredrar tusen gånger hellre att ni (som LR:s pressekreterare) kallar oss dagisfröknar och platsen vi jobbar på för dagis, om ni i andra ändan ser till så att vi kan sköta vårt jobb. Det handlar som vanligt om pengar, men inte bara det. Kunskaper är fint också. Idag är den pedagogiska diskussionen i förskolan på en fattig nivå. Det är vanligare att personalen moraliserar över föräldrars livsval än att de reflekterar över hur innehållet i verksamheten.Vår roll att ge ungarna redskap att förändra egna och andras livsvillkor drunkar i Lilla snigel och Luciafirande. Så har det inte altid varit. När jag började jobba fanns ganska många politiskt medvetna, smarta pedagoger som ifrågasatte allt. Idag blir ytterst få förskollärare och de som blir det förstår inte alltid sin mission. Visst är lönerna kassa, men det har de alltid varit. Det handlar om andra saker. Arbetsvillkor, intellektuell standard, uselt ledarskap. Man får det man betalar för och vill ni ha social rörlighet och integration så kräver det en del.
Och istället för att prioritera att ungarna mäts, vägs och jämförs måste vi göra dem robusta och kritiska så de klarar av att klättra i träd och bryta upp från medeltiden i vårs getton. Trygghet handlar inte om att vaddera dörrkarmar eller om kameraövervakning och höga staket, det växer inifrån hjärtat. Allt detta kräver tid för reflektion och välutbildade pedagoger.

Jag är inte Dylan

2011-11-04T06:17:00.003+01:00

Äntligen stod Dylan på scenen. Sjuttio år gammal, med en lång karriär bakom sig och som alltid med kompetenta musiker och ett väl sammansatt set av nyare och äldre låtar. Idag var det en afton med tunga gitarrer och en smula nedmixad sång, ty det ständiga turnerandet sätter spår. Som vanligt får vi nya versioner av gamla låtar, för inte var väl Girl from North Country en power ballad på skivan?
Vi hade tagit oss ut till en blåsig plats. Och där förr korn och vete växte, växer nu illustra köpcentra och bostadsområden för hitlurade danskar och sossenomenklatura. Det är ogästvänligt som Alexanderplatz pre-89 och mitt i allt ligger Percy Nilssons arena och tickar pengar på mark som byggmästaren närmast fick till skänks av sina vänner i kommunledningen. Där satt vi nu, långt bak och högt upp och det var inte som i Parken, inte som på Hovet och inte som på Christinehof. Det var något helt nytt som vanligt. Några kan ju det där med att förnya sina löften.
Jag vill inte byta liv med med Bob eller med någon annan heller för de delen. Men mitt i larmet på arenan minns jag hur jag läste om hur Dylan höll på att förlora sin älskade och tog henne till studion och sjöng den där sången om henne och tittade henne u ögonen och vann henne åter. Så ville jag också göra och det här var på den tiden jag trodde att man kunde vinna dem genom att läsa svåra dikter i sängen och sånt där. Men svaret på frågan om hur man vinner någons hjärta blåser i vinden väl så mycket som allt annat, ty ingen sång hjälpte, det var för sent på alla sätt. Det skulle dröja ytterligare en tid innan min flicka med guld dök upp. Och självklart hette hon Sara.

#mp30

2011-10-30T15:51:00.005+01:00

Någon vinkar till mig från en taxi mittemot skrapan i Västerås och i rulltrappan lite senare träffar jag honom: Birger Schlaug. Och vi hälsar och pratar lite och de minnen som väller fram förflyttar mig en avgrund av tid baklänges. Det var på den tiden vi satt i ett undangömt kansli i en park och smidde planer om att ta vårt sargade parti tillbaka till riksdagen, något som också lyckades i september 1994 och Birgers del av den segern kan inte överskattas. När vi är några som får resa oss upp i salen och beskådas, ser jag hur förändrat allt är; mainstreamat, välklätt och professionaliserat. Det kan nog inte bli annorlunda. Men vi måste ha rebelltaggen kvar, annars kommer det någon annan som tar den facklan från oss. Det gröna parti jag blev aktiv i var rätt grabbigt i grunden, trots tuffa ambitioner. Så är det inte längre. Nu blir man inte invald i ingrupperna för att man är ekoodlare och har ett självbyggt vindkraftverk. Nu är det mer queerkorrekt och schlager som gäller. Men alkoholens ställning är orubbad. Man får ha överseende med att det blir lite übercoolt ibland och att hipsteridealen från SoFo i någon mån regerar, för vi är ändå det parti som dansar in i framtiden. Men vi måste fundera på vad professionaliseringen av politiken gör med oss, måste rensaut brödpolitiker och arvodesrebeller, måste bredda basen ut till höghus och villamattor och andas djupt och bygga i maklig takt. Rebelltaggen ska förbli vår. Anders hjärta de gröna 4-ever.

Regionen satsar på bilismen

2011-10-28T07:16:00.003+02:00

När jag kliver på bussen vid Möllevångstorget är det fortfarande natt. Det är bara jag och chauffören på buss 35, staden börjar gnugga sig i ögonen, inne i husen puttrar kaffebryggare och grötkastruller. Malmös stadsbussar är väldigt behändiga när knappt någon åker. Gott om plats och inget kamp om metrotidningarna. Men för det mesta är det överfullt och trångt. Usel service från förare som inte kan taxan och ofta olag i trafiken. För detta ska vi nu snart betala sju procent mer. Skånetrafiken och regionledningen flinar som påtända tonåringar och berättar om de fantstiska investeringar som görs i trafiken och som kan vara värd att betala mer för (lätt att säga för ett välbetalt regionråd, kanske). Man berättar däremot inte att man samtidigt varmt välkomnar och är beredda att subventionera ett dyrt motorvägsbygge mitt i länet. Nästan alla vet att nästan alla får samma sak för mer pengar efter taxehöjningen. De stora ivesteringarna i trafiken är i praktiken synnerligen blygsamma. Någon kapacitetsstark kollektivtrafik på spår ser vi inte röken av i Malmö. Och nästan alla vet också att motorvägsbygget inte alls drabbar bilistens privata plånbok, tvärtom kommer fler bilister att få tillfälle att köra fort (ett tag, tills även den nya vägen korkas igen).
Man känner av hur det prioriteras. Sånt kallas signalpolitik.
Det signaleras om vilka som är viktigta att satsa på (bilister) och vilka som inte är lika viktiga (vi som väljer bort bilen).

Därför är jag nykterist

2011-10-26T12:51:00.003+02:00

Jag sitter i köket på morgonen med mitt kaffe och min gröt. Radion maler P1 morgon och jag kollar accent, som är IOGT-NTO:s tidning. Vi nykterister är ett blandat släkte, kan jag konstatera och känner mig en aning frustrerad över att det är så mycket kaffe och minigolf och mindre av den politiska kamp mot alkoholnormen som jag gick med för att stödja. Men samtidigt förstår jag att man håller sig vid sidan av. För det är inte en middag, inte en fest, inte en after work, knappt ett enda socialt sammanhang utan att man förväntas dricka. Till och med mitt eget parti ordnar gröna pubkvällar och allt vad det heter. Och även om jag med glädje argumenterar för nykterhet och lever som jag lär, så vill även vi nykterister nån jävla gång slippa agitera. Att det är drogfriheten som är det konstiga är ju helt märkligt. Det normala är alltså att inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Märkligt.
Jag är nykterist därför att jag måste. Jag är nykterist därför att jag vill. Jag är nykterist därför att alkoholen står för 80 procent av alla våldsbrott. Jag är nykterist därför att jag inte behöver skiten och inte vill ha den. Du får leva som du vill, men ställ aldrig mig till svars, försvara aldrig droganvändande.

Det där med att vara en bra förälder

2011-10-25T13:08:00.004+02:00

Jag fick ett mail från en av mammorna i sonens klass. Om vi föräldrar kunde turas om att närvara i klassen, så skulle allt säkert bli bättre, trodde hon. Jag vet att hon bara menar väl, men när jag svarar henne, övriga föräldrar och lärarna på klass 7a:s maillista, så blir svaret att med ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan jag vara både här och där. På egen bekostnad går jag däremot inte till skolan på dagtid.
Nu är det ju inte ens klart vilket problemet i sonens skola är och därmed vet vi såklart inte vilka åtgärder som behövs. Det pratas lite diffust om dålig stämning och så. Men i all barnverksamhet uppstår en heterogen koalition av deltidsarbetande mammor och arbetslösa, som har all tid i världen och som tycker att höjden av föräldraskap är att baka bullar åt klassen eller vara med i skolan och på utflykter. Som om det är närvaro i timmar och minuter som är viktigt. Det är väl samma föräldrar som inte släpper loss sina unga ungar, utan tvingar dem att bryta sig loss med ett brak. Min sons relationer och liv i skolan är hans eget och inte mitt. Han är 13 och min uppgift är att varsamt släppa loss honom ur min famn (bildligt, för bokstavligen slutar vi aldrig att kramas). Och nu skule det alltså vara bra om vi följde med våra tonåringar till skolan, sades det. Det finns en frustration hos oss föräldrar att saker i barnens utveckling inte blir som vi drömt om och över att det ansvar med stort A som vi föräldrar ständigt tillskrivs inte ger oss full omnipotens. Men lika lite som man ska göra sig till offer för omständigheter, lika lite ska man tro att man kan påverka allt. Att jag uppenbarligen, i samverkan med min första hustru, genom blodet fört över bokstavstrassel på två av mina barn har varit en ständig källa till samvetskval. Att de andra två inte spenderar så mycket tid hos mig som vi önskar är en annan källa till magont. Men det man inte kan ändra på, det får man acceptera, och inte ens allt man kan ändra ska man försöka ändra, för priset kan vara väldigt högt. Man får försonas med sin otillräcklighet och leva lite här och nu. En bit choklad i soffan, en höstdag på Tivoli och en extra kram.

Malmös skolor faller

2011-10-19T17:24:00.005+02:00

Så hände det igen, men på ett nytt sätt. Den här gången var det några grabbar som bestämt sig för att lyfta iväg honom och sen dra av honom byxorna. En handling som i den vanliga världen säkert hade lett till att valfri tingsrätt utdömt en lämplig påföljd. Men en unge djupt inne i skolans värld säger att det inte gjorde så farligt ont. Inte mycket att snacka om. För man vill ju inte vara mobbad, inte vara någon det är synd om. Och lärarna har ju fullt upp med att förbereda sina lektioner om Hallands floder och masstalet för syre och sånt där. Viktiga och intressanta saker, men ganska långt ner på listan när jag prioriterar. Malmös skolor är idag ofta i så dåligt skick och så många barn går varje dag dit med klumpar i halsar och ont i magen. Duktiga Amanda Svenssons föräldrar har för länge sedan lämnat Johannesskolan för en friskola och Mohammeds mamma funderar på om inte al-Salaamaskolan vore ett bra alternativ. För även om dom inte tror på gud och så där, så är det i alla fall lugnt och tryggt och barnen varken svär eller slåss. Amanda får sina MVG och Muhammed behöver inte göra bögtest för att få vara med och spela fotboll på rasten. Men vad händer då i de vanliga kommunala grundskolorna? Jo, kvar blir de barn vars föräldrar inte fattar att välja och så han som fick byxorna avslitna. Fast nu fick ju hans föräldrar veta vad som hänt, så det kan ju hända att även han försvinner. Ännu en elev som tvingar rektorerna till lokalöversyn, som det heter.
I mina kontakter med grundskolan har det slagit mig vilken självgodhet och offermentalitet som präglar den kommunala grundskolan i Malmö. Man gör ju fan allt rätt, men det är ju dom jävla friskolorna och man får inga resurser eller verktyg, som det heter. Så resonerar dom, cheferna, efter att ha befodrats till ledare genom lång och trogen tjänst ( kvinna) eller allmän strebrighet (man). Det är inte vackert. Det är en skola på dekis som fancy talk inte ändrar. Malmös skolor måste vinna tillbaka både Amanda Svensson och Muhammed om den ska ha en chans. Risken är att det till sist bara är Kevin, Cassandra och några nyanlända somalier som har Johannesskolan (exempelvis) som första val. Skolan måste också se till att punktmarkera de störiga grabbarna, det kostar, men är billigare än en plats i kriminalvården kommer att vara om några år. Skolan måste också ha kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, om PTSD, om islam och om genuspedagogik och om alla hundra språken som barn kan uttrycka sig på. Och ledarna måste vara ledare med tydliga pedagogiska visioner och inga trötta gamla lärare. Karriärkåta får dom gärna vara och bra betalt ska dom ha. Det är inte moder Teresa vi letar efter. Grabbarna som igår beslöt sig för att kränka en smal liten nykomling på skolan kanske kan vara framtidens värsta entreprenörer, en Kamprad, en Gates. Killen som kränktes kanske skulle kunna bli en konstnär i stil med x:et eller Hill (fast frisk). Risken är att vi tappar dem alla till grova rån eller pillerburkar. Allt medan Amanda Svensson pluggar på, Muhammed tränar koranverser och rektorn på den kommunala skolan åker på konferens eller organiseras om eller så.

Kvinnorna i mitt liv sover

2011-10-16T09:27:00.003+02:00

I väntan på att jag ska dryga mig igen kan ni roa er med att läsa min dotters blogg. Eller min svägerskas goda matblogg. Själv ska jag brygga kaffe och slå på godmorgon världen och bläddra i en förfärlig tidning. Kvinnorna i mitt liv sover. Och, ja, jag twittrar ibland

Den där jävla yttrandefriheten

2011-10-15T23:00:00.003+02:00

Juholt har alltså en hundrakvadrats så kallad övernattningslägenhet i Västertorp i södra Stockholm som han låter mig och Sara och alla andra betala, ovanpå hans lön på 144 00. Det är intressant och behöver sägas. För jag vet att jag inte vill ha en statsminister som är så närig, oavsett vad som är formellt rätt enligt juridiken. Då säger några socialdemokratiska vänner att media borde regleras så att sånt inte skrivs. Det är nämligen oerhört borgeligt och fel att skriva om sossars usla moral. Om Bildt och andra får man såklart skriva vad man vill. Och om Sverigedemokrater. Dessa stackars virrpannor som ser ut som mobiltelefonförsäljare i sina illasittande dressmankostymer. Men yttrandefriheten gäller även dem. Hittills har jag aldrig förlorat en diskussion mot en rasse, så skicka hit dem, stoppa dem inte. Och idag gick idioterna omkring i skitfula gula ullaredtröjor, som omväxling, och halva Sveriges polisstyrka var på plats för att skydda dem i deras debila vandring mellan Stortorget Och Gustav. Det är så det får bli om det behövs. Yttrandefriheten tillkommer alla, som sagt, för om jag idag hindrar rasister från att säga sina saker eller kräver att S ska få granska vad som skrivs om Juholt, så kan ni ge er på att det någon gång någonstans höjs röster för att idioten på Bergsgatan inte ska få säga vad han vill. Förresten har det ju redan höjts såna röster, minns jag nu. Flera gånger till och med. Så inte ett ord om Reepalu heller. Man vill ju inte bli av med sitt pass, liksom.

Nähä, inte han heller (Pär Johansson)

2011-10-12T22:53:00.002+02:00

Pär Johansson var visst ingen moder Teresa han heller. Det tjänas pengar, stora pengar på föreläsningar och allt vad det är. Själv satt jag tårögd på bokmässan 2009 och hörde historien om glada hudikteatern, den historia som sen blivit film, bok och sommar i P1. Det är alltid sorgligt när en ängel visar sig vara människa, men så kommer man på att det inte finns några änglar på riktigt och då känns det okej igen. Det är klart att vi vill att våra hjältar ska leva spartanskt och arbeta osjälviskt från morgon till kväll, från vaggan till graven. Vi förstår kanske inte att ett gott liv faktiskt gör oss trygga och redo för utmaningar och goda gärningar. Den som är hungrig vill bara ha mat på sin egen tallrik. Nåväl, jag följde inte uppdrag granskning så minutiöst och det pratades om dubbel fakturering och det försvar ju ingen. Säkert finns det konstigheter i GHT som kan rättas till. Men om vi tycker att det är okej att bli rik på kanoner och bilar, men inte på att lyfta fram utvecklingsstördas konstnärlighet, så är det nåt som inte stämmer. Själv blir jag inte rik på något alls. Pär Johansson sägs jobba sju dagar i veckan, själv pallar jag knappt med fem. Så vi släpper det där.

Jom Kippur

2011-10-09T21:07:00.001+02:00

Jag var nio år den gången och hösten var på väg. Farsan stod och tvättade bilen och jag lyssnade på radion i köket. Så slog klockan jämt och det blev nyheter. Syriens och Egyptens arméer har idag anfallit Israel, sa drn myndiga rösten i maskinen. Jag rusade ut till farsan och han slog på bilradion. Vi stod lutade över den gröna 144:an och lyssnade andlöst. Det var Jom Kippur, försoningens högtid, en stilla dag i Israel och ett lämpligt tillfälle för presidenterna Assad och Sadat att hämnas oförrättat ta och äntligen driva ut judarna i havet. Och det var nära, nära att de lyckades. Men när väl Golda Meir fått fart på reserverna så vände krigslyckan och Israel vann för fjärde gången ett krig mot sina grannar. Men det kostade så många tusen döda, så allt var ändå bara sotg. Fyra år senare talade Sadat i Knesset och bad om fred och försoning. Liv och död, hat och försoning lever så nära varandra. Det både skrämmer och fascinerar. Jag har så innerligt svårt att acceptera att livet en vacker dag tar slut, trots att jag inser att jag inte heller kan leva för evigt. Jag har ofta svårt att backa och försonas och brusar alldeles för lätt upp. Men om Sadat kunde lämna all prestige den där gången så kan väl för fan jag. Och även försonas med min dödlighet. Det bara måste göras. Min privata Jom Kippur som hänger ihop med allt annat.

Some pigs are more equal than others

2011-10-08T11:59:00.001+02:00

Det spelar liksom ingen roll att Morgan pudlat och att andra klassens medborgarskap aldrig blir officiell S-politik. Skadan är ändå skedd, glaset är ändå repat och att Ilmar måste bort är givet. Sen säger det saker att diskussionen ens kan uppstå. Att individer som begår brott bakas in i ett kollektiv som kallas invandrare och därför ska behandlas på ett visst sätt. Individens rättigheter och skyldigheter sitter löst i det röda tänket. När du kommer till Sverige tillhör du en grupp som det är synd om och sen om du inte blir en redig sosse inom några år, så tillhör du istället en grupp som man kan dra passet från. Aldrig är du en individ med egna erfafenheter, ideer och kunskaper värda att ta vara på. Varje dag slåss jag på jobbet mot grupptänkandet pch för varje människas rätt att vara det den vill vara. Varje dag tutar jag i alla ungar att dom kan leva sina drömmar och varken behöver sunkig arbetsmarknadspolitik eller konservativt klantänlande och alla dessa haram. Jag tror att det är den enda vägen att få ungar att bli vuxna som gör goda val. Min KS-ordförande tror på imdragna pass när skadan redan är skedd. Det är en avgrund mellan oss.

Nästa station Hyllie!

2011-10-07T12:17:00.001+02:00

Sätter mig på tåget på den triangelstation som ligger så ödsligt något kan ligga mitt i stan. Misslyckat i mitten och när tåget kommer är det jag och en till som ska gå på. Jag ska till Ystad, för i den regionala rättvisans namn hör vissa typer av medicinsk behandling dit, vilket gör att 300 000 malmöbor måste resa långt, för att några tusen ystadsbor ska ha det lite närmre. Men jag reser gärna en sväng till Ystad. Det sydskånska backlandskapet ät vackert och Ystad gulligt när man slipper bo där. Nästa station efter Triangeln är Hyllie. Där har Percy Nilsson byggt sin arena på mark han fått till skänks av malmöborna. Och där det förr växte vete och råg växer nu ett köpcentrum och nåt kontorshus upp. Det är dystert och halvfärdigt som Alexanderplatz innan die Wende och precis som då och där påbjuds folk att bete sig si eller så. Men folk är inte lydiga och vill inte bo på en blåsig fd åker. Ska det blåsa så ska det vara vid havet och helst ska det vara billigt, men allt kan man ju inte få. Jag tänker att det är så jävla trist att vad var det jag sa. Men vi var några stycken som ifrågasatte det kloka med tunneln och visst fan fick vi rätt. Ute är det lite kallt så här på DDR:s nationaldag, men i slutet av tunneln ser jag ett ljus. Det är väldigt hoppfullt.

Language of love

2011-10-04T20:59:00.001+02:00

Chefen kommer in till mig och vi snackar om flerspråkighet. Att ha flera språk berikar på alla sätt, det är tom så att ju fler språk man kan, desto lättare har man för att lära sig nya. Till och med modersmålet blir bättre och mer varierat av kunskaper i främmande språk. Jo, vi är överens, jag och chefen. Man ska tala kärlekens språk med dem man älskar. Och kärlekens språk, hjärtespråket är alltid det man kan bäst. Om man berövas sitt modersmål så rovs en del av ens hjärta ur kroppen för alltid. Sen måste man ju få tillfälle att uttrycka sig också, annars blir det som på Kuba att man utrotade analfabetismen bara för att sen strypa yttrandefriheten. Jag tycker nog inte riktigt att skolan och förskolan är så bra på det där. I den italienska staden Reggio Emilia utarbetade man efter fascismens fall en pedagogiskt arbetssätt som byggde på att barnen skulle få tänka själv och i nya banor, utan att begränsas. Nu behöver vi det igen. Nästan alla barn jag jobbar med har föräldrar som vuxit upp i diktaturer. Ungarna lever i en machokultur och könsrollerna är hårda som betong. Vi har en stor uppgift framför oss, men ändå blir det samma sångsamlingar i förskolan och samma matteböcker i grundskolan, som överalt annars. Tidsfördrov pch omorganisationer. Ja, språk, kärlekens språk och när jag får vara med och dra igång förskolekören igen så är det underbart varmt. Solen tittar in som om oktober inte fanns där ute och barnen uttrycker sig med kraft. Hoppet lever.

Patriarkatet har inget hemland

2011-10-03T13:13:00.001+02:00

Samma dag som Marcus Birro både vill och inte vill bli partiledare för kd, så berättar kollegorna att en förälder har klagat på att jag berättat för barnen att samkönade par får gifta sig. Det är inget man vill att barn i Rosengård ska få veta. Birro säger att kd är de enda som tar de viktiga frågorna på allvar. Men ingen politik i världen kan hjälpa att Birro mist två barn, i synnerhet inte en politik som mest fokuserar på våra underliv och partnerval. Några av mina fb-vänner skriver att Birro är islamofob, men det tror jag inte. Tvärtom finns det nog en hel del som förenar förorternas machokultur och kd:s bigotterier. Patriarkatet har inget fosterland, kan man säga lite bombastiskt.

Ni har läst detta förut

2011-10-02T00:02:00.001+02:00

Det är väl samma gamla sång vart man än går. The song remains the same och jag skriver ungefär samma blogginlägg gång på gång Och två av kvinnorna i mitt liv tycker att jag uttrycker mig hårt och oförsonligt, "som i bloggen", säger dom och tittar menande. Som här i bloggen, alltså, där jag skriver snabba ord om allt möjligt. Det ska inte tas så jävla bokstavligt. I morgon kan man ändra åsikt. Kanske är inte Andreas Carlgren en vargslaktare, kanske är inte Lund en uppblåst håla och sannolikt är det överdrivet att kalla Landskrona för en loserstad. Jag och kvinnorna äter thaimat på torget, mat som inte alls är så stark som påanonnserat och dricker vatten till, ty på Krua Thai vågar man utmana alkoholnormen. Vi talar om major Björklunds rotting, utan att nämna den med namn och jag minns mitt enda personliga möte med Björklund. Vi satt på scenen på Göteborgs stadsteater och skulle diskutera närdemokrati och Björklund var lika tvärsäker som han alltid är. Liksom uppskruvad, långt från lugnet på den västgötaslätt där han kom till världen för så där 48 år sedan. Innan dottern plingade på porttelefonen så tog vi tåget till Lund och åter. Inte så uppblåst idag då, mest soligt och blommor som slog ut i botan och alla institutioner som låg helgtysta och låsta. Inga duktiga Amanda Svenssonar som tentade och inga docenter med pannorna i djupa veck, bara soliga leenden. På torget hemma i Malmö, staden av kött och blod, resonerar vi än en gång hur det kunde komma sig att en kille som var så kreativ, så smart och som hade ett sätt med orden och en engelsk styvfar kunde ha sju ig i åttonde klass, däribland i svenska, engelska och matte. Och hur samma kille, en naturbegåvning med små barn, kunde tillåtas att misslyckas kapitalt även på gymnasiets barn- och fritidsprogram. Vår skola är till för honom, men det är Amanda Svensson på första raden som får de höga betygen, trots att vi vet att hon ändå klarar sig rätt bra. Ja, jag har ingen lösning på skolans problem, men ett hett tips är att utgå från vad vår kille faktiskt kan och är intresserad av och kanske inte ständigt påminna honom om hans brister. Ty brister har vi alla, även Amanda Svensson, som bara var ett namn jag hittade på. Killen vars namn jag inte avslöjar skulle hur som helst inte trivas bland spexare och slabbare, utan hör väl mer hemma här i falafelstan, precis som vi. Och jag vet att ni har läst detta förut.

Hold on tight

2011-09-29T19:09:00.001+02:00

Hold on tight to your dream, sjunger ELO och det är ju väldigt lätt att häva ur sig. På riktigt får vi omvärdera och åter omvärdera om det vi sysslar med är värt något. Mitt jobb sliter ofantligt på mig, men guldkornen finns där i resultaten man når, en unge som äntligen lär sig cykla fast folk sa att det aldrig skulle gå, en annan unge som tycker att BOKHYLLAN var det finaste i min lägenhet. Sen får jag ju lyxen att ta hissen från det så kallade golvet till översta våningen där man ser långt bort, men kanske inte riktigt urskiljer detaljerna på marken. Hoppet mellan jobb och politik är stort och trots att politiken egentligen ska vara för såna som mig, folk med basen på jorden, så fungerar det inte så hundra. Jag blir liksom lite för otillräcklig på alla ställen. Men det är en ynnest ändå att få förändra världen, att se att saker jag drömt om jämsräldhet nu är Malmö stads officiella politik och att sånt som avfärdades som miljöflum för bara några år sedan nu hörs ur munnarna på sossar från bruksorter. Och visst klär jag mig i svid och finskor. Men de är second hand. Håll fast vid din dröm. Också när det trötthet och samvetskval förföljer dig.

Rosa skor

2011-09-26T17:47:00.001+02:00

Pojken som vi kan kalla Ahmed kommer till dagis med hårspänne och får syn på ett par rosa skor i tamburen. "Såna skor, mamma", säger han och mamma svarar att han såklart kan få ett par om det nu skulle göra honom glad. Mamma ler lite trött åt mitt håll. Hon inser att detta med färger på kläder och hårlängd och namn är bagateller i sammanhanget. Mer eller mindre skitsamma. De grundläggande frågorna om varje människas rätt att välja sitt liv handlar om helt andra saker. När pojkar och flickor fortfarande tilltalas olika i förskola och skola, när pappor bara tar ut en dryg femtedel av föräldraledigheten, när tjejer råkar falla från balkonger, när man blir särbehandlad inom socialtjänst, sjukvård och arbetsförmedling, så är rosapratet helt oviktigt. Ändå tar det plats. Ändå fylls debattsidor och bloggar med privata minnen och oväsentliga anektdoter. Och trots Ahmeds rosa skor kan jag nästan garantera att han kommer att växa upp i en fattigdom som de fina tjejerna i föräldraspalterna bara läst om i tidningen eller sett på TV. Och trots att han älskar att klä sig i fin klänning och dra barnvagnar kan jag nästan lova att han varken kommer att ta ut föräldraledighet eller ännu mindre bli dragqueen. Oavsett objektiva förutsättningar begränsar vi hans valmöjligheter. Det är vad det handlar om.

Jävla mp och folkhemmets sönderfall

2011-09-24T09:24:00.000+02:00

Skulle skriva ett gnälligt epos om en gemenskap som gått förlorat. Hur maskinerna är våra vänner så till den milda grad att familjsplittringen är total. Men så skriver företrädare för V en debattartikel i fiendens husorgan, så stlistiskt kass och så sakligt förvirrad att man måste göra nåt även där. V är tillbaka i sin roll som plakatviftande femprocentsparti i ytterfilen medan de gröna faktiskt förändrar världen. Vi som känner V från lokala samarbeten vet att de själva påfallande ofta kunde illustrera ordspråket radikala i retoriken, men sossar i praktiken. Men åter till hemmet och det trista i att vi hamnar i olika hörn med olika maskiner. Nån kollar Skavlan, nån spelar fotball managdr, nån läser Flygt och nån skjuter monster. Det är liksom Hylands folkhem som brakat samman och ersatts av en permanent individualistisk valfrihetsångest. Men vi äter i alla fall middag tillsammans och idag ska vi njuta av finfika på torget ihop med andra grönisar. På vägen dit kanske vi möter en somalisk kvinna som snart får hit en när och kär. Jävla mp, hur kunde ni göra så?

Sonen, krogmomsen och SAAB-socialen

2011-09-21T22:34:00.001+02:00

Det är en sån dag då jag har tvättid och då en domstol bestämmer att jag tills vidare ska försörja överbetalda bilbyggare i Trollhättan som inte lyckas skapa produkter som vi på marknaden vill ha. Bygg spårvagnar istället, ty det efterfrågas, i alla fall av oss i Malmö, kunde man säga, men männen in the land of free and wild vill förstås inte nedlåta sig till sånt. Nere på bergsgatans alla uteserveringar jublar folket åt den sänkta krogmomsen; det var verkligen det som den urbana medelklassen behövde i form av stimulansåtgärder. Men dagens nyhet är såklart inte någor av det, utan detta att det var 20 years ago today som den allra största brunögda ungen kom till jorden och lät mig få titeln far till en son med allt vad det kom att innebära. Sonen, som varit ett happyhappy skilsmässobarn så länge han minns är en person som låter världen veta att han finns och som fortfarande är storögt brunögd och vars liv är mer som en serie tillfälligheter på rad. Krogmomssänkningen kan han nog gilla, men SAAB-socialen är verklogen inget för honom heller.

Partiet 30: aldrig nånsin din clown

2011-09-20T19:49:00.001+02:00

Fast nuet är roligare än dået. Partiet är vaknare än någonsin och jag hänger kvar trots kriser och tvivel. Jag är lojal mot mitt partis ideer, ty den gröna vision om ett bättre samhälle som började formas där i Örebro för trettio år sedan är en lika starkt lysande stjärna som någonsin förr. Vi är äldre nu, men fortfafande ser vi på världen som om allt är möjligt, fast somligt tar lite tid. Mitt inträde i rörelsen kom när jag såg den radikala kraft som fanns i ifrågasättandet av den eviga tillväxtens välsignigneöse och den oerhörda frihetstörst och experimentlusta som den nya rörelsen bar med med sig. Och det är samma sak nu som då. När jag ser riksdagsdebatten om budgeten slås jag av den trötthet och det reprismalande som finns hos Anders Borg och hans fina spegelbild Tommy Waidelich. Så kommer Per Bolund upp. Snyggt klädd, en väl förpackad revolution som får intellekt att röra sig och en samhällsförändring att ta fart.Och ingen äger den gröna rörelsen, ingen kan be oss tiga eller uppträda till deras ära.

Saras bil pajade igen

2011-09-19T20:48:00.001+02:00

Saras bil pajade igen och denna gång tycks det vara för gott. Så hejdå bröllopsfesten vi skulle gå på om två helger och hejdå utflykten till Söderåsens nationalpark. Självklart kunde vi åka kollektivt till ställen i närheten och sen tagit taxi sista biten. Det kostar givetvis mindre än att ha bil i längden, men mer i det korta perspektivet. Men det kommer inte att ske, för det är ju så jävla krångligt. Har man bil är det bara att sätta i nyckeln och starta. Woopido. Vill du ha din frihet får du ta den. Eller snarare köpa den . Har man bensinkort så fattar man heller inte vad det verkligen kostar att köra och verkstadsbesöken glömmer man bort. Men å andra sidan innebär det en ohygglig skatteåterbäring att ha bil. Förutom bensinskatten, så får man tillbaka en hel del kommunalskatt när man kör bil, ty vi malmöbor kostar på bilisterna fina gator och rondeller och tvingas separera cykel- och gångtrafik. Att skaffa bil är dyrt, men man får valuta för skattepengarna om man gör det. Men den där friheten, den är skön. Vinden som sveper i håret och Springsteen som sjunger om hur han körde iväg en liten tur och sen aldrig kom tillbaks. Vi är glädjedödare, för att använda timbrospråk, för vi missunnar andra deras frihet. Och kollegor och andra förstår verkligen inte varför vi vill begränsa biltrafiken. Tradiga ni är. Och domedagsprofeter som bombastiskt predikar om de gemensamma resursernas ändlighet. Då vill man bara sätta i nyckeln, vrida om och dra iväg.

De rätta kanalerna

2011-09-18T22:25:00.001+02:00

Så får jag då kritik för att jag svarar på medias frågor och inte använder de rätta kanalerna. Och därtill ska tydligen andra människor ha utnyttjas för mina dunkla syften att synas ute bland allmänheten. Så kan man ju se det. Människor med förkärlek för jantelag påpekar ibland sånt där för mig och ibland får dom mig med på tåget. "jaja, inte ska väl en enkel barnpassare som jag öppna käften", kan jag tänka. Men det är för såna som mig som demokratin skapades. Dom där med kanaler och kontakter behöver ingen yttrandefrihet och dom med pengar klarar sig alltid. Så öppna käften ju just det jag ska. Jag ska, därför att jag kan och därför att jag har något att säga. Nu var ju den här sista grejen inte en fråga på liv och död, utan en ganska vardaglig, men ändå lite viktig sak. Och jag gillar talarstolar och jag gillar när mikrofoner sätts vid min mun. Det är ingen skam att synas, inget fel att vilja saker. Det är min förbannade skyldighet att gå utanför de rätta kanalerna.

Gör matten själv

2011-09-15T07:15:00.000+02:00

Blåst igen, major Björklund. Skyll dig själv. Mattelobbyn är stora vinnare, men frågan är till vilken nytta. Mer derivata och minsta gemensamma nämnare åt ungar som istället skulle behöva ägna mer tid åt att upptäcka världen och ta ansvar för sig själva. Problemet med matten är samma problem som med resten av skolan. Ängsliga lärare som låter undervisningen styras av sönderslitna årgångar av Hej matematik! som man själv gråter av nostalgi när man återser. Man har även läroböcker i svenska, men exempelvis på 13-åringens skola finns inget skolbibliotek. Läroböcker i svenska är lika begåvat som en cd där någon pratar om hur musik låter. Eller teoretisk slöjd och idrott Skolans stora problem är att inte konstruktiva, fantasifulla pedagoger får regera, att dess ledare rekryteras på grund av lång och trogen tjänst och sysslar med meningslös administration och hugg och slag mot elever med keps på huvudet. Även vi i förskolan ska nu, enligt order från majoren, prioritera matte. Vi får se hur det blir med det. Jag har alltid räknat med ungarna och kommer att fortsätta med det. Men i en barngrupp där ingen varit hemma hos någon med svenska som modersmål, där barn på fullt allvar tror att satan finns, där man aldrig sett griskött i verkligheten och nästan ingen av föräldrarna har jobb har jag annat att pyssla med om man säger så. Vad jag proriterar? Gör matten själv.

Nej till sänkt krogmoms

2011-09-13T16:11:00.001+02:00

Det är väl nåt som inte riktigt stämmer när man vill sänka restaurangmomsen. För all del, jag skulle gärna betala mindre när jag går ut och äter, men jag tycker kanske inte att det är något som staten ska stimulera framför annat. Jag tycker gärna att vi kan ha straffskatt på tobak och alkohol, eftersom pris och tillgänglighet styr efterfrågan, men inte fan har vi brist på pizzerior och cafeer här i Sverige. Här på det krogtäta Möllan (sex restauranger bara i vårt kvarter) äter och dricker folk med glad aptit och fyllda plånböcker utan att vi behöver putta in statliga miljarder i verksamheten. För det handlar om miljarder som staten verkligen har andra hål att fylla med och om staten inte tycker sig behöva stålarna, så vill jag själv välja vad jag lägger dem på. Kanske prioriterar jag en ny jacka framför två cafebesök (troligtvis tvärtom i verkligheten) och det ska vara mitt val. Och då har jag ändå inte sagt nåt om att sänkt restaurangmoms förmodligen ökar supandet och att krognäringen är en synnerligen svart och skum bransch. Ingen bra ide, alltså.

Det snygga mellanskiktet

2011-09-12T17:59:00.004+02:00

När jag var på presidiedagar i Stockholm slog det mig inte bara att vi lokalpolitiker tycks vara äldre än genomsmittet, (jag och Milan var helt klart bland de allra yngsta), utan också hur illa klädda de flesta var. Kalaskulor och trista friyrer och absolut noll glamour, trots att arvodena minsann inte skäms för sig. Däremot är de flesta ganska smarta och pålästa och brinner absolut för de frågor de jobbar med. Annat är det här. Annie väljs till ordförande i ett parti vars ideer hon egentligen inte sympatiserar med. Värnamotjejen som gärna vill till Stureplan och Bryssel och absolut kommer att få komma dit, har en smula oklara ambitioner avseende sitt parti. Det våra unga stjärnor inom politiken har gemensamt är att de seglat in med hjälp av outfits och kontakter och det kan i några fall verka som om det lika gärna kunde blivit programledarjobb i TV eller så. Det här förytligandet av toppolitiken gäller förstås bara de mindre partierna. Som statsministerkandidater duger inte de snygga åttiotreorna och det är kanske bra det. Och lokalpolitiker är de inte, för det är för jävla jobbigt. Så de blir till ett snyggt mellanskikt, styrda av spindoktorer och stylister, medan den riktiga makten stannar där den alltid varit.

Istället för loser

2011-09-10T14:43:00.001+02:00

Detär patetiskt när en socialdemokrati som själv tar sig friheten att med nästan vilka medel som helst sitta vid makten hävdar att vi gröna lojalt ska ställa in oss i deras led. Men i deras bok är S alltings början och slut och därför finns det ingen gräns för hur långt man kan sträcka ut sina händer. Och så länge vi accepterar underordning, så kommer vi att förklara bort och anpassa oss. Men slänger vi iväg det ok som heter loser och låter de andra istället förhålla sig till oss, så vinner vi. Att vi ska peka ut det parti som ska styra oss är som om GAIS skulle berätta vilket annat lag man vill se som svenska mästare. Det får inte hända.

2007

2011-09-09T17:28:00.001+02:00

Mötet tar slut, buffen är uppäten och vi går mot hotellet. Det intriört så vräkiga, men ack så fula Hilton. Så varslas det om barhäng och typ informella förhandlingar i sällskap av kung alkohol. Det är då jag ursäktar mig och går upp till mitt. Det räcker att jag ännu en gång, som alltid, var nödd att förklara varför jag inte dricker vin till msten. Jag varken kan eller vill, får jag säga. Jag kunde berätta historien om händelsen i maj 2007 eller om den gången jag kom hem från Berlin med sex liter vin som var slut redan fredagen efter och hur jag ljög för min dåvarande och sa att jag gett två flaskor till Anders Åkesson. Alkohol lättar ditt sinne, men tar betalt genom att göra dig tilll slav under skam och förnekelse. Men jag vill inte längre vara miissonären. Jag vill vara en i gänget och slippa nyfikna blickar och frågor. Så jag byter om till asics, shorts och Stockholm marathontröjan och drar iväg. Det är alldeles vindstilla och där stadsgårdskajen ligger Patricia, där jag inte kom in för att jag var för full och längre bort ligger fyllefärjorna som säljer sprit och otrohet till havs. Jag rundar fåfängan och springer hela vägen runt Södermalm, piskar mig, sliter skiten i stycken. Det vore lätt att falla tillbala, men det kommer inte att hända. Tillbaka på Hilton sätter jag nyckelkortet i dörren. Rummets nummer är 2007, som ett omen, som en påminnelse.

Knutby eller Lilla Baghdad

2011-09-08T09:38:00.001+02:00

En unge på jobbet har börjat i koranskola på eftermiddagarna och nu är det satan och allah hit och dit i samtalen under måltiderna. Och ett jävla tjat om haram och halal. Det vanliga på jobbet är annars att halalmaten kallas vegetarisk, för att kryssa runt den diskussionen. Själv tror jag att man ska ta debatten. Överallt ska vi som står för ett mångetniskt och mångreligiöst samhälle hävda det. I sjöbo lika väl som på Rosengård. Alla får tycka vad dom vill, men den som tror sig förmer ska få smaka käppen. Alla med lite mer än tomrum i huvudet vet att vare sig SD eller islam kommer att ta över Sverige. Men det är illa nog om delar av Rosengård förvandlas till ett skånsk/arabiskt Knutby. Illa för varje individ som inte nödvändigtvis vill gifta sig med en utsedd kusin eller stampa ner satan i en trång källarlokal med traktens egen version av Helge Fossmo. Friheten att välja liv och väg tillkommer inte nån obskyr enhet som kallas familj, den tillkommer varje individ. Ett gott alternativ till knutbyfiering är att Rosengård utvecklas till ett veritabelt Little Baghdad dit centrums radikala medelklass vallfärdar för att äta baklava och köpa vattenpipor. Istället för ängslig bidragsberoende hederskultur och misslyckad integration kan Malmös fattigaste område spela på det exotiska och göra vita pengar på det. För den som så önskar. Om Muhammed vill bli en vanlig villasvensson, så går det också bra.

inte så happyhappy, kanske

2011-09-07T21:30:00.001+02:00

Jag ska bespara er inlägg om bråk med exet; ni har läst om det förr, så det är inte så mycket att tillägga i den delen. I happyhappy-debattens tid får man dessutom vara försiktig som fan, för antingen nickar kd-människorna vad var det vi sa. om man själv och ungarna lider eller skyller en för ytlig och ego om man har det bra som vi har det med varannanveckor och barnfrihelger. Jag som dagligen jobbar i ett sammanhang där family values råder, kan vittna om att kd-skiten gör folk olyckliga, olyckligare än det mesta. Nu tycker jag i och för sig att happyhappy verkar lite för glad, för det gör inget om man sörjer att man valde fel partner att leva och skaffa barn med och det gör inget att man önskar att man gjort annorlunda. Allt detta jag ångrar ingenting-prat gör mig förbluffad, för självklart ångrar man en jävla massa. Varje utvärdering kan inte leda fram till insikten att man gjorde rätt varenda gång, den som har den självbilden måste vara snudd på grandios. Politiken, samhället och folk runt omkring ska inte förespråka så jävla mycket när det kommer till relationer. Inget annat än att det är okej att göra fel, falla, resa sig och gå på nytt.

Skolan är ingen terapigrupp

2011-09-06T23:00:00.001+02:00

Nu ska det pratas om droger i skolan, ty nu har sonen börjat sjuan och då är det ju sådana förväntningar som odlas. Men så funkar inte ledningen mellan datorn och maskinen som ska visa bilder på väggen och skolsyster säger högt och klart att hon önskar sig tillbaka till overheadens tid. Genomlysningsbilder, som Per Ängqvist brukade kalla det när vi båda satt i partistyrelsen på 90-talet. Tekniken strular alltid på föräldrsmöten och arbetsplatsträffar och alltid ropas det ut i publiken på någon med it-kompetens. Först blir det tyst, sen stegar en pappa fram och mixtrar med tangentbordet innan också han ger upp. Så var det med dom drogerna och ute i klassrummet klagar några flickmammor på att kemin mellan mentorn (nytt ord för klassföreståndaren) och deras telningsr inte stämmer. Ursäkta, men kemi? Det här är skolan, barnen ska lära sig saker, det är inte en terapigrupp för bortskämda tonårsflickor från Malmös finaste kvarter. Fy fan så pinsamma ni är tänker jag och kollar ut genom fönstret istället, på den byggarbetsplats som Västra hamnen fortfarande är. Så mins jag min egen skoltid, det jävla högstadiet i skithålan vid världens ände och hur ingen såg och ingen brydde sig. Hur drogundervisningen skedde liksom mer praktiskt under mentorskap av tuffa grabbar som förmodligen sitter kvar på torget eller vid kyrkvallen, om dom ännu lever. Ändå är småstaden så idyllisk och min nuvarande hemstad så farlig, det vet ju alla människor. Trots skitnödiga övre medelklassmammor är jag glad över att mina barn får växa up med mångfald och valfrihet på riktigt. Varghatarna är långt härifrån och mamman som på vägen ut klagar på Malmö stad vet inte hur illa det kunde vara och är på andra håll. Väl hemma ringer sonen och frågar om mötet och jag svarar. Idag har han börjat på teatwrkurs och hans hår går ner till axlarna. Han sympaiserar med planka.nu och har laddat ner en grönsvart flagga i datorn. Än vet han inte att jag valdes in i skolrådet. Han kommer nog att fräsa om skendemokrati.

MFF kan backa en smula

2011-09-05T21:31:00.002+02:00

Jag är fanemig inte den som säger att det var bättre förr, men när det gäller cirkusen kring den allsvenska fotbollen, så är frågan om det ändå inte var så. Man gick på match, lämnade en peng i vändkorset och fick se stjärnspäckad toppfotboll. Ingen tvekade att låta sina trettonåringar gå på match utan vuxet sällskap. Nurå, nu betalar man en halv förmögenhet för att se felpass och för nöjet att ledas i fållor av bistra polismän och tafatta publikvärdar. Trots det vågar jag inte skicka min trettonåring på match ensam, skulle inte drömma om det. Malmö FF klarar inte av att garantera säkerheten för publik och spelare, så enkelt är det. Och när man då klagar över att förbundet bestämmer att en viss match ska spelas om, så säger jag bara: som man bäddar får man ligga. Trots att vår integritet kränks, trots polisens fållor och batonger, trots allt det, så kastas det saker in på planen och min son blir rädd och jag förbannad. MFF kan kliva ner från sin egenproducerade pedistal, backa en smula in i ödmjukheten och reflektera en smula.

Inte samma Milan

2011-09-04T22:20:00.001+02:00

Zlatan och jag bor i samma stad, som sången säger, men egentligen bor han väl i Milano och det gör absolut inte jag. Skulle inte vilja heller. Skulle jag onte bo här, så skulle jag bo i Göteborg eller i New York, aldrig Italien, så det är tur att ingen köper mig. Zlatan bjuder hem folk på vildsvin i sin grosshandlarvilla på Limhamnsvägen och alla tittar förundrat på honom och hans egenskjutna gris. Det är nåt gulligt med män som kommit till pengar och måste göra en massa dyra saker för att dom liksom kan. "öh, nu ska jag skjuta ett vildsvin och bjuda folk på". Här i hemmet skjuts vare sig grisar eller annat, men nere på torget sköts det människor härom veckan, utan att vi märkte något. Det händer mycket som man aldrig märker. Så vi i drömlägenheten på Bergsgatan kämpar istället med el som bara funkar så där och köper skitsnygga bord på myrorna och öppna hjärtat och träffar en helt annan Milan än fotbollsklubben, när vi besöker avfallsmonopolet på söndagen. Hemmet är lite småpyntat, så vi kan bjuda hem folk på fotboll och mat och prat om resor, politik och livet och såna grejer. Sällan vildsvin, dock. Aldrig, strängt taget.

Israel får lov att försvara sig!

2011-09-03T09:37:00.001+02:00

Gårdagens stora nyhet om mellanöstern tycktes vara att Turkiet skickar hem Israels ambassadör. Men det var egentligen inget särskilt. Alla vet att något gick fundamentalt snett bär IDF bprdade en turkisk båt under föra årets patetiska ship to Gaza. Men alla inser också att Israels försvarsmakt aldrig var ute efter at döda StG-folket, för vore de det hade ingen överlevt. However. Den stora nyheten är att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot de krafter som vill krossa den enda judiska staten. Sjöblockaden ÄR förenlig med internationell rätt och Hamas nyttiga idioter får även fortsatt finna sig i att bli stoppade.Och här i Sverige vill vi göra skillnad och vara snälla, fina människor. Därför kräver ett antal rättskaffens människor att vi ska erkänna utropandet av en palestinsk stat. Och det hade vi väl gärna gjort om det funnes nån enhetlig och demokratisk stat att erkänna. Men så länge vi har anledning att tro att att ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken skulle resultera i skjutramper på skotthåll till Tel Aviv och att det i övrigt inte verka finnas en enhetlig syn på hur tvåstatslösningen ska se ut, så föreslår jag att vi väntar med stt erkänna något. För övrigt darrar inte Israel så värst inför svenska markeringar. Israel vet att man i grunden inte kan lita på någon utomstående.

Dresscodes och ärtpåsar

2011-09-02T09:22:00.001+02:00

Det blev slips ochdet är första gången på säkert tio år. Och dessutom klädde det mig, trots att översts knappen i min snygga melkaskjorta inte gick att knäppa. Ja, slips var det och lika mycket som jag tycker om att testa olika uttryck, lika illa tycker jag om formella dresscodes. Min anarkistiska ådra svämmar över om det finns formella krav på klädedräkter i olika sammanhang. Slipstvång är lika illa som slöjförbud i min bok, samtidigt som detta att revoltera genom att klä sig si eller så känns väldigt 14 år. Men viktigare än min och andras klädedräkter under gårdagens fullmäktigedebatt var vad som verkligen sades. Om moderaterna i Malmö verkligen tror att genuspedagogik är att kasta ärtpåsar och att vårt jämställdhetsarbete i Malmö handlar om krig mellan könen, så är det illa. Man kan tycka allt möjligt, men att tala som moderaterna gjorde igår i kf är ett intellektuellt haveri i Estoniaklass. Ring P1 är i jämförelse på nobelpristagarnivå. Att rasisterna i SD också är sexister vet vi däremot sen gammalt. Muhammed snodde hans jobb och hans dumma brud lämnade honom för Ahmed, liksom. SD är hans enda hopp. Och även om de korkade rasisterna ser arga ut, så behöver vi inte vara oroliga. De är helt enkelt för vingliga och osorterade för att utgöra ett hot. Och, nej, Annie Lööf kommer inte från Stureplan, hon kommer från Värnamo. Skillnaden är väsentlig såväl politiskt som geografiskt. Hon må gilla Thatcher, men sämre miljöminister än Carlgren blir hon inte, ty det går inte.

Outtakes

2011-08-31T16:03:00.002+02:00

Mina bloggposter är outtakes, hastiga nedslag mellan det ena och det andra och om det som faller mig on för stunden. Som nu: en stund mellan jobbet och tvättiden. Det kanske gör att kvalitet och korrektur får lida, men å andra sidan har jag något att fästa mitt engagemang på, ett sammanhang som inte bara är politik och media. Ja, det är ju folk som jag som betalar för dom som åker snålskjuts här i världen, som anstränger mig när andra bara skickar räkningen till kommande generationer eller stoppar den i byrålådan och hoppas att den ska försvinna. Allt politiskt arbete och all solidaritet bygger på uppoffringar och inget är någonsin gratis. Och solidaritet är aldrig att ta något, solidaritet är att dela med sig. Jag vet inte hur plankaidioterna betett sig för att så i grunden missförstå hur politisk kamp ska föras för att bära frukt. Att stjäla för att något ska bli billigare eller gratis är att missförstå det mesta. Det leder på kort sikt till ökad repression och mer ävervakning och hot mot integriteten och det gör att diskussionen kommer att handla om helt andra saker än kollektivtrafik. Vilket är synd, eftersom vi har en regering som bygger motorvägar och subventionerar bilism, istället för att göra nödvändiga investeringar i spår. Jag kan förstå den otålighet som föder idiotiska effektsökande aktioner. Men att vända en supertanker i full fart medan orkanen viner tar tid och kraft. Det går inte fort och det kräver list och bra formuleringsförmåga. Privilegierade medelklasstudenter kan inte ropa att dom inte har råd att åka kollektivt, för det tror vi inte på. Ni har råd att dricka öl och gå på konsert. Ni kommer dessutom om några år att ha välbetalda yrken och ni kommer från goda familjer. Inget ont i något av det, men dra inte fattigkortet. Och helst ska alla se ut som vinnare efteråt, männen i sina överdimensionerade bilar och vi cyklister och kollektivtrafikanter i våra regnkläder. Dom andra är ju ganska många, även om man sällan träffar dom på demos eller på Möllan en lärdagskväll.

Genuspedagogik och varför jag inte är man i förskolan

2011-08-29T22:15:00.003+02:00

"Är det du eller Sara som ska laga mat idag?" frågar den femåriga tjejen, nyfiket. Det är en seger. Under veckor och dagar har jag frågat barnen om vilken mat deras pappor lagat och samfällt har dom slagit bakut, för pappor lagar såklart ingen mat. Själv kunde jag egentligen inte bry mig mindre om hur man fördelar hushållsysslorna i hemmen på von Rosens väg. Det jag vill visa är att allt är möjligt och att könsroller inte måste reproduceras i all evighet. Jag är inte ens särskilt duktig, jag följer bara läroplanen. Det är genuspedagogik i praktiken, som när jag uppmuntrar samma tjej när hon vill bli brandman och förklarar att man inte måste gifta sig, men om man gör det kan man lika gärna göra det med någon av samma kön (det sista får jag tom mothugg av kollegor för). Genuspedagogik är en individualistisk pedagogik. Den ser till varje människa och respekterar hennes egen rätt att forma sitt liv. Allt annat är förlegad kollektivism. På torsdag ska vi ännu en vända i fullmäktige med programmat för jämställdhet i Malmö. Det är ingen lysande produkt, kanske en smula akademisk och inriktad kommunala färvaltningar, men det är alltid något och bättre än inget. M kommer att protestera och att rasisterna i SD också är sexister kommer vi att få se prov på. Ksnske lyckas jag ännu en gång få Nina Kain att blotta sitt inre, man kan ju alltid hoppas. Så slåsss jag för samma saker på olika arenor, utan att fuska eller planka. Kanske byter jag vardagsklädsel mot kostymen, kanske har jag till och med slips för första gången på många år.
Jag jar flera roller i mitt liv, men jag vägrar däremot att spela rollen som man i förskolan. Det är på flera vis en välkommen debatt, men någon manlig förebild vägrar jag vara. Inga klicheer, människor är olika och ska aldrig bedömas efter könstillhörighet.

Utan bilen kastreras vi

2011-08-28T12:01:00.006+02:00

Sara körde bilen till besiktningen och fick beskedet att bromsrören var av. Och utan bromsar klarar man sig inte i trafiken, det inser till och med jag. Så det blir en utgift på alla andra för bilen. Ni som brukar läsa min blogg vet att detta med bil är något alldeles nytt för mig. Aldrig har jag åkt så mycket bil som under det senaste halvåret och aldrig har Sara åkt så lite, skulle jag tro. Det sägs att bilägare oftast underskattar utgifterna för bilen, samtidigt som de överskattar kostnaderna och krånglet med kollektivtrafik. Men det är inte det saken gäller egentligen. Ve den som vill ta min frihet ifrån mig. En man ska ha muskler och cylindervolym att visa upp för att inte känna sig kastrerad och det får kosta vad det vill. Jag känner folk som går på soc och bor 500 meter från affären, men som ändå har bil. Och jag förstår det så väl och staten ska inte lägga sig i i onödan. Men frågan om transportval är inte som valet mellan en röd eller blå tröja eller som valet mellan att fiska eller plocka svamp. När din frihet ger mig och mina ungar mindre frihet, så får du backa. När din frihet gör att färre kan bo och röra sig i stan, då får du parkera och promenera. Sara kommer att låta laga sin bil, men egentligen hade ett medlemskap i en bilpool rä kt för våra (misslyckade) svampexkursioner och till alla andra platser kan vi cykla eller åka kollektivt. Utan nån större kastrationsångest.

Breaking up is hard to do: Ark och Mikaela

2011-08-27T09:20:00.005+02:00

Jag minns tjejen som jag reste runt på Golan med. Hon pratade hela tiden om att man måste bryta upp och gå vidare i livet. Hon lät som hon var 75, när hon egentligen var 22 eller nåt. Men så där låter man väl kanske när man är ung; tvärsäker och fast besluten. När man blir äldre blir man mer osäker. Allt man äger ryms inte längre i en väska och har man ungar kan man inte längre sova i parker eller i nån annans soffa.
Så igår spelade the Ark för sista gången i Malmö och Stortorget var packat med folk denna underbara augustinatt. Jag hoppas verkligen att de aldrig återförenas igen. Inte bara för att tiden gått ifrån deras pridefestivalmusik, utan för att alla mår bra av nya utmaningar och av att i rätt läge ställa sin plats till förfogande, så att andra kan få ta pinnen vidare. En som gör så är Mikaela Valtersson och jag tycker hon gör helt rätt. Hon lämnar med en klang och jubelföreställning precis som Ark och säger helt fräckt att hon tycker att vi gröna borde fundera på att bilda regering med moderaterna. Det kan hända att hon har rätt. Moderaterna kan koma att bli det stora partiet i Sverige som man inte kommer undan, ungefär då som S är nu. I så fall måste man tänka tanken, även om det skär i ens hjärta. Lokalpolitiskt står vi och M ofta oerhört långt ifrån varandra, även om samarbetet med S inte heller är en promenad i parken. M är fjärran i trafikfrågor och i jämställdhetsfrågor, t ex, men inget sägs ju vara omöjligt. Också på den fronten bör det kanske brytas upp och gå vidare. Vi får väl se vad vårt växande parti kommer fram till.
Uppbrott är jobbiga, skilsmässor är sällan så Happy, happy som en del vill ha det till.
Jag kommer att sakna Mikaela och minnas the Ark. Men livet går vidare, precis som klichen säger.

Stormare och SD

2011-08-25T15:56:00.004+02:00

Sånt här blir jag ju lite trött på. Att jag inte begriper Stormares storhet som skådis är en sak, men när bad vi honom analysera svensk inrikespolitik?
Nej, aldrig och även om Stormare skulle säga kloka saker och har samma yttrandefrihet som alla oss andra så kan jag inte tro att han vet något som inte vi andra vet om den svenska väljarkåren. Detta att man inte får kritisera människors val är så töntigt och korkat att orden stockar sig i halsen (eller här i paddan, för att vara sanningsenlig). Naturligtvis får man skälla och fördöma. Det är min plikt som demokrat och medmänniska. Jo, jag förstår att folk som inte tänker längre än näsan räcker kan skylla på andra och jag begriper att många är rädda för det okända. Men tänk till för helvete och utmana dina rädslor.en vuxen mogen människa skylöer inte ifrån sig, en vixen mogen människa tar tag i sina issues och gör nåt vettigt av dom. Och naturligtvis är det inte bra att ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatande parti kommer in i riksdagen. Vi har nog med problem utan att dessutom behöva ta upp tid med att upplysa vuxna människor om att rasism är nåt dåligt.

Konsensus farligare än näthatet

2011-08-24T22:35:00.004+02:00

Det finns oskrivna regler för allt. Är man på någon annans blogg, så ska man hålla med eller hålla käften och dra. De mest lästa bloggarna är bloggar där alla samstämmigt håller med bloggägaren, om det så gäller mode, heminredning, hat mot kvinnor och mångkultur (hänger nästan alltid ihop) eller hur full man var i fredags. På facebook är det nästan förbjudet att diskutera viktigare saker än om vad man ska ha till middag eller vilken film man ladda ner. Folk får gärna prata om småsaker och slösa bort sitt liv på heminredning, det bryr jag mig inte om. Men det ylas om näthat så fort någon bryter konsensusen. Och visst finns näthatet, men det är oftast löjdar som sitter hemma på kammaren och är tuffa. Dom är så ofarliga att Ali Esbati framstår som självaste Che Guevara vid en jämförelse. Och jag föredrar att smarta människor kommer med smarta invändningar och miffon kommer med miffosaker framför att alla applåderar i kör som på en kubansk partikongress. Ty konsensus är mobbing, konsensus är pöbel. Jag glömmer aldrig när en populär bloggare lovprisade Zidanes nedskallning av Materazzi i VM-finalen 2006. Konsensus rådde i kommentatorsfältet om att det var både coolt och smart att misshandla på planen. Viljan att vara med i gänget dödar, viljan att säga emot skapar.

Vi kompromissar inte om barnens miljö

2011-08-24T16:21:00.003+02:00

Ibland smälter mina världar ihop; mina politiska uppdrag och mitt jobb och hemmet här i centrala stan. I miljönämnden, där jag är vice ordförande, är vi ganska envisa med att barns utemiljö ska vara bra och att de ska ha gott om plats inomhus. Det tänker vi inte kompromissa om. Snarare är det väl så att lagar och politiker tillåter alldeles för många barn i alldeles för kassa miljöer. Mina egna yngre barn gick på en förskola med gården på taket. Den var okej, men inte mer och som tur var gick man ofta till stadens parker. Det finns lösningar på det mesta om man öppnar ögonen och tänker utanför boxen. Uteförskolor, förskolebussar och samarbete med privata aktörer och andra förvaltningar. I måndags fick vi i miljönämndens presidium möta en bister delegation från stadsdel Centrum. "Vi tänker schemalägga barnens utevistelser", sa vänsterpartisten och folkpartisten, sufflerad av förvaltningschefen. "Vi har gjort allt vi kan för att hitta platser", fortsatte man pch menade på att det gick att hålla god kvalitet, även om utemiljön var så trång att barnen fick turas om att vistas där. Men de fina stadsdelspolitikerna och de kompetenta tjänstemännen får gå hem och tänka en gång till och kanske ta in extern hjälp om man inte hittar ut ur den traditionella boxen. För det är illa nog att centrums barn tvingas stå ut med massbilism och emissioner över gränsvärdena. Deras förskolor ska hålla bra kvalitet. Och självklart hänger verksamhetens kvalitet ihop med den fysiska miljön.

Fjäsk för lärare & att det inte är så noga med lika rätt

2011-08-23T18:26:00.005+02:00

Nä, vi vill inte veta något om huruvida läromedel i Malmös skolor uttrycker förlegade och diskriminerande tankar, säger moderaterna. Allt är nog bra som det är och förresten får man inte ens antyda att lärare gör fel. Lärare är liksom oantastliga. Inför lärarna finns det ingen gräns för fjäsket, ty lärarna är marginalväljare och dem ska man vinna. Men det är inte mer synd om lärare än om andra, tvärtom har de privilegier som de flesta andra bara kan drömma om. Om det misstänktes att socionomer eller sjuksköterskor använde sig av förlegade metoder, så skulle moderaterna såklart kräva en granskning redan igår. Nu är det lärare och då gäller andra regler. Nu gäller det diskriminering och då är det inte så jävla noga. Moderaterna tycker nog att vi i majoriteten tjafsar för mycket om det där med lika rätt. So be it.

IPhonen lever sitt eget liv

2011-08-22T22:28:00.002+02:00

Min iPhone som är min kärleksmaskin, min kalender och hem för fler låtar än jag någonsin hade när min vinylsamling var som störst, har börjat leva sitt eget liv. Maskinerna är inte alls våra vänner, det är bara struntprat. Kjell Höglund hade helt fel. Eller så var han ironisk, jag har lite svårt att förstå andras ironi. Iphonen byter låt stup i kvarten, från Angie kan man kastas rakt in i Southern man och sen kan det bli alldeles tyst. Mitt i spåret får man fibbla när fånen bestämt sig för att ringa upp Rasmus Ling, helt utan anledning. Sådär är det, som värsta 2001, om ni sett den filmen. Dessutom har rutan spruckit. Och Khadaffi är på flykt och S överger euron och jag funderar på att köpa en soda stream.

Landskrona revisited

2011-08-21T19:45:00.004+02:00

När jag går där längs kusten och solen skiner och man ser Ven alldeles nära och Danmark en bit ifrån, så ångrar man nästan dom hårda orden man fällt om stan som en loserstad som skyller på invandrare, när dom inte själva kan ta sig i hampan och gå vidare efter att varvet stängde för trettio år sedan. Landskrona är en vacker stad med parker, konsthall och slott. Och så Lasse Flinckmans coola fik. "Vi flyttar hit", säger jag till Sara, men det har väl flyttats vad det ska på ett tag nu och jag vet att jag bara inte kan leva i småstäder. Inte ens såna med utsikt över sundet. Inte ens i ett jättestort vitt hus på vägen till Borstahusen, eller, jo, kanske det. Och på konsthallen samlas den vita kulturella medelklassen och kollar in snygga bilder på romer och sorlet hörs ända ut i parken och man inser att den stora rasistfästet har nyanser av andra färger än brunt. Det kan synas patetiskt med politiskt korrekta damer i övre medelåldern som njuter av bilder på Europas allra fattigaste, mellan kaffet och kakan, men man måste inte gå i säck och aska för att engagera sig i något på riktigt. Snarare finns utrymmet att göra något först när man har hopp om det egna livet och räkningarna är betalda för ännu en månad.

Sara, huligan och köttätare

2011-08-20T19:26:00.005+02:00

Sonen och jag går på fotboll och frun väntar därhemma med rykande grytor när vi kommer hem. Kött, för vegodottern är tillbaka i Stockholm och fläsk, eftersom fläskfrie sonen ändå inte skulle ha något. Sara och jag brukar kött som andra naturresurser, med måtta och kärlek.
Det vore vackert om jag och Sara vore fria från könsroller, men en feminist vet att uppfostran sitter i som ett virus man aldrig blir kvitt. Man är överlag inte så fri som man tror och fallet in i det traditionella är snabbt som ett återfall en solig dag. Sonen och jag är alltså på fotboll och Dimes dundertabbe kostar oss poängen. Skulle tro att Axen sätter in Sillen i nästa match, det känns något tryggare. För inga sånger eller ramsor kan rädda oss idag, ingen glad läktarkultur, inga smarta dragningar och wanderfulla skott. Det är bara att bita ihop och gå ut från arenan och ta omväen förbi kravallstaket och polishästar och tvärs igenom den augustimörkgröna parken. Ja, dottern är hemma igen i Stockholm med sin palestinatröja och sina bokdrömmar. Sonen går på fest och Sara, som minsann blev kvarhållen med mig utanför centralen som potentiell huligan av en nitisk polispatrull, bränner skivor medan Gloria Gaynor piskar upp en lättare feststämning.

377 pers som säger att dom älskar mig

2011-08-19T14:17:00.004+02:00

Alla bloggare är inte ute efter att förändra världen, det är jag medveten om. Dom flesta vill bara synas mycket eller lite och kanske tjäna en och annan kula. Sen kan man kanske göra både det ena och andra samtidigt, vad vet väl jag i min enfald?
Underbara Clara är en tjej som bakar, klär av och på sig pch pussar sin unge. Allt detta dokumenterar hon i i sin blogg och det blir väl lite som Blondinbella för vuxna, kan man säga lite småtaskigt. Och hon får 377 pers att säga att hon är vacker och att bilderna är så fina. Rik blir hon kanske inte, men beundrad och populär. Ibland kommer det också nåt vasst inlägg från henne om att alla ska få ha sin egen klädstil och att abort inte är så bra. Tuffa ställningstaganden.
Kanske är jag lite avis för att jag knappt får några kommentarer alls på bloggen, men nä, egentligen inte. För så fort någen enda liten människa dristar sig till att kritisera,så blir den underbara ledsen och pangar från höften. Säger någon att hon inte är vacker blir det en ny lättklädd bild som inhåvar jubel och säger någon att hon har fel så blir det vassa sarkasmer. Så lättstött kan man bli om man inte är så van vid annat än medströms simmande fiskar. Alla behöver kärlek, men på varje person som älskar en går det minst hundra som inte bryr sig och några få som tycler aktivt illa om en. Den musiken får man fejsa i livet. Och flickor som söker beröm för sitt utseende tycker jag genomgående synd om. Dom accepterar per definition mäns överordning. Men alla vill ju som sagt inte förändra världen.

Trött på mammandet

2011-08-19T00:00:00.005+02:00

Det är inskolningstider och mammorna kommer med sina telningar och vi försöker lirka dem ur överbeskyddets grepp. För det är verkligen ett mönster att pojkar som gått hemma med mamma i flera år lyfts, bärs och får hjälp med det mesta. Och det gör dem otrygga; den som inte möter motstånd i livet lär sig aldrig att tro på sina förmågor. Det vill ju då till att pedagogerna i förskolan verkligen låter ungarna pröva sina vingar och inte fortsätter mammandet. Trots att stadsdel Rosengård berömmer sig med att ha en stor satsning på genuspedagogik i förskola och skola, så saknas nästan genomgående en medvetenhet om genus och könsroller. Det mammas och jag är så jävla trött på det. Några pappor ser vi inte vid inskolningen, trots att alla lever heteronormativt och tvåsamt, det tycks lika okänt som rätten att vara föräldraledig. "Så går det när man inte delar lika på föräldraledigheten", säger jag när en unge skriker efter mamma, men kollegorna fattar inte heller vad jag syftar på. Inte en enda av mina kollegor har delat lika. Så mamma lämnar över till en reservmamma i förskolan som fortsätter gulla med pojken och servera honom livet på en silverbricka, som ett skalat och urkärnat äpple. Och flickorna kommer i fina klänningar som dom inte får smutsa ner.
Förresten kom det en pappa i förra veckan. Han satt med vid mellanmålet och hann fråga en liten flicka vilket land hon kom från (svar: Sverige). Men efter en kvart gick han. Doften av billigt rakvatten låg kvar en god stund.

Klipp.

2011-08-16T21:59:00.002+02:00

"Du vet väl att det är oåterkalleligt", säger den unge läkaren med rötter från Iran eller kanske Oran och jag tänker att just det är som är tanken med ingreppet, som det så vackert heter. Men sen svarar jag att jag ju har fyra barn och då nickar han och säger att jag kanske gjort mitt ändå. Att hänvisa till att man redan avviker från normen funkar alltid, ty normen är stark och varje sammanhang har sina normer. På joner tycker några av kollegorna att jag inte är riktigt klok och har på fullt allvar aldrig hört om en man som steriliserat sig. För det är just det som ska ske. Precis som jag förvarnat om tidigare, så ska det klippas ledningar och göras avslut. Detta samtidgt som vår gröne gruppledare i Malmö får sin förstfödde Hampus och halva partistyrelsen byter blöjor och diskuterar amning och föräldraledigheter. Det är bra nu, nog nu. Åh, frågorna om barn och fertilitet väcker såna känslor hos oss alla. Själv är jag inte förvånad äver att barnafödandet minskar, jag är snarare förvånad över att så många väljer att skaffa barn. Folk som inte har tid eller riktig lust, män som inte "har möjlighet" att vara lediga, folk utan minsta antydan till ekonomiskt sinnelag eller ordningssinne. Tjuvar, pundare och folk som jobbar på annan ort än den där ens barn ska växa upp. Barn skaffar dom, tammefan. Och det subventioneras så till den milda grad att man inte ska låtsas behöva prioritera. Sen satsas det stora summor på konstgjorda befruktningar, när man fär samma pengar skulle kunna tömma världens barnhem. Jo, jag tror att det finns en biologisk önskan om barn. Men som så mycket annat i biologin, så får man kanske fundera på om alt naturligt är bra och ska gynnas. Pch viö vi se fler barn i Sverige, så kan vi bara lyfta gränsbommarna.
Men jag kommer aldrig att föreslå inskränkningar i det subventionerade föräldraskapet. Det som föreslår det är politiskt död. Däremot ska jag som sagt inskränka mina egna vidare föräldramöjligheter. Radikalt nog, det. Klipp.

Halvmaran, Persborg och så detta att skylla ifrån sig

2011-08-14T16:25:00.003+02:00

Redan efter fyra km visste jag att det inte var min dag. Ute vid det spaciga blåshålet Hyllie pallade jag fan inte mer. Så det blev inte en kamp mot klockan, utan en kamp mot benen som ville sluta springa, som ville sätta sig och mot ögonen som ville slutas, inte för gott, utan för en 14 timmar eller så. Men i mål kom jag och istället för pers blev det min tredje sämsta 21 tid, överjävligt kassa 1.57. Och idag har mest degat. Turen till svampskogen kändes som Iron man och några svampar blev det hur som helst inte.men att få sitta med Sara i en skogsbacke och dricka kaffe är mycket nog. Björnbären är inte mogna ännu och idag stängs Persborgs station för gott eller tills den onödiga Malmöringen invigs. Persborgs station, där jag och Sara höll på att missa tåget för några helger sedan, därför att jag envisades med att hävda att svenska tåg alltid kommer på vänster spår i färdriktningen och jag vet väl sånt när jag nu är gammal tågnörd, Nu fixade det sig, men med en hårsmån, som så mycket så ofta i mitt liv.
Kanske kunde jag skylla min klantighet på min uppväxt och kanske borde jag skylla mitt kassa löpresultat på en infektion i kroppen.
Om man vill kan allt vara någon annans fel.

Hur kan rasister gilla Israel?

2011-08-12T14:17:00.006+02:00

I morgon springer vi Malmö halvmara. 21km i denna platta stad borde vara easy-peasy, men så kan ju blåsten dra igång och då blir det hux flux dubbla ansträngningen. Samma dag uppmärksammar vi dessutom bygget av Berlinmuren; hur den antifascistiska skydsvallen rullades ut genom Europas hjärta, för att skydda en ideologi som inte klarar konkurrensen på annat sätt än genom våldsanvändande. Efter loppet i morgon är det paus i loppspringandet ända fram till den 16 mars. Då är det dags för min allra tuffaste utmaning, Jerusalem Marathon på gatorna i den backiga stan. Apropå murar, kan man säga, runt gamla stan finns ju en ringmur och mellan 1949 och 1967 fanns den stenhårda gräns som delade Jerusalem. Den idag så bortglömda jordanska ockupationen innebar bland annat att judar inte hade tillträde till Klagomuren och skulle östra Jerusalem ännu en gång "befrias" från israeliskt styre, så är väl risken stor att det blir samma resa en gång till. Vare sig Hamas eller al-Fatah är särskilt sugna på att se judar i sin stat.
Ja, springa I Jerusalem ska jag, mellan öst och väst, precis som de två gånger jag sprungit genom Brandenburger Tor i Berlinmaran. Högt och lågt kommer det att bli och dofter av både falafel och nybakade bagels om vi har tur.
När jag skriver så här pro-israeliskt, som det kallas, så får jag då och då glada tillrop från diverse nätrasister. Några har uppenbarligen missförstått ganska mycket. Vi som är för Israels rätt att finnas och försvara sig är inte det MOT någon annan stat eller folkgrupp. Vi önskar inte livet ur en enda arab. Det vi vet är hur judarnas historia kantas av pogromer och till sist det nästan lyckade försöket att förinta alla Europas judar. Av det skälet tycker vi att det var bra att Israel bildades, så att judar, som andra, har en egen plätt som kalöas deras. Och oavsett historian, så existerar Israel och dess invånare. De kan knappast tänkas bort och kommer inte en gång till att låta sig hunsas av andra. Vi tycker inte nödvändigtvis om Nethanyau och vi tycker med all säkerhet illa om Lieberman, även om det inte är vår sak att väljare ledare i andra länder. Sen är vi pålästa i Sveriges historia. Vi vet att Sverige hade en mycket invandringskritisk politik under 30-talet och vi vet att tusentals människor
fängslades, sattes i läger och svalt eller gasades ihjäl, efter att ha nekats asyl i vårt fina fredliga land. Vi vet vilka konsekvenserna av en ogenerös asylpolitik kan vara och därför är det en gåta att man kan påstå sig gilla Israel och säga nej till invandring. Det går inte ihop.

Street fighting man

2011-08-10T16:13:00.004+02:00

Så det fanns visst plats för slagskämpar på gatorna i London, tvärtemot vad Mick Jagger sa för över 40 år sedan. Folk som fajtas och rånar folk som råkar komma förbi, eller pangar skyltfönster och stjäl i bästa SUF-stil. Sen kommer visst andra och sopar upp efter dem. En hastig klassanalys ger vid handen att det är fattigare folk som stjäl från andra fattiga eller bonkar till människor som valt polisyrket, som om de vore lovligt villebråd för det. Men man slåss inte därför att man är fattig eller därför att man är engelsman eller Tottenhamsupporter. Utan man slåss därför att man väljer det. Det är ingen annans val en ditt eget. Du kanske tror att det är premiärministern, du kanske tror att det är Sir Alex Ferguson, du kanske tror att det är Morrisey eller vem fan som helst. Men det är alltid du som bestämmer om du ska vara med och bygga eller med och riva ner. Man väljer al,tid, man tar alltid ställning. Man är inget offer för omständigheterna.

Stäng alla religiösa friskolor

2011-08-08T22:14:00.004+02:00

Nu blir ni förvånade. De religiösa skolorna/sektskolorna fostrar verkligen barnen i enlighet med de påtagligt bisarra idéer som ligger bakom deras tolkning av religionen. Att konservativ islam (i likhet med många andra relogionstolkningar) är djupt kvinnofientlig vet väl för fan alla. Och sekter mörkar givetvis vad de sysslar med, eftersom vi i det omgivande samhället går djävulens ärenden. Det är lite som när rasisterna i SD visar upp en from fasad utåt, samtidigt som de skrålar nazisånger internt och önskar livet politiska motståndare på nätet, så där lagom anonymt. Men där ingen skulle drömma om att låta SD undervisa barn om integrationspolitiken, där får religiösa fascister eller allmänna tomtar härja fritt med skattemedel, närmast utan insyn Och det enda man hör i friskoledebatten är ylande från vänster om att det är fult att göra vinster sånt som är nödvändigt. Mitt underdånigaste förslag är att vi med glädje tar emot entreprenörer som vill driva bra skolor, samtidigt som vi låter stänga alla religiösa friskolor.

Pastor Ola och Frölundas Springsteen

2011-08-06T18:36:00.004+02:00

Så hamnar man där igen då, i ett hav av extatiska människor. Rockpubliken, ni vet, dom där som sjunger med i sångerna och dansar och skriker. "Sofiero är inte rockenroll", säger jag till frun och sonen när vi går in genom grindarna. Det är liksom för vackert för det. Dagen innan hade Tom Jones spelat, det kunde nog passa bättre. Nej, rock är det inte, men ändå dundrar the Ark ing som våldsamma glittershow. Det är bara veckor kvar av bandets existens, men man vil visa att man fortfarande finns. Pastor Ola predikar om att man ska vara den man är och tro på sig själv och så. Jo, killen från det frireligiösa Småland med ala de rätta dasstegen och den snygga sminkningen tycker nog så på riktigt. Men fullt så enkel är inte ekvationen och. Det känns som tiden sprungit ifrån hans prideoutfits. Det är ingen som nekar dig någonting, Ola. Medelklassen är på din sida, medelklasen älskar HBT. Annat är det i Tynnered och i Rinkeby. The Ark har en fantastisk scenshow, men den är för mycket och för 2001. Pastor Ola predikar för kören och det utmanar inte längre.
Men Håkan. Det är bara rock hela vägen. Ingen agenda, utan bara ös från början till slut. Inget pridetåg mitt i gatan, utan srvagn nummer sju till Opaltorget, liksom. Och en promenad uppför Ramberget och gamla Ullevis ståplatsläktare i snålblåst en dag i oktober. Ja, Håkan är vår man, Håkan talar om och med oss, vi som inte är så förbannat självsäkra, vi som haft tro och tvivel och jobb på Pååls bageriet i Högsbo industriområde. Kan är som vi, en yngre Springsteen med saxofon scenen och bilder som rullar genom stan bland spårvagnar och fyllon..

Förresten är allt dom ensamstående mammornas fel. Carlberg vet.

Allt blir bra igen

2011-08-04T06:16:00.003+02:00

Som introt i en glad Rolling Stones-rockare, nån tidig, kanske blåset i Have you seen your mother baby, standing in the shadow, så glad är sonen när han ringer mig på jobbet och när vi en stund senare ses på ICA vid Möllevångstorget. Så glad som det är lätt att bli en solig dag på sommaren; det är som om solens strålar förintar det ledsna och tråkiga. Och vi går där på ICA och ingenting kan rubba oss just då och korgen fylls av ingredienser till grekisk pastasallad med tzatziki. Kalamataoliver, inga jävla Euroshopper. Glädje smittar och när jag nu, tidigt på morgonen, cyklar fort ner under Zlatancitatet som skiljer Rosengård från världen, så är det just den känslan som jag vill ha tillbaka. Och den kommer; i höjd med vårdcentralen är allt bra igen.

Dag av lågvatten

2011-08-02T21:10:00.002+02:00

Jag läser boken om Elin som blir starkast i världen, men så oerhört ensam i sin styrka.Eter ett tag bestämmer hon sig för att bli elefantskötare på Skansen istället. Det kostar på att vara stark och kanske är man lyckligare som svagis. Själv vet jag inte precis om jag är särskilt stark. Det skulle jag inte tro.
Jag ger med mig för ofta och för mycket, tycker jag själv. Andra tycker nog att jag är för tjatig och påstridig, särskilt dom som känner mig i partiet och ännu mer här på nätet. När det kommer till mina barn är jag velig och sårbar. Men de gånger jag ändå försöker vara så där stark, så känner jag mig ensammare än någonsin den starka Elin i boken. Jag får påminna mig om att jag inte blev politiskt aktiv för att få kompisar eller bli populär. Idag har det varit en dag av svett och lågvatten. Trots att jag inte firar Ramadan, så har jag varit utmattad och fylld av trista tankar. Men så ringer en son från Arlanda och berättar om Kina och att han köpt en present till mig. Sen cyklar jag hem och äter revben med min fru och läser en riktigt bra bok som heter Tornet. Det är varmt här hemma, nästan hett. Jag fyller på med vatten och återhämtar mig.

För övrigt är Sverigedemokraterna rasister och Gaza en brutal diktatur. Och ibland viker jag inte ner mig, trots allt.

Ålderstecken

2011-08-01T06:44:00.002+02:00

Personligen hoppas jag ju att ålder i mitt fall innebär at jag blir klokare än jag varit, med bibehållen tro, hopp och kärlek.
Oavsett vilket har jag blivit påmind om att jag inte vet allt och det kan aldrig skada. Det är dessutom ganska spännande att veta att det mesta finns kvar att lära känna och upptäcka

Vi träffas några gånger per år

2011-07-27T22:34:00.004+02:00

"Några gånger per år", blir svaret frågan om hur ofta jag träffar min morsa och mina systrar. Dottern träffar jag lite oftare, men det är inte så ofta det heller. Det vore såklart kul att ses vid fler tillfällen men vi är vuxna och lever våra liv på de platser vi gjort till våra egna. Vi träffas för att vi tycker om varandra och väljer det. Att det inte har något med genetiska band att göra vet vi med all säkerhet. Som vuxen ska du välja dina band och hur dom ska se ut. När jag hör hur det ständigt ältas om familjer och kusiner på jobbet och märker att många bara umgås i klanen, så vill jag bara skaka på huvudet. Börjar man dessutom referera til sin kultur, så suckar jag djupt. Visst, du kan välja att bara umgås med släkten och utesluta alla oss andra, men då ska det vara ett val som du står för. Det finns en tunn tråd mellan kd-stuket med familjen och hedersproblematik och tvångsäktenskap. Om du inte är en individ, utan bara en kugge i det patriarkala kollektivet, så sitter din vilja i rottingen. Man får växa upp och lämna allt det där. Behövs det får man ta striden. Behövs det får man stå ensam ett tag. Det är fan inte hela världen. På samma vis får man växa upp och ta ansvar för sina val. Det var inte Norge som formade Brevik och inte hans farsa, som nu bölar i media. Han gjorde sina val själv. Som du, som jag och att inte välja är fegt och oansvarigt. Visst går syrran och jag ibland igenom vår uppväxt när vi ses, men det blir mer och mer sällan nu. Vi ses några gånger per år och ältande är inte konstruktivt. Vi valde som vi vi valde, det blev som det blev.

Jag stängde av Ohly

2011-07-26T21:47:00.005+02:00

Jag pluggar i lurarna och börjar lyssna på Lars Ohlys sommarprogram. Han är en fin kille och så är han ju tågkonduktör också och saker som har med tåg att göra gillar jag. Men jag pallar inte höra mer när Ohly börjar snacka om att regeringens politik tvingar cancersjuka att jobba och så där. Det är en för enkel retorik, det är för svartvitt. Jag ska förklara vad jag menar. Regeringen har säkert gått för långt i sin strävan att få in sjukskrivna i aktivitet igen, det betvivlar jag inte. Men något behövde göras, det är jag själv ett levande exempel på. När jag sa att jag var sjuk, så fick jag gå hem. Snipp snap och hur länge vill du vara hemma då? och inte bara jag åtskilliga andra som jag träffat och umgåtts med. Utbrända, deprimerade eller bara olyckliga och arbetslösa. I mitt fall hade det kanske dessutom varit befogat att fråga om dryckesvanor, men det får man kanske inte lära sig på läkarutbildningen, vad vet väl jag (och så är ju den som ifrågasätter supande glädjedödare,, det glömde jag ju)?
Mina och närståendes erfarenheter är att passivitet från omgivningen krossar en och att ett samhälle som vill att jag ska vara med och bidra är ett bättre samhälle än det som bara betalar ut ersättning. Så Ohly kunde kanske våga sig på att se självkritiskt, det är för övrigt alltid vackert. Jag kom tillbaka till liv och arbete av egen kraft, ingen tvingade, ingen frågade, ingen brydde sig. Andra i min närhet vandrar fortfarande utanför. Det är inte okej. Solidaritet är att se och förvänta sig något av varje människa.

SD har ett ansvar

2011-07-25T08:23:00.004+02:00

Först var det såklart en oerhörd chock och förvåning. Det kan ju inte hända här, liksom. Och Norge är i allra högsta här, så här som något kan bli. Sara och jag packade inför vår cykelhelg på Bornholm, för livet går vidare. De flesta jag känner satte norska flaggor på sina Facebookar, för nåt vill man ju göra, om än så lite. Och så var det ju det där med att den där andre Anders hade en mission att befria världen från muslimer och sossar. Sånt där som man läser om på nätet var och varannan dag. Vi är många som blivit lovade ett skott i nacken och några har ju bevisligen fått det också. Det går inte att låtsas som om de partier som har hat på programmet, om än inlindat, saknar ansvar för massakern i Norge. Den som sår vind får skörda storm, står det i Bibeln. Ny Demokratis inträde i riksdagen sammanföll med John Ausonius härjningar och SD:s starka ställning i Skåne sammanfaller med Peter Mangs mord på invandrare. I Norge hetsas det mot muslimer och ledande kraft för detta är den trevliga Siv Jensen, ledare för FrP. För att galningar ska ta saker i egna händer krävs det en grogrund. SD och FrP har ett ansvar, försök inte att släta över. Hat är inte en åsikt bland andra, rasism ska alltid konfronteras.

Gränser, som om de fanns

2011-07-22T06:26:00.005+02:00

Det faller ett mesigt litet regn när jag drar ut min cykel och leder den genom porten och ut på gatan, regn som fångas upp av min hatt och mina jeans. I bryssel har EU:s ledare belutat om ett gigantiskt stödpaket till Grekland, hör jag när jag sneddar över torget. På bilden i sydsvenskan såg man en leende Angela Merkel hälla upp kaffe. Det är nåt visst med politiska diskussioner och kaffe. Här vid Möllevångstorgets nordvästra ände minns jag hur en likaledes leende Anna Lind i september 2003 stod med en mikrofon i hand och argumenterade på ett bländande sätt för ett utvecklat europeiskt samarbete, framför allt manifesterat genom en svensk övergång till den riktig europeiska valutan. Nån vecka senare var Anna Lind död och folkomröstningen slutade med ett ja till isolering och patetiska svenska kronor. Knivmord istället för europeiskt samarbete. Folk hade väl suttit hemma med miniräknaren och kommit på att höjd ränta skulle kosta dem pengar och rädslan för ökade privatutgifter fick folk att ta det kända framför det okända. I min bok är det ynkligt att människor tänker med den egna kortsiktiga plånboken när de tar ställning. Europeiskt samarbete - att man dricker kaffe och förhandlar istället för att sticka kniven i ministrar är större än så. Frågan om samarbete istället för konflikt kan aldrig bli en plånboksfråga. Euron är inte en valuta, utan ett förhållningssätt. Tillsammans istället för var för sig. Gränser som om de fanns.