Anne Frank 90 år (om du kan leva, så lev)

När min dotter var 12 år så åkte hon och jag nattbuss från Köpenhamn till Amsterdam. Tror vi bytte på ZOB i Hamburg, men minnet kan svika. Framme på Amstelstationen tidigt på morgonen, så åt vi frukost på caféet. Vi hade inte bokat boende, så vi famlade lite, men det som fanns i vår prisrange var en camping som låg längst ut på ena tunnelbanelinjen så dit åkte vi och reste ett tält i regnet. Dottern var så där ungt intresserad av Anne Frank, jag tror att hon varit med sin mamma och lyssnat på ett av förintelsens ögonvittnen och fått boken rekommenderad av föreläsaren. Redan samma dag gick vi till Anne Frank Huis. Det var min andra gång där, första gången var på en av tågluffningarna, när jag var 16 år och lika frågande och sökande som nu. Jag går ut och sätter mig på balkongen och hör åska och regn. Jag älskar det, önskar att jag hade sällskap här ikväll, men lägenheten är 61 kvadrat av saknad ikväll. Men åskan ger lite frid och ro.
Min dotter och jag såg allt det där som en ser på Anne Frank Huis. Minnet av en ung människa, av liv och värdighet också när rädsla kryper in på bara kroppen. Och katastrofen sen som vi både vet mycket och lite om. Efter besöket gick vi till ett café och senare på dagen åt vi pomfritt med majonnäs, som en alltid gör där nere. Vi hade några fina dagar i Amsterdam och jag tänker att om du får privilegiet att leva så lev. Kämpa mot orätt, minns, sörj, men lev också. Jag har haft en tid nu av blickar inåt. Jag är i en berg och dalbana och ibland sitter jag och är en i något och ibland är jag hopplöst ensam. Men så kom det fina minnet tillbaka. Jag och dottern och våra kläder som blev blöta för att vi la dem utanför tältet. Doften av pomfritt och allvaret i en annan ung flickas öde.