Det slår en kylig vind mellan fönster och ytterdörr. Jag cyklar snabbt nerför gatan och skippar min tredje bokade tvättid på raken. Sen kommer jag in till stan och värmen. Ljummen Gevalia och mackor som är no go, om en inte förbeställt. Sånt som jag alltid glömmer. Jag småpratar med Julia och Emma. Sen drar det igång. Ska MP ha en rutinerad förhandlare och riksdagsman, eller en snubbe med rösten klar och tydlig av år av engagemang för de fattiggjorda som manligt språkrör?
Jag lyssnat och tänker, men lämnar avgörandet åt kongressombuden. Alla vet att den riktiga dagordningen hur som helst är en annan. Partiet kan inte växla in det folkliga engagemanget för klimatet i opinionssiffror. Och alla väntar på Alice, på samma sätt som de förgäves väntade på Åsa Domeij, när det begav sig. Men det kan mycket väl vara något annat som skaver i partiet än de eviga personfrågorna. Förlåt om jag drygar mig. Jag vet att det brukar vara så att folk säger att om partiet bara gjort som jag alltid sagt, så skulle frågan vara löst och allt skulle vara succé. Men ändå. Min vän Elin Westerberg skrev i en fb-tråd att MP inte förstår hur den svenska modellen fungerar. Så kan det vara. Det finns en småborgelig individualism i partiet. Vi har haft fackligt aktiva, som Elin, i partiet och ett tag jobbade det en facklig sekreterare hos oss, men i stort sett har saker som kollektivavtal och arbetsrätt varit okänd mark. Vi ska inte bli sossar, men kanske ändå få en förståelse för de mångas villor. Och då snarare Handels och Kommunal än de välbetalda männen i Byggnads och IF metall. Det har varit enklare för islamister än för knegare att smyga sig in i partilokalen och allra enklast för genusvetare. Jag minns hur jag avrådde min äldsta son att gå med i GU. Han är en snubbe som gillar fotboll. Solidariteten sitter i hjärtat, men han har varken läst genusvetenskap eller gjort karriär på påstått utanförskap. Där missade partiet en som kunde betytt något. Men inte heller öppningar mot traditionell vänster får de väljare som lämnade i valen 2014 och 2018 att återvända. Något skaver. Det står en aura av präktighet runt partiet, en präktighet som ändå ofta viks ner i skarpt läge. Så vi väntar på Alice. Hoppas att det räcker.
Jag lyssnat och tänker, men lämnar avgörandet åt kongressombuden. Alla vet att den riktiga dagordningen hur som helst är en annan. Partiet kan inte växla in det folkliga engagemanget för klimatet i opinionssiffror. Och alla väntar på Alice, på samma sätt som de förgäves väntade på Åsa Domeij, när det begav sig. Men det kan mycket väl vara något annat som skaver i partiet än de eviga personfrågorna. Förlåt om jag drygar mig. Jag vet att det brukar vara så att folk säger att om partiet bara gjort som jag alltid sagt, så skulle frågan vara löst och allt skulle vara succé. Men ändå. Min vän Elin Westerberg skrev i en fb-tråd att MP inte förstår hur den svenska modellen fungerar. Så kan det vara. Det finns en småborgelig individualism i partiet. Vi har haft fackligt aktiva, som Elin, i partiet och ett tag jobbade det en facklig sekreterare hos oss, men i stort sett har saker som kollektivavtal och arbetsrätt varit okänd mark. Vi ska inte bli sossar, men kanske ändå få en förståelse för de mångas villor. Och då snarare Handels och Kommunal än de välbetalda männen i Byggnads och IF metall. Det har varit enklare för islamister än för knegare att smyga sig in i partilokalen och allra enklast för genusvetare. Jag minns hur jag avrådde min äldsta son att gå med i GU. Han är en snubbe som gillar fotboll. Solidariteten sitter i hjärtat, men han har varken läst genusvetenskap eller gjort karriär på påstått utanförskap. Där missade partiet en som kunde betytt något. Men inte heller öppningar mot traditionell vänster får de väljare som lämnade i valen 2014 och 2018 att återvända. Något skaver. Det står en aura av präktighet runt partiet, en präktighet som ändå ofta viks ner i skarpt läge. Så vi väntar på Alice. Hoppas att det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar