Det är inte synd om mig (part 2)

Jag vaknade av en mardröm. Det hör inte till vanligheterna, oftast sover jag tungt och smärtfritt, allra bäst i sällskap med någon, såklart. En annans andetag är bra för mig, precis som förhoppningsvis mina andetag kan vara bra för någon annan. När jag drömmer mardrömmar, så är det alltid frågan om svek, lögner och att jag blir bedragen. Aldrig att ungarna dör eller så, det är som om det inte kan hända. Där är jag rationell, för en gångs skull. Om olyckan kommer, så gör den det oavsett om jag bekymrat mig för det i förhand. Denna gång var inget undantag. Den som var dum mot stackars mig denna gången var någon jag älskade för länge sedan, men som aldrig någonsin i verkliga livet bedrog mig, så vitt jag vet. Folk gör som regel inte det. Däremot ljög hon helt obehindrat, vill jag minnas, om nu någon gör det och det skapade en osäkerhet hos mig som var svår att bemästra. Det fanns en kil mellan oss, en tillitsskada som aldrig helt läkte.  När vi lämnade varandra på riktigt och inte i drömmen, så var det för att all energi vi investerat hade förbrukats, det var inte särskilt synd om mig, inte ens ett slöseri med tid, för det som var bra var ju bra så länge det var det. Men jag har ett ängsligt förhållande till det där. Jag är en som behöver prata ut, det outsagda är för osäkert. Hellre så många big talks att det blir parodiskt, än för få. Jag har spenderat åtskilliga timmar med att fundera på varför det är så, men det är meningslöst. Det är bara att acceptera sig själv och gå vidare. Sån är jag och de som vill ha med mig att göra får leva med det. Och fast jag inte är särskilt gammal, så har jag inte tid för onödigt grubbel. Det är bättre då att springa nån mil och sen softa i solen och läsa en bra bok. Hjärngympa och hjärtgympa. Vi kan kalla det solidaritet med kommande generationer, för att raljera lite över miljöpartiets program. Jag tänker leva tills jag blir hundra och ska tammefan inte bli som min rädda sjuka granne, om jag har skuggan av en möjlighet att påverka saken. De 22-åriga gasellerna får springa om mig i spåret, jag springer för att bli äldre, inte för att göra mig yngre. Fullt så patetisk är jag inte. Idag promenerar jag till jobbet och springer hem. Livin la vida loca, för en notorisk cyklist som jag. Jag lovar att springa som i en dröm. Och det är inte synd om mig då heller.