Vissa datum bränner som godispengar i fickan, de ska bara upp i ljuset och användas. De glöms aldrig bort, blir aldrig bara några siffror i almanackan. Som andra i fjärde, då. Det är för alltid minnet av en av mina vändpunkter i livet. Egentligen tror jag inte på vändpunkter, precis som jag egentligen tror att det impulsiva oftast är noga processat i hjärnans bakre skikt. Men på ytan ser det ut så. Saker händer och sen är allt förändrat. Fönstret öppnas för en stund och en lutar sig ut och känner doften av kaffe och vinden i håret. Den 2/4 det året gjorde jag mig till den andre mannen i den människans liv. Det hände via bloggen, för det var när bloggandet var trendigt som Brexit och Greta Thunberg. Vi fick kontakt och hon hade en syster i Malmö och den där romantiska bilden av vår stad som en del har. ”Du menar Möllan”, sa hennes syster när hon lovprisade vår stad som en västerhippieheaven. Jag vänsterprasslade inte, jag var vänsterprasslet, den som piffade ett tråkigt förhållande som stelnat redan efter ett år, men som så vitt jag förstår fortfarande är vid något slags liv. Vore jag den bedragne mannen så skulle jag aldrig förlåta. Det finns alltid en gräns för det också. Kanske vet han inte ens vad som hände, vet inget om vår dirty weekend i Stockholm eller om alla samtal och diskussioner. Kanske är den värsta otroheten att någon annan än partnern är ens förtrogne. Det var mig hon ringde när det ofattbara hade hänt, inte den hon lovat evig trohet. Tolv år senare är all bitterhet bortblåst. Jag var arg på henne ett tag, sen förlät jag och sen struntade jag i henne. Sen kom andra partners och nu är nu.
Utan 2/4 hade jag aldrig slutat dricka, aldrig börjat igen, inte träffat några andra som blev viktiga för mig och inte bestämt mig för att aldrig mer vara en väntande, trånande bänknötare till sidekick. Erfarenheten är också att folk snackar för mycket. En säger saker i stunden och menar det kanske, men det har inte alltid evig hållbarhet. Det går inte att begära. För visst skulle hon lämna den tråkige bonden på slätten för mig, men visst gjorde hon det inte. Och i efterhand tackar jag min milde herre för det. Det hade blivit fullständigt katastrofalt. Hon var i mångt och mycket min tvillingsjäl, men som ni vet är det incest att gifta sig med syskon och jag gissar att vi insåg det. Vår kontakt som var så intensiv mattades av. Hon kom ner en sista helg, det var i början på juni och sen sågs vi aldrig mer, vi kan väl säga att naturen redan valt väg åt oss. Tänker inte fördjupa mig mer i det. Ibland ser jag hennes syster på demonstrationer eller på Willys och vi nickar förstrött. Ingen av oss vill stanna och prata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar