Jag får en obetvinglig lust att höra Jole Blon' med Gary US Bonds. Det händer sällan. Och låten är bara ett klick bort. En gång såg jag Gary US Bonds på Göteborgs konserthus. Det är längesedan nu. Lever han ens? Sen går jag Bergsgatan ner med en kvinna. Det har jag gjort förr. Kvinnan vid min sida är född samma år jag flyttade till Malmö och innan ni börjar gissa och fördöma, så berättar jag att det är en kollega. Redan det säger saker om tidens flykt. Bergsgatan är Malmös mest malmöitiska gata, det är bullrigt och hårt trafikerat, det finns falafel och märkliga butiker där det säljs ecigg och gud vet allt. Utbudet är stort, även av sånt som inte annonseras helt öppet. Kvinnan vid min sida berättar att hon levt i sexton år med samme man. Jag är imponerad. Hon var 20 och hon träffade rätt. Den ynnesten har inte vederfarits mig. Minst två kvinnor har tidigare gått med mig längs den där gatan. Tre, till och med, minst, en för inte alls så länge sedan. Men två mer än andra, två som bodde där. Den ena på 13 A, jag minns hur jag kom dit och ringde på porttelefonen och blev insläppt i en lägenhet med burspråk och cigarettrök, välkomnad av vuxna, barn och en labradortik. Hon som bodde där skulle komma att bli mina äldsta barns mor, men det fanns inte i sinnevärlden förrän det hände. Och jag var ung och hungrig, fri och rastlös och oroade mig inte så mycket över något. Hon var så vanlig, så naturlig och älskade tydligen mig som jag var. Det var svårt att begripa. Vem var jag att älska? Så vi skaffade barn, först ett, sedan ett annat och försökte förverkliga drömmen om en familj. Sen drog vi åt olika håll, det var ofrånkomligt och sorgligt. Tänker på on som varit tvåsam i sexton år. Det är nästan halva hennes liv. Frågar vilket som är tricket, men det finns tydligen inget trick och jag kan ju alltid skylla mitt normbrott på ADHD, det kortet ligger alltid i bakfickan.
Men på 80-talet fanns knappast någon ADHD. Den upplevda ohälsan var lägre, säger vår föreläsare. Har samhället blivit hårdare eller är nutidsmänniskan en vekling? Ingen vet.
Längre ner på Bergsgatan, bajsgatan, ligger alla vackra lägenheters moder, min peak i boendekarriären. Där bodde vi. Kvinnan med de allra mörkaste ögonen i mitt liv och jag. Och ungar som flyttade in och ut och till sist även en kanin och allt var rörigt och jag cocoonade i den gröna fåtöljen med telefonen i handen och försvann. Och hon trivdes nog aldrig där heller. Det var bullerstörningar och allt var offentligt, liksom. Det var ett tappert försök av oss, det måste vi ge oss cred för. Våra röster höjdes med tiden, drömmen gick till spillo och det skulle komma en dag när jag tillskrevs en diagnos (utöver ADHD). Jag googlade och fann det orimligt. Men jag är ändå en som tar till sig av det som ges mig och jag tvivlade och frågade Anna. Hon bara: ”Att du ens funderar på det visar att det inte kan stämma”. Men vi hade stunder av lycka där uppe i lägenheten också. Kaffe på balkongen och film, alla dessa filmer vi såg och åt glass till.
Nu går vi på helt olika vägar, jag genom stan, hon genom villaförorternas diskreta inskränkthet och vi kämpar väl på så gott vi kan för det vi tror på.
Och i den sköna vårvinden kan ingen bitterhet slå rot, den flyger iväg som plastpåsarna nere på torget när torghandeln slutar för dagen. Det är inte mitt öde att leva ett halvt liv med någon, det är lika försent som att dö ung. Men en helt annan promenad på Bergsgatan än den invanda pekar ut en helt annan väg. Inte mycket att säga om det, men ni får tro mig. Nu vet jag var jag är. Jag fipplar med Spotify och hittar en gammal favorit. Det är Winnerbäck. Det är Singel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar