Sentimental country och vad det gör med mig

Ibland lyssnar jag på sentimental countrymusik när jag cyklar längs den eviga Nobelvägen som aldrig vill ta slut, men som är som Malmö själv, en blues i en låg tonart. Idag bröt Ray Charles igenom bullret och hans röst är ju som få andras. Nu är han död, men en gång var det 2001 och bomässa ute i Västra hamnen. Ray kom dit med ett femmannaband och jag och Malin gick dit med vår treåring och vår baby som här i bloggen kallats minstebror. Men den minste tyckte inte att det var kul med en massa folk och hög musik, så vi fick gå i förtid. Ja, nu vältrar jag mig i elände igen, som en av mina kritiker skulle säga. Men det var ingen fara. Barnen gick före alla gamla musiker och vi tog bussen tillbaka till Södra Promenaden, där vi bodde då.
Ända sedan de föddes så här ungarna kommit i första hand i mitt liv, precis som för de flesta föräldrar. Och jag tog föräldraledigt och rullade vagnen genom lera och in på kommunstyrelsens sammanträde. Ilmar Reepalu log och jag har aldrig sett honom så harmonisk. Barn gör så med oss. Men varför kan jag inte vara lika cool inför mitt föräldraskap? Varför har jag tvivlat under alla dessa år? Det enda jag vet säkert är att jag känt mig otillräcklig. Det jag minns mest och bäst är mina misstag och när jag inte fanns där. Separationerna och nya vuxna som kom in i ungarnas liv, brydde sig mer eller mindre, men som sen försvann. Att allt vad familjeliv heter varit för andra, mem inte för mina ungar och mig.
Ja, sentimental country triggar fram det som en helst skulle vilja glömma. Men om inte det svarta finns, så finns inte det vita heller. Lägger en lock på saker, så kokar det över.