Rockande sockar och stora ord

De rockande sockarna framställs som något gulligt och helt avpolititiserat. Till och med i den bruna myllan runt Malmö och Lund rockas det, trots att reflekterande över diskrimineringsgrunderna knappast pyntar vardagen bland suvar och utegrillar. Samma människor som gullegullar över sina barns olika strumpor kan lätt tycka att Greta Thunberg är en dampunge som borde hålla käften och skickas till skolan. Eller att hon är en del av en sammansvärjning och det vet vi ju vilka som i hemlighet styr den i så fall. Att vara konsekvent är inte lätt. Greta och rockande sockor kom förstås upp när vi firade mellanbror här i hemmet ikväll. Det och tusen andra ämnen fick samsas med först onlinepizza och sen tårta. Vi är politiska människor och vi lever med funktionsnedsättningar in på våra skinn och med stora ord ur våra munnar nästan alltid. Normala är vi inte. Morsan har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt sockrockare och några av oss andra är själva funktionsnedsatta, ehuru inte med downs. "Det förstår du väl att jag inte väljer någon med ADHD", meddelade en kvinna en gång till mig helt frankt, när jag undrade varför jag inte dög den gången. Hennes förlust. Haha.
Att människosyn och politiska övertygelser är som ler och långhalm är självklart. Den som väljer bort en människa ur sitt liv på grund av funktionsnedsättning kommer aldrig att vara en solidarisk människa i något annat sammanhang heller. Men i vårt kök den här kvällen släpps vare sig funkofober eller suvspöken in. Och jag är stolt över mina barn, alla fyra och stolt över min mamma som valde solidaritet i praktiken i sitt liv, om än inte alltid med de stora orden. Vi är inte perfekta, men det vi gör är hållbart och funkar. Och högt flyger orden. Sen tar mellanbror sina presenter och sin tavla med filmaffischen från Soy Cuba och åker hem till sitt på Kirseberg. Och tystnaden lägger sig och vi läser en stund. Någonstans hörs sirener och morgondagen ska bli bra den med.