28 januari 2019

Vi är människor, vi kan

Jag skickade en text till någon för respons. Min tanke var att en litterärt kunnig person skulle ge sitt genomtänkta och välformulerade omdöme. Det jag fick till svar var sarkasmer, elakheter, för all del välformulerade, men ändå inget någon skriver av välvilja. Min text var kanske dålig, det är svårt för mig att veta. Det jag skriver är nog inte guds gåva till världslitteraturen. Men ändå. Kanske borde vetat bättre. Människan jag skrev till har vid minst ett tillfälle förklarat att hen inte vill ha med mig att göra och levt efter det. Alla älskar en inte. Jag förbannar mig själv. Trots allt jag jobbat med min självkänsla och faktiskt lyckats med, så kan jag fortfarande vid mina år transformeras tillbaka till mobboffret som ville bli accepterad av den som slog och slog, som ändå drömde om att vara en i gänget, men som aldrig blev vald. En bra dag var en när jag blev ignorerad. Så lätt det är att ta sin gamla tilldelade roll igen. Men det är märkligt att en kan väcka fascisten i somliga bara genom att sträcka ut handen. Att jag får skit när jag sticker ut hakan i offentligheten är något annat. Det hör till.
Jag svarade till och med tacksamt på de nedvärderande orden. Gjorde narr av mig själv. En ska ju ha självdistans och självironi, det är ju så attraktivt, det tycker alla. Jag accepterade min plats.
Det finns ingen karma, det finns fan ingen rättvisa. What goes around doesn't always comes around. Jag lever ett gott liv när jag inte går med på att bli nedtryckt, när jag faktiskt står upp för mig, vilket är för det mesta. Jag har kommit långt från skolgården, men det är lättare än en tror att falla tillbaka. Det är kanske någon slags biologi i det där. När någon som känner sig trygg i sin grupp ser en ensam varg som söker sin flock så händer något. Och det är inte trevligt. Själv tror jag att beteenden kan vara naturliga utan att vara bra. Viss biologi ska vi fostra bort. Vi är människor, vi kan.

1 kommentar:

Unknown sa...

Jag läser det du skriver och blir förbannad och undrar vem fasiken du skickat din text till. Den personen kan absolut inte vara någon som yrkesmässigt ägnar sig åt texter. En lektörs uppgift är att lyfta fram det som är bra och ge förslag till ändring av det som kan bli bättre. Av det jag läst i din blogg tycker jag att du är välformulerad och dina texter är allmängiltiga och berörande - så fortsätt att skriva. Du gör det bra och om du ger dig själv tid och skriver mer skulle du kunna skriva något längre som skulle kunna läsas av många, eftersom du uppenbarligen har något att säga. Write on!
Katrine Hamori - lektör.