Inte göra sig dummare än man är

Fick frågan av en på jobbet om jag skulle avge något nyårslöfte. Sådär. Inget som kan redovisas i kronor eller kilon i alla fall. "Inga löften ikväll mer än ett enda, jag finns hos dig vad som än skulle hända", sjunger Lundell och det räcker väl. Jag försöker att vara där för de som behöver mig. Ska försöka stå fast vid min väg och mota bort det som vill krossa hälsa och annat jag håller kärt. Fullfölja ett och annat som jag påbörjat, där brukar mina svagheter finnas. Sen har jag en mycket specifik önskan och det är att människor som deltar i debatter och samtal inte ska göra sig dummare än de är. No one expects the spanish inquisition, sa Monty Python, men nu gör vi det, för spelad dumhet och låtsad bokstavsläsning gör att vad som kunde varit spännande samtal om viktiga saker istället kommer att bli skandaler om ingenting, om hur platser uttalas, om metaforer eller om något annat oväsentligt. Ingen trodde att det där med geväret menades bokstavligen. Ingen.
Vi som vill förändra världen och möta människors ögon, riskerar att bli en samling lurpassande fegisar som ser ner i marken där vi går och blockar politiska motståndare istället för att tala med dem och som bygger karriärer på att stå för så lite som möjligt i rampljuset, men konspirera desto mer i det fördolda.
Det är djupt olyckligt.
Min önskan inför nästa år är vi vågar förlora fotfästet en smula och att vi gör oss så smarta som vi är.

Önskan bort, längtan hem

När man inte bloggat på, jag vet inte, en vecka eller så, så står ämnena som spön i backen. Det har varit jul och bara det drar av lager efter lager av minnen av julmust, klappar och snödrivor. Och att träffa sin dotter, syster och mamma, det är bara det en sjö att ösa ur. Min mammas självklara gästfrihet och godhet, min dotters ögon som är som mina och som bär på liknande tankar och är min avbild i så mycket. Min systers hårda kramar och humor som gör att man alltid är hemma med henne även om det var nåt halvår sedan vi sågs. Med min andra syster blir det alltid samhällstillvänt och relationer, erfarenheter av vackert och fult, men hon är ute i skogen, ute i sin stora lycka med kärleken hon till sist fann.
Men det är en bild från ett kafé i en spansk stad som till sist fångar mig. En kopp choklad med churros på ett fat bredvid, ett minne starkt som chili från en helt annan tid i mitt liv. Jag och en vän drog runt på vägar och järnvägar i Spanien, det var vår och olivträden blommade och lastbilar spydde ut avgaser och vi började en hel del dagar med just denna meny, varm choklad med friterade degrullar till. Inte så hippt. Jag vet inte vad vi gjorde om dagarna, vi drog omkring, vi var vänner och vi talade om livet och världen, högtidligt, tvärsäkert och hoppfullt. Än skulle vi öppna kafé, än skulle vi flytta till Stockholm, allt, verkligen allt, var möjligt, som det kan vara när man är ung.
Nu skulle man inte orka vara dammig och smutsig veckor i följd, nu vill man ha badrum och bekvämt. Men i sommar ska det i alla fall tågluffas igen, jag och Sara, och då åt ett helt annat håll. För längtan till främmande röster och dofter tar aldrig slut, önskan bort, längtan hem.

Bobby Jean

Ögonen vandrar snabbt över raderna i Bruce Springsteens utmärkta, men slarvigt översatta biografi. Det åks bil i barndomen och dowop-musiken flödar ur högtalare i öppna bilar längs Jerseys kust och tiden går och Max Weinberg räknar in och Jon Landau skriver att han sett rockens framtid och hur rätt hade han inte i det?
Och manlig vänskap, det där mystiska. Bobby Jean. No surrender. Blodsbröder i sommarnatten som kan prata om allt och delar cigg och allt vad män nu gör när de umgås. Jag vet inte riktigt. Det är sällan jag varit inne i det där. Mina Bobby Jeans har bara funnits i några enstaka exemplar, varav en är kvinna, mest har jag umgåtts med de olika kvinnor jag levt med eller dejtat och folk på nätet när det varit läge för det. Jag har saknat vänskapens sötma, den där delade ciggen och förtroligheten, men det har uppenbarligen inte varit min lott. Jag är en misfit, en varg som söker sin flock men stöter bort den i nästa stund. Det kan vara min hjärna som automatiskt byter frekvens när någon kommer för tätt intill, jag vet inte. Öppen är jag, rent av gränslös ibland, jag minns hur någon sa det till mig och hur stött jag blev, men, ja, sån kan jag vara. Jag kryper upp i fåtöljen och i soffan bredvid sitter Sara och surfar och vår kanin lyssnar på trafikbruset från gatan och vädrar choklad. Sönerna är ute på sitt, träffar polare och kanske delar en cigg i nåt gathörn och kollar läget. Sådär som snubbar gör. Om det nu är det man gör.

Snurrigt om rondellen

Vinterkräksjukan binder mig vid sängen. Det är karma, det är fallet efter det högmod som handlar om att jag aldrig blir sjuk. Det blev jag visst. Dåligt med att vara sjuk är typ det mesta, men man hinner svara på mail och läsa ikapp.
Flera skribenter tar upp haschrondellen, den som V ville döpa till Kämpa Malmö-rondellen lite svulstigt. Man skriver saker som att först när Möllan gentrifierats, så reagerar man, för knark har det alltid sålts här. Och för vem är stan, frågar man sig retoriskt. Får fattiga plats?
Nä, fattiga har svårt att klara sig. Det finns en strukturell hemlöshet i Malmö, som är ett stort problem. Trots att det byggs mer än någonsin, så är det svårt att efterfråga bostad om man inte har någon inkomst. Men det är inget argument för att dealare ska ockupera gaturum och portuppgångar i vårt område, sambandet är obegripligt. Varje dag i veckan väljer jag barns och ungas mobilitet och frihet framför att de sköna snubbarna ska kunna göra en quick buck. Jag tror heller inte att knark är något som måste finnas. Och så jättegentrifierat är här inte. Det finns fortfarande gott om unga kulturarbetare och märkliga affärer i området och priserna på bostadsrätter är hälften mot Göteborgs och en fjärdedel max av Stockholms. Vi har råd att bo här och då har många det. 
Så den här politikern kommer att fortsätta fatta beslut som stör knarkhandeln. Allt annat vore snurrigt.

Årets födelsedagslåt

Jag är inte Jesus. Tror inte ens på honom. Jag älskar inte mina fiender. Några ska jag bara hålla mig undan, men andra ska jag konfrontera. Jag testade att vända andra kinden till, men det funkade inte alls. Jag var ett mobbingbarn, stukat och sårat. Det var dyrköpt, men jag insåg att ibland måste man slå tillbaks och då hårdare så att man säkert vinner. Allt det här är såklart metaforer, jag har aldrig i hela mitt vuxna liv burit hand på en annan människa.
Men att älska alla är en övermäktig begäran att ställa till sig själv. Man kan gå in i väggen för mindre. Nu när jag korsat linjen till mitt femtiofjärde år märker jag att tålamodet tryter. Jag orkar allt mindre med dumhet, spelad indignation och medvetna missförstånd och jag är anmärkningsvärt nog mindre rädd för mina demoner än någonsin förr. Jag vet att det mörka finns i mig som i alla andra, frestelserna kommer som doft av rödvin och parfym, den vill att jag ska skippa löpningen och hänga i soffan istället, de försöker få mig att stöta bort dem som bryr sig om mig, försöker få mig att nedvärdera mig själv och istället slänga mig utför stup.
Men jag står fast vid mina commitments, oavsett vad som lajkas i trådar eller sägs öga mot öga. Årets födelsedagslåt till mig själv blir: Inte skyldig. Bäva månde världen, jag har minst en tredjedel av livet kvar.

Svart lucia

Lucia kommer av lux som betyder ljus och är också namnet på ett katolskt helgon som definieras som kvinna. Den manliga motsvarigheten blir då Lucifer, djävulen själv. Men både Lucia och Lucifer är påhittade figurer, sagor eller myter, beroende på hur man definierar saken. Religiösa eller traditionella symboler som man ska handskas ovarsamt och respektlöst med. Kultur är fint, men efterhand förändrar vi de kulturella uttrycken. All tings must pass. Hade det inte varit så, så hade vi fortfarande bott i grottor och enkla hyddor och jagat hjort med trubbiga spjut och dött av svält eller frusit ihjäl. Och ni som gör nedslag på en plats i historien och säger att just då stannade världen och traditionerna frös till is, visar bara världen hur obildade ni är. Förresten hade det påhittade helgonet ingen hudfärg heller. Bara så ni vet. Sagofigurer blir vad vi gör dem till. Det är själva poängen med dem.
För övrigt så var Svart Lucia en ganska bra film från åttiotalet nångång. Det är väl allt jag har att säga om den saken. Att det finns rasseslödder som hetsar mot barn ska jag däremot försöka glömma snarast möjligt.  Det är ju ändå fredagskväll.

Från alef till tav

En partivän (inte så värst vänskaplig, kanske dock) skriver i en intern debattgrupp om partiets framtid om Anders Törnblads sympatier för Israel i akt och mening att vända folk emot mig. Killen har något emot mig sådär i största allmänhet, jag vet inte riktigt varför, men det är inget större problem för mig. Alla älskar mig inte. Alla delar inte mina känslor i alla delar. Och att jag har en relation med Israel är för den här bloggens läsare en lika stor nyhet som att jag jobbar på dagis och bor på Bergsgatan. Det är en del av mig som så mycket annat. Hur det blev så kan man fundera på, kanske har jag en dragning åt att undersöka och ta reda på fakta om sånt som andra hatar, men framför allt är det ett genomtänkt ställningstagande. Jag tycker att Israel är en bra idé . Allt detta vet ni och också att jag gillar att lära mig nya språk. Så varje torsdag har detta förenats i en liten lokal på Regementsgatan. Det är som Jerusalems torn och Tel Avivs sol, Haifas höjdskillnader och Döda havets sälta svept in genom fönstret. En flykt, kan ni säga, men det mår jag bra av. I timmar har jag snirklat mig genom både tryckbokstäver och den mer flygiga handstilen. Det är till nära nog ingen nytta här i Malmö, men allt man gör gör man inte för att vara nyttig. Ibland vill man bara. Det har varit en kamp från alef till tav. Och i morgon är det årets sista träff och sen pausar vi tills januari slår upp sina ögon och ler mot oss. Och den där partivännen får kryssa någon annan än mig. Gissar att han ändå skulle gjort det.

Man lever så länge man lär sig

När vi är i Göteborg brukar jag skojtjata på ungarna och Sara om hur mycket roligare Haga och Andra Lång var förr. Ruffiga kvarter, ockuperade hus, svartklubbar och skumma kinakrogar som sålde öl till underåriga. Det var tider det, brukar jag säga. De suckar. Jag skrattar. Inte fan var det bättre förr. Tänker lite på det där med de åtta fd språkrören som längtar tillbaka och tycker att dagens MP är skit och viker ner sig. De verkar inte minnas hur det var. Vi satt i muggiga lokaler och stecilerade flygblad och skrev motioner som ingen brydde sig om. Vi drömde om att sitta i regeringen och att få partilokaler där man inte blev sjuk av att vistas. Som jag minns det, men minnet är en falsk vän och det om något borde man fatta med åren.  Åldrandet gör olika saker med en. Några blir gnälliga som exrören och typ Lundell i sina tirader i de senaste bloggliknande böckerna, medan andra håller sig i shape, som Springsteen till exempel. Jag tror det handlar om lärande. Om man måste lära och lära igen och om, antingen för att man vill eller för att livet gjort det nödvändigt, så blir nostalgin aldrig ett alternativ. Man lever så länge man lär sig. Inte tvärtom.
Och jag då? Jag kanske räddas av alla uppbrotten, av kampen mot demonerna och att jag bokstavligen måste hålla mig nykter för att överleva. Andra kan hålla sig med lyxen att vara självgoda, de kan sitta i hus med utsikt över hav eller böljande sädesfält och drömma om gårdagen och förbanna nuet, men jag som aldrig duger i mina egna ögon, för mig där mest är mest fel och motgångar räknas, måste lära hela tiden. Så håller det på. Det maler i mitt huvud. Jag drivs av rastlöshet och ångest. Men jag lär mig. Jag lever.