När sonen sa fula ord i förskolan

Jag tror att han var fem år när det hände. I alla fall gick han i förskolan och hade ett välutvecklat språk. Rikt och varierat, som det heter i läroplanen. Det var vardagslunk med växelvis boende och höstlöv på marken. Man svepte sina halsdukar om sig och skyndade sig hem.
En dag fick vi besked om att en avdelningens pedagoger ville tala med oss. Man lät förstå att att det var viktigt att bägge föräldrar kom, däremot var det okej att sonen lekte under tiden. Så vi anammade maningen, satte oss vid ett bord i ett kalt mötesrum, försågs med svagt kaffe i var sin av kommunens många benvita muggar och spetsade våra öron.
Och ämnet för det allvarliga samtalet var att sonen sagt fula ord på förskolan. Ni vet, jättefula ord. Vi nickade och förstod. Fula ord. Antagligen könsord eller åkallande av högre eller lägre makter, gissade jag och bedyrade att förskolans personal hade mandat att tillrättavisa sonen vid behov. Ingen fara. Jag lovade dessutom att själv tala med min yngste om saken. Nja, så enkelt var det inte, menade pedgogen och hennes lagom vita leende försvann. Vad kunde svärtan i sonens tunga bero på, ville hon veta. Tja, sa man väl då, han är yngst av fyra syskon och har väl hört en del ord och uttryck som han vill testa. Men, nja, det var nog inte rätt svar och till sist slank det ur henne att det nog berodde på separationen. Jag häpnade en smula. Hon hade inte bara en förskollärarexamen, hon hade dessutom vunnit ett psykologleg på Liseberg. Vilken lycka för alla inblandade. Men sen slog det mig att det här öppnades en avgrund inom henne själv. Att en separation i hennes värld var ett så stort hot mot lyckan, som hon kände den, att det givetvis var bortom varje rimligt tvivel att det orsakade allsköns katastrofer. Så nära henne kom det, att hon med glädje överträdde sina befogenheter och ägnade dyrbar tid på jobbet åt att djupanalysera en femårings svordomar, istället för att bara enkelt tillrättavisa barnet.
Jag såg in i hennes ljusblåa ögon, som delvis skymdes av en slarvigt blonderad lugg, men kunde dessvärre inte bekräfta henne. Det här fick hon slita med i ensamhet. Antagligen borde jag påpekat att det finns andra livsstilar än att gifta sig med sin gymnasiekärlek och flytta in i radhuset med honom, storhandla vecka efter vecka på COOP forum, titta efter en ny bil var tredje år, hyra en stuga i Sälen i mars och sen kämpa mot tristess för barnens skull. Möjligen kunde jag raserat hennes tillvaro med bara några enkla ord om att man inte måste döma andra för att själv bli lycklig. Men det är inte min uppgift, lika lite som det är hennes att ha åsikter om andras val. Döm inte och du ska icke bli dömd, som den där rabbinen från Natseret sa.
I förskolan träffar vi föräldrar som inte gör två knop på dagarna, femtiosjuåriga pappor som kommer med en 23-årig thailändska, alkisar, hipsters, fula, snygga, vardagliga och tysta människor. Några begriper vi oss inte alls på. Och vi ska möta alla lika öppet och glatt och fokusera på här och nu och fånga varje ögonblick av möjlighet till lustfyllt lärande. Det är svårt nog.
Och om ni undrar, så har sonen även vid femton ett för åldern rikt och varierat språk. Trots att han är ett stackars skilsmässobarn uppvuxen mitt i stan.