Sitter utanför akademibokhandeln på Triangeln och tittar i mobilen. Hur haram/non-kosher det än är i min subgrupp, så gillar jag köpcentrum. Jag bekänner att jag är en syndare. Just nu är jag dock uppfylld av mig själv. Trött efter att ha vaknat alltför tidigt och fel och trött på mig själv med depressionens självömkan som en våt filt över min fina jeansjacka. Det är förresten typ ett år sen jag köpte den på en loppis i Brooklyn. Där kunde man varit även denna höst.
Men att drömma sig bort är ingen lösning, lösningen är att präktigt kbt-a sig, fälla upp ett paraoly och möta regnet. Synd bara att det är så jävla tråkigt, men halleluja priviligierade jag som har tid att känna efter. De som bär världen på sina axlar blir aldrig deprimerade, för de har inte tid att tycka synd om sig. Jag är en halvkass människa, men somligt har jag lärt mig. Det viktigaste är att inte komma med dramatiska utspel eller fatta viktiga beslut förrän man är igenom vintern och får se våren igen. Man gör saker och försöker hanterar situationen, tiden går och till sist lyser solen igen. Kanske får man be om hjälp på vägen. Jag har börjat studera hebreiska och Sara och jag skriver på en bok. Jag jobbar på dagarna. Och nu är den här bloggen aktiverad igen. Får börja springa igen också. Snart. Benen behöver inte vila längre efter Lidingö, det är bara bortförklaringar.
Och bloggen har haft strålande siffror även under pausen, så det talar för att min röst är önskad. Det är bättre att ha fel någon gång än att tiga, det är viktigt att se folk i ögonen och stå för det man står för. Vill jag tro. Sen kan man börja förhandla, om det måste till, både med sig själv och världen.
Anonyma kritiker kommer därför att från och med nu få ett (imaginärt) långfinger som enda svar på kommentarer och mail. Du som ringde anonymt häromdagen för att förklara vilken ynklig skit jag var som inte vill ha gratisparkering för folks andra eller tredjebilar, hejdå. Du som skrev att jag är sionistagent, hejdå. Du som ville att jag skulle hålla käft för att jag är med i ett litet parti, hejdå.
Min respekt har du när du vågar se mig i ögonen och uppge fullständigt namn.
En sista sak. Jag vet att delar av det idoga klickandet på bloggen handlar om att leta metaforer och slarviga formuleringar, för igen kunna dunka till mig om annat än politik, i tidens anda. Kanske går det att hitta.
Men man kunde ju också tänka tanken att alltid försöka tolka ord och fraser till det bästa. Man kan ju undvika att medvetet missförstå och istället försöka föra en dialog även med folk en bit ifrån en, eftersom bönemöten och psalmsång knappast för livet framåt eller bygger några Culture Casbah.
Jag är tillbaka. Grinigare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar