Femton minuter i Oxie

Sjuktalen i förskolan rasar i höjden, som man brukar säga. Anställda internaliserar och medikaliserar en orimlig arbetsbörda och drabbas av diverse illustra åkommor. Samtidigt har vi ett lönesystem som premierar att man byter jobb ofta och ägnar sig åt spännande projekt. Ju mer man är borta från barngruppen och laminerar och presenterar, desto bättre lön får man. Samarbete premieras inte heller, du ska stila dig som individ, då når du framgång i form av att du kan bli en av de utvalda som får prefixet "förste" före din examenstitel eller blir en av de hundra utvalda som får 2500 i löneförhöjning som tack för särskilda insatser.
Mig kommer ni inte att se i såna sammanhang. Jag tillhör den krympande fraktion som försöker möta ungarna där de är och få till en fungerande vardag. Jag vägrar att låta jobbet göra mig sjuk. Försöker att ta ett djupt andetag inför det faktum att läroplanen sväller för varje revidering, ungefär i takt med att gruppernas storlek ökar och gör mitt bästa för att leva med att platsen för det jag är bäst på: de spontana mötena och snabba ideerna minskar ständigt och jämt. Nu ska det skrivas riskbedömningar varje gång man tar några barn och går de hundra metrarna till parken eller så.
Man skulle kanske inbillat sig att ens fackförbund reste ragg mot allt detta, men det är raka motsatsen. Lärarförbundet är med och driver på individualiseringen av yrkesrollen och de ökande löneskillnaderna. Man tror att det höjer yrkets status. Men jag är inte på jobbet för att få en status eller konkurrera med mina kollegor. Jag är där för att göra roliga och lärorika saker med barnen. Som när vi åker i ett riktigt tåg och kollar in centralen och citytunneln. När vi glömmer att ystadstågen inte stannar i Svågertorp och får spendera 15 minuter i Oxie.