Bonde söker sig själv

Jag kollar på dejtingprogram på TV. Bonde söker fru och inte minst Tro, hopp och kärlek. Jag vet att jag inte borde, för det hjälper inte de instängda i Aleppo eller alla som dör på Medelhavet i hopp om att nå Europa. Men det är väl just möjligheten att bry sig om mindre saker än ren överlevnad som är välfärd, tänker jag. Man söker kärleken i de där programmen. Det där som är större än både tro och hopp, om vi ska tro de kristna. Den tvåsamma kärleken med en annan person som befriare, som om någon någonsin kan vara det. Och fastän dejtingprogrammen är lite hahaha, kolla min coola självdistans, lyser längtan i deltagarnas ögon, det går inte att ta fel på eller skoja bort. Jag upphör inte att fascineras över all ansträngning och alla känslor som investeras och det inför öppna kameror. Det kan inte vara värt det. Man kan inte räkna ut vem som passar en, hjärtat bestämmer som det vill.
Men mot slutet av dagen är det ändå så att du måste leva med dig själv i första hand, oavsett partner och oavsett allt annat. Ingen annan kan göra dig lycklig och förresten är lyckan inte något tillstånd man går omkring i, utan bara ögonblick här och där. Detta att man blir till i mötet med andra stämmer bara delvis. När allt kommer omkring är det dina egna tankar som snurrar runt i ditt huvud på kvällen, även om det är underbart om någon man valt att vara med andas i sängen bredvid. Men det räcker alltså inte och det är orimliga krav. Även om man hittar någon att leva med så är den personen varken terapeut eller tankeläsare. Det kanske skulle behövas program där deltagare dejtar sig själva för att få en bättre relation med den enda som de garanterat alltid måste leva med. Men det skulle förstås bli dålig TV.