Tågresa till Helsingborg

Jag har alltid tyckt att Helsingborg är en konstig stad, snobbig men samtidigt trashig på nåt sätt. Men jag är väl färgad av malmöitisk självgodhet, kan man gissa. Och jag vet inget om stan annat det som alla vet om färjorna och Henke Larsson och sånt. En gång var jag där med mina då små barn och besökte Sofiero och en annan gång var jag där och hämtade valsedlar på nåt tryckeri
Men till Helsingborg åkte jag och sonen igår, det var fotboll, det var GAIS, det var omöjligt att stoppa trots att vädret gjorde motstånd. Och vi åkte ett långsamt pågatåg genom skånsk landsbygd. EPA-traktorland, negerbollsland, fyra hus runt en sunkig pizzeria, de nergrävda gifttunnornas land, världen på andra sidan yttre ringvägen, de platser som aldrig kan bli mina. Ändå börjar jag mer och mer tro att det är just där nyckeln till framtiden sitter. För det är där alla goda idéer som föds i staden bryts ner. Vi har redan SD och snart kan vi ha vår egen Trump, en miljardär som får arbetslösa kolgruvearbetare att ropa högt av glädje, trots att han rimligen inte kan ha samma agendor. Våra flyover states bär namn som Teckomatorp och Billeberga. Världen måste nå dit. Så tänker jag på min tågresa och ser ut över den bruna marken med vita fläckar av snö som ännu inte smält. Sen är vi framme i Helsingborg. Och Gais förlorar, men vi är glada ändå, för det är vi för det mesta.