Back to life, back to reality: årskrönika

Det här året slår vi sönder i ett antal beståndsdelar och analyserar i tur och ordning. Bara dekonstruera skiten, för det finns inget sammanhang. Så:
1.Livet.
Det där med att jag trodde att jag skulle dö och sen kom tillbaka med nya insikter. Så kliché att alla coola skrattar på sig åt tönten. Men sant. Minns hur utomkroppslig hela upplevelsen var, tänker på semlan i matrummet, på mannen jag delade rum med (frid över hans minne) och smekmånaden efteråt. Insikterna, då. Och jag tänker på alla jag sårat och skadat, men även på dem jag gjort glada och mitt ansvar för det här enda livet och visst kan det vara svårt att bära, men man måste. Och man måste förlåta sig själv. Och tacka för att man lever.

2. Politisk depression
Ja. November och december förstörde allt. Fallet går fort när det kommer. Åsas tårar, alla bortförklaringar. Margots och Stefans dubbla standards och mumlanden om terror och utomrättsliga avrättningar. Partiets kulturkatastrof och de som försvarar eller förklarar bort hedersvålfet. Jag orkar inte, det är för mycket. Och ändå så lite för mig, jämfört hur det är för dem som suttit emellan.

3. Hebron
Så fastbränt i mitt sinne, så omtumlande,  som ingen annan plats jag besökt. Det lämnar mig aldrig, aldrig. Det motsvarade alla mina förväntningar och det är det inte mycket som gör i dessa dagar. Det ställde så mycket åsikter och saker på sin spets. Mina övertygelser är starka, men inte ristade i sten. Och det finns olika blickar att möta beroende på vilken sida av stängslet man står på.

4. Jobbet.
Äh, inget särskilt. Vi släpper det.

5. Slängd bloggpost.
Lovar att aldrig bli rädd för en pöbelhop igen. Slänger aldrig nåt mer. Det är jag och ingen annan som bestämmer vad som står här. Och det kan hända att jag gör bort mig, men det går att leva med. Och det kan hända att jag vandrar vilse, men det går att hitta stigen igen.

6. Resor
London, Vilnius, London,  Israel, USA, Hongkong. Intryck. Avtryck.

Flyg och kött, mina svaga punkter

Döm inte och du ska inte bli dömd, var det inte så han sa, den där rabbinen från Nasaret? Nog dömer jag ibland, inte minst har jag väl dömt de där riksdagsledamöterna som röstade för att stänga gränserna och lägga ner direktförbindelsen mellan Köpenhamn och Sverige. Så är jag ju inte den där Jesus heller, försvarar jag mig. Och rätt ofta blir jag själv dömd. Under förra året utkämpade jag till exempel en verbal strid med feministiskt initiativs ersättare i kommunfullmäktige. Frågan handlade om hur jag kunde äta kött och samtidigt bry mig om klimatet. Jag tycker det går ganska bra, var och är mitt svar. Men kött och flyg är mina svaga punkter i renlevnadstävlingen, det är sant. Jag har svårt att inte längta efter en saftig burgare med tillbehör och det sköna ljudet av jetmotorer som drar igång och känslan när planet lyfter och drar iväg med mig någonstans. Jag undviker det senare om det går tåg till platsen jag vill besöka, men jag väljer inte bort resmål för att slippa flyga. Jag, arme syndare. Jag gissar att det inte kompenseras av att jag inte åkt bil sen i somras eller att jag avstår från samtliga droger. Men det kanske får vara så, då. Om jag ska ägna min energi åt att i alla sammanhang vara ett dygdemönster, så kanske jag tappar tråden i det viktiga jobbet att bygga om systemen. Jag tänker att det goda inte måste vara det bästas fiende. Eller så hittar jag bara på bortförklaringar. Kött och flyg är ju som sagt mina svaga punkter.

"Antiromska beslut"

Helt i skuggan av regeringens moraliska haveri i migrationsfrågorna och de korkade gränskontrollerna lever ännu frågan om de EU-migranter som som vistas i Malmö. På twitter har jag ännu en gång hamnat i polemik med en vänsterpartist som hävdar att Malmös rödgröna styre för en antiromsk politik och att V då inte skulle göra det. Det senare är sant, för den som inte gör någonting gör ju såklart inte fel. Jag frågar om vad det är som skulle vara antiromskt och får till svar att campare i stadens parker avvisas och att de som ockuperade tomten Brännaren 9 även de avvisades från platsen. Det finns självklart inget antiromskt i det. Ingen får tälta i parken, ingen får bygga sig hus på någon annans tomt, må det vara romer eller göteborgare eller nån som definierar in sig i bägge eller inga av dessa kategorier. En annan diskussion är hur och var vi ska stödja folk som har det knepigt och kommer till Sverige för att tillfälligtvis söka lyckan. Det är knappast entydigt hur man är mest solidarisk.
När jag så undrar vad V gör där de styr, exempelvis i Degerfors där de är största parti, så uteblir svaren. Antagligen lever man inte vid makten som man lär i opposition. Det är okej att önska mer än man kan leverera, vi gröna har i regering blivit väldigt varse det. Men normal hederlighet kräver i min bok att man säger det rakt ut och att man kliver ner från sina höga hästar. Malmö mår bra av en konstruktiv vänsteropposition. Men blir det inte mer än trötta slagord och dumma beskyllningar, så kan det faktiskt kvitta.

Kraft att förlåta sig själv (U.L Malmö Live 18/12/15)

Malmö Live är vräkigt och finkulturellt och passar inte för rockmusik, varken ljudmässigt eller på något annat sätt. Det är ingen plats för skinnjackor och kepsar, ingen plats för Levi's 501 och slitna lila skor från LA.  Därför blir det som det blir, åtminstone med första delen av Ulf Lundells konsert, trots en begåvad öppning med Katt i fönstret. Det trevar, men sen blir det bra. Vi kan säga tre av fem, men då ska ni veta att mina krav är höga. Jag tillhör gubbarna som inte längre står längst fram. Ibland har jag haft svårt att skilja konsten från konstnären, ibland har jag jag tyckt att han svikit mig. Detta med alkoholen och så, men jag vet både hur den sjukdomen fungerar och vad han skulle svara: jag är inte skyldig dig nånting, som i en gammal sång han skrev en gång. Publiken är äldre ikväll. Kanske är det det höga biljettpriset, men en artist som debuterade 1975 har den publik han har. Det är gubbrock, som det ju döptes till nångång på nittiotalet av då unga människor som inte förstår att Winnerbäck, Kent och Håkan arbetar i exakt samma tradition. Gubbrock, som om ålder i sig hade betydelse. Ålder kan ge både visdom och bitterhet, ålder kan vara ett ingenting om man levt samma sorts liv sen man tog de första trippande vuxenstegen. Ålder är vad du gör det till, minus vissa kroppsliga saker som är ofrånkomliga. Ålder är varken en merit eller en belastning. Konserten rullar på i finkulturpalatset och snubben på raden bakom som innan allt drog igång mansplainade om Frank Zappa för sitt sällskap är tyst och låter Ulf ta hand om orden. Tydligen tror inte Ulf längre på gud, men ändå hör jag Gå upp på klippan och hör hur han ber om kraft att förlåta sig själv och andra. Och på den artonde raden sitter en lätt åldrad romantisk idiot som behöver höra just de orden.

Farmor och jag

Min kusin hörde av sig och vill dra ihop en släktträff. Vi som lever och finns i rakt nedstigande led till min farmor och farfar med anhöriga. The travelling tornblades, alltså. Tror aldrig vi setts i grupp, eller jag vet rättare sagt att vi inte har det. Det blir kul. Farfar lämnade oss 1977 och farmor 1981. Under farmors sista halvår i livet bodde jag hos henne. Vi kan strunta i varför, men så var det. Jag bodde med en döende människa och jag minns det som en underbar tid. Vi bodde på Andra Långgatan, det var innan det blev fint, gatan kantades av porrbutiker och konstiga affärer, skumma kinakrogar och svartklubbar och så hade VPK ett hus på nummer 20. I samma hus som vårt låg systemet och utanför bolaget stod det oftast ett större gäng och snackade och viggade förbipasserande på pengar. En söt tjej stod och sålde Proletären och jag gjorde vad jag kunde för att få till samtal med henne. Brännvin, porr och vänsterextremism, det var andra lång på den tiden. De lokala kändisarna var inget märkvärdigt. Blues-Annika satt och söp på nån av krogarna, Anki Rahlskog från nationalteatern som sen blev Gudrun hos Kurt Olsson, bodde i vår uppgång. Nothing fancy. Men min farmor var en vanlig arbetarkärring som slet som hotellstäderska innan hon fick gå i förtidspension. Vi kom varandra ganska nära under den där åttiotalsbörjan. Ofta satt vi på kvällarna i köket och drack kaffe och pratade. Jag minns hennes starka kaffe och lukten från de röda commerce som pyrde in hennes lilla kök. Somligt av det vi snackade om är fortfarande sekretessbelagt, men det var många minnen, det var lite politik och stora stråk av bitterhet som växte efterhand som cancern åt henne inifrån. Jag var ung, mitt liv var på väg att börja, ung, radikal, naiv, nyfiken. Farmor var trött och livserfaren och en ljummen sommarnatt drog hon sitt sista andetag. Vårt sista möte minns jag så väl, jag hade rest iväg för att uppleva sommaren och farmor bands alltmer vid sjukhussängen, men något hände pch jag kom hem till stan och vi sågs och vi visste båda att det var sista gången. Vi sa några ord, farmor att hon inte ville dö, jag att hon lärt mig så mycket. Sen gick jag en lång runda genom Slottsskogen och allt var grönt och vackert som det ju är när livet är som jävligast.

Löpningen ger mig lugnet tillbaka

Idag springer jag runt runt i Pildammsparken. Det är redan ett halvår sedan jag sprang längs stranden i Tel Aviv i morgonen som redan vid soluppgång var värme och smekande vind från havet. Nu är det iskallt regn och ytterst få tappra löpare och hundpromenerande tanter och barnvagnsförare. Inga lurar passar längre till min telefon, så jag får bära tankar i huvudet istället för poddar eller musik. Det är väl okej, ändå. Min löpning har gått ner i frekvens, det har varit resor till USA och Hong Kong, dåligt väder och alla andra tänkbara dåliga ursäkter. Men i löpningen är blir jag fri och saker klarnar och varje smäll som fötterna tar mot parkens grus, gräs eller asfalt blir till kondition och hälsa i hela min kropp. Och andningen fungerar, pacemakern tickar när den måste, som min egen väktare mot döden. Löpning och gnäll sa min dåvarande (inte så värst) anonyma kritiker att min blogg bestod av. Nån sak till som jag redan glömt var det också. Det var under en dramatisk tid. Jag kände behov av att häva ur mig saker, att fria mitt sinne från slagg. Veva mot dem som skadade mig, så som jag vevar mot dem som står för ofrihet och orätt. Det är min uppgift att förändra världen och vi som aldrig hade valet att bli normala kan lika gärna dra saker till sin spets, vi som ändå aldrig fattar när vi gör bort oss kan lika gärna ta ut svängarna. Men löpningen ger mig lugnet tillbaka, det botar rastlösheten en smula. Även om jag föredrar den.där smekande vinden från havet framför vattenpölar och blött grus.

Då lämnar även denna råttan skeppet

Jag fick tipset att söka mig till centerpartiet med mina skumma tankar om att stå fast vid en generös flyktingpolitik och kanske också för att vår till synes inkompetenta utrikesminister gång på gång visar hur dåligt insatt hon är i frågorna om relationen Israel och dess grannar. Det är inte bara typ Israels fel att parisdåden ägde rum, nu senast hade hon sagt att det handlar om summariska avrättningar när terrorister får smaka bly efter att ha knivhuggit random people på gatan i Jerusalem. Det kanske kunde slagit den goda ministern att det var just det som hände på den där skolan i Trollhättan. Knivhugg och sen bly i hjärtat. Men den västgötska polisen får såklart istället beröm. Så olika är måttstockarna.
Hur som helst får inte enstaka dumheter mig att byta parti och Margot är primärt sossarnas belastning. Jag är ännu längre från ett parti som gillar att jaga utrotningshotade djur och som biter sig fast i ett jordbruk fullt av gifter och kass djurhållning och som tror att sänka skatter för rika och lägre löner för de fattigaste är vägen framåt. Jag är kvar i det parti jag gick med i 1988, tror på det jag trodde på trots allt. Men amatörismen och oförmågan att fatta beslut och sen stå upp för dem stör mig. Jag hade förväntat mig mer. Att styra Sverige är ingen pridefestival, ingen caffe latte på Haga Nygata, ingen jävla schlagerkaraoke. In med mer av vettigt folk, styr upp, byt ut. Fler snygga kostymer, fler tuffa förhandlare med ben i näsan och tjock hud. Det går inte att gå till val på gymnasiepoesi för att sen med positionerna i hand genomföra LO-reaktionär murpolitik. De gröna har chansen kvar, men långsamt glider den oss ur händerna om vi inte vänder om nu. Och då lämnar även denna råttan skeppet.

Stödja kvalitet?

På jobbet fick vi besök av kvalitetsstödjare. Det är modern förskolelingo och det betyder att några för ändamålet särskilt befordrade kamrater åker runt och studerar väggar och datorer på förskolorna för att på bästa sätt tillse att all förskoleverksamhet håller måttet. Man kan fundera på det av många skäl. Förskolan är trots allt en verksamhet som både är populär och lyckad. Problemet är troligen inte brister i kvaliteten i första hand, snarare att platser och rekrytering av personal inte svarar mot efterfrågan. Och höga sjuktal bland oss som jobbar där. Men. Det finns rätt mycket av passiv aggressivitet i dagens förskolevärld, liksom på högskolan där våra nya kollegor utbildas. Det heter att det inte finns rätt eller fel, vilket i praktiken innebär att man måste lista ut själv vad som borde göras, vad som är, ja, rätt och fel. Inget kommer lätt. Ganska stark ideologisk rätlinjighet kommer i postmodern förpackning. Att inspektörer kallas "stödjare" är i samma anda och inte så förvånande. Man låtsas liksom inte om dogmer och hackordningar, trots att de finns hos oss som överallt annars. Man kunde lika gärna haft militära grader, det hade inte gjort någon skillnad. Snarare hade det gjort livet mer tydligt.
Nu gör det inte mig så mycket att min verksamhet inspekteras, jag gör det jag tror och tycker är rätt, så långt jag förmår. Det stöd kvaliteten i verksamheten kunde behöva är snarare fler händer och fötter på golvet, om du frågar mig. De så upphaussade dokumentationerna kommer i andra hand när jag har tid och jag tänker inte styra verksamheten mot sånt som lätt låter sig filmas eller fotograferas eller kollas av besökande inspektörer. En kram, några tröstade ord och allt det där man måste lära sig genom umgås och leka, går före flashiga dokumentationer fem dagar i veckan. Och mer tid har jag ju inte. Vill Malmö stads förskoleverksamhet ha det på ett annat sätt, så får de beordra mig. Eller stödja, menar jag förstås.

Saknar i alla fall

Det är en sån dag idag. Längtan efter ungarna skär i hjärtat. Det kommer med insikten om de dagar vi aldrig fick ihop. Mina separationer med barn har på ett undantag när varit förlustaffärer för mig. Jag vet att man ska vara korrekt och säga att det viktigaste inte är att barnen är hos mig, utan att de har det bra, men jag saknar i alla fall. Och jag tycker inte att det är fel att behöva sina närmaste, inte fel att vara beroende av någon eller några. Jag förstår att jag är vit, man och priviligierad, men jag skulle sju dagar i veckan bytt det mot mer tid med barnen. Det hjälpte inte att ta ut halva föräldraledigheten, det hjälpte inte att böka och stöka för att hinna på utvecklingssamtal som alltid låg mitt på dagen, det hjälpte inte ens att ställa sig in hos mamman. Inget hjälpte, mitt och barnens umgänge är och var helt beroende av mammas godtycke. När yngste sonen bad om att få spendera halva tiden hos pappa så möttes det med ett frostigt prat om att pappa i så fall fick gå till tingsrätten. Det är förfärligt och jag får sparka med bägge ben för att inte trassla in mig i härvor av rättshaveri och bitterhet. Och jag ser ut genom fönstret, det ser ut att bli en solig dag denna första december. Också i år överlevde vi dödens månad. Men längtan biter sig kvar.