29 september 2015

Mediastrategi, Spanien och vem som egentligen skriver bra

Jag är ingen större mediastrateg. Åsikter och tweets poppar upp som det heta vattnet i en isländsk geyser när man minst anar det. Det är inte alltid strålande formulerat heller, är jag rädd. Inte sällan bråkar jag med fel snubbe och citat rycks ut och sparas och kastas sen i ansiktet på mig när man tror att det kan göra som ondast. Man får räkna med sånt när man syns i offentligheten. Det är priset för lusten att vara ute i luften. Snackade just mediastrategi på fullmäktigegruppen i tisdags och jag var full av åsikter. Sen skickade jag in disclaimern: "Ja, jag vet att ni tänker: det där kom ju ur rätt käft." Alla skrattade. Annars varvar jag väl ner lite och försöker att låta bli att hamna i konflikter. Ska ju resa till USA på måndag. Ingen behöver påpeka att jag är priviligierad. Det vet jag. Jobbet eller vad det är har drivit på stresshormonerna under någon månad nu, men jag behöver i alla fall inte fly, huka och söka skydd i det okända. Det hampar sig så att jag läser en roman om spanska inbördeskriget samtidigt som Malmö FF spelar mot Real Madrid, det gamla fascistlaget, vilka tydligen har kids från orten bland sina fans. Vilse far världen. Man minns bilder på Franco med glajor och den fåniga mössan. En grym jävul, fullt i klass med Assad och grabbarna nere i Mellanöstern. I dagarna är det 40 år sedan han beordrade sina sista avrättningar. En månad senare dog fanskapet. Spanien har haft en stor plats i mitt hjärta. Jag och eb vän kuskade runt där ett halvår, från norr till söder, från öst till väst. Levde på vitt bröd, billigt rödvin och ägg som vi köpte på marknaden och kokade i ett trangiakök. Folk tittade konstigt. Vi såg ut som hobos, långhåriga och pch i slitna kläder. En gång på fyllan i min ungdom försökte jag vinna en tjej genom att hitta på att min morfar krigat i Spanien. Så var det inte, han var sjöman och föll offer för en tysk torped. Nog så dramatiskt. Och jag vann inte den där tjejen heller, lika lite som MFF vinner över över Real Madrid. Förresten, tycker ni jag skriver bra, så är det bara för att ni inte läst min dotter.

27 september 2015

Den svåraste politiska frågan just nu

Nils Karlsson säger att frågan om EU-migranterna är den svåraste han upplevt som politiker. Jag instämmer, även om mycket är och varit krångligt i min politiska karriär eller "karriär". Varje gång jag cyklar förbi lägret nere vid korset Nobelvägen/Insustrigatan tänker jag: vad fan ska vi göra?
För andra är det lättare.
Vi har högerfolket som bara: ut med dom jävlarna. Äganderätten är helig och hur skulle det se ut om alla började campa på smutsiga industritomter. Låt Rumänien sköta sina sociala problem.
Och så tvärs över på den andra sidan står vänsterfolket som fan inte har någon lust att prioritera i budgeten: alla människor har alltid rätt att få alla sina önskningar tillgodosedda. "Vi kräver", som det heter.

Men verkligheten är att vi varken kan upprätthålla förbud mot camping överallt ens om vi ville, eftersom de här människorna finns och är här och verkligheten är att det skulle kosta miljoner och åter miljoner att ge alla EU-migranter bostad och pengar i de tre månader som de får vistas här om de inte får anställning. Det bästa vi kan erbjuda är halvmesyrer, det är lika bra att medge det. Det är bostadsbrist grande även för folk som har jobb och som avser att stanna här. Rätten att EU-migrera bygger i grunden på att du själv fixar det för dig, men å andra sidan, när folk är här låter vi dem inte frysa ihjäl.
Den svåraste frågan av alla just nu. Please, alla, förenkla inte. Ingen vinner på det.

23 september 2015

Ett hungrigt hjärta

Bruce Springsteen fyller 66 och kommer väl hit om ett år eller två igen och spelar. Vi skandinaver är hans second base efter hemmaplan. Jag tänker att han troligtvis är den största inspirationskällan till min blogg och till mycket annat jag sysslar med också. Som igår när jag satte mig ner och skulle formulera med egen praktiska yrkesteori i en kurs jag går. "Ett hungrigt hjärta", var rubriken som kom farandes till mig. Men det kan jag inte skriva, för ingen skulle fatta. I mitt yrke i dessa dagar ska man helst uttrycka sig lite bajsnödigt akademiskt. Istället för att säga att man blir som man umgås säger man saker som att man blir till i mötet med andra och så där. Någon egen kärna ska man inte ha. Nu har jag varit så länge i barnbranschen att jag sällan går all in på det allra senaste. Man vill ju inte stå där som ett fån när vindarna börja blåsa i ett annat väderstreck. Men ett hungrigt hjärta är den metafor jag behöver för att beskriva vad jag står för på jobbet. Jo, jag vet att den där sången egentligen handlar om en ganska ömkansvärd person som bara drar från allt, men den visar på all den längtan och känslor som finns hos alla oss som kallar oss människor och som äventyrar all jävla logik och vetenskapligt granskade och beprövade sanningar.
Yes. Springsteen skriver sina noveller i sångform om oss väderbitna och misslyckade existenser och det utan baktankar och agendor. Han frälser oss inte, för det finns ingen frälsning, utan bara livet, det välsignade och förbannade.

20 september 2015

Tror på möten

Det är på Jensens bøfhus, vi sitter vid ett långbord, för vi är som vanligt många när vi firar en födelsedag på restaurang. I takt med att familjen växer kommer notorna att växa pch infrastrukturen och logistiken runt det. Att vara normkritisk i praktiken är en utmaning. Det har redan börjat komma svärsöner och svärdöttrar och det lär inte bli färre. Men än har vi råd och än kan hovmästaren få till ett långt nock bord. Det klingar av stora läskglas och doftar gott av ribs och burgare. Nu är det äldstebror som fyller 24. Efter en tafflig start där på den där danska halvdana kedjerestaurangen får vi god service.
Jag bär en tröja med en davidsstjärna och Israel skrivet på hebreiska under kavajen. Servitrisen som fyller på äldstebrors all you can eat lyser upp och kan till sist inte hålla sig, utan frågar om min koppling till landet i fråga. Jag tvekar en aning. Mina känslor för Israel (plus rena fakta) har kostat fler blockeringar på nätet än något annat och troligen även stått i vägen för en smärtfri karriär i politiken. Jag orkar inte riktigt. Men jag står för det jag är. Men minstebror rycker in: "Äh, han är en fanboy". Servitrisen ler och berättar att hon har familj i Israel. Inte mer med det. Men det är mycket nog och inte vad man är van vid i vår stad. Tidigare på dagen har samme minstebroder vägrat att gå tvärs över Möllevångstorget med mig på grund av denna tröja. Fortfarande lever vi i en värld där demonisering av Den Andre är normen och minsta lilla möte och samtal slår en med häpnad och verkar riskfyllt och ibland rena förräderiet mot Saken med stort S. Det gäller även närmre saker än konflikten om Israels rätt att existera.
I sociala medier blir företrädare för kommunen kallade både det ena och det andra av grupper som säger sig vilja påverka de beslut vi ska fatta. Jag frågar en fullmäktigekamrat om hur hon tänker om att både vara folkvald och att med plakat demonstrera mot, tja, sig själv och får en kanonad av ovett över mig av hennes polare. Det finns ingen gräns för vilken idiot jag sägs vara. Och det kan såklart hända att jag har helt fel om allt möjligt här i världen. Men det är inte troligt att jag övertygas genom hat, blockningar och invektiv. Jag tror på möten, jag. På kallt kaffe i varma rum, på promenader tvärs över torget iklädd vad helst man vill. På detta med att vi har två öron men bara en mun av en anledning. Med mig är alla välkomna att diskutera. Om du säger vad du heter och ser mig i ögonen eller åtminstone är beredd att göra det. På vägen hem ser jag blickar åt mitt håll från främlingar, men det är inte gott att veta om det är min snygga basker eller den där stjärnan som lockar blickarna till sig. Mellanbror klagar på att jag bytt stil, vad han nu menar med det och vi vandrar genom Malmös jungleland hem till vårt.

18 september 2015

Jag vet vilka den där femtedelen är

Jag vet vilka den där femtedelen av befolkningen som kan tänka sig att rösta på rasisterna är. Det är (och nu virvlar trumman) rasister. De har alltid varit rasister, deras föräldrar var det och deras barn riskerar att bli det. Folk som liksom beroende på ålder och hemkvarter tidigare röstat på eller skulle ha röstat på S, M eller C, för i de partierna var rasism till helt nyligen inget tabu, även om deras representanter skulle förfäras av att läsa dessa mina ord. Men jag menar vad jag säger. Jag har hört åtskilliga rasistiska uttalanden från förtroendevalda sossar, moderater och centerpartister. Det gör jag inte längre. Men tillbaka till rasistväljarna. Jag ser dem framför mig och minnet yr tillbaka till högstadieskolan jag gick i.
Det är de där tuffa killarna som stod utanför rökrutan med sina trimmade Puch dakotas och blev skitpopulära och som tack för det fick till det med nån likaledes rökande hembräntberusad ung dam i en park en sen lördagskväll. Ni vet. Vi återsåg dem inte efter nionde klass, vi som tyckte oss lite förmer och valde teoretiskt eller bara var trötta på pennalism och sparkar i skrevet. Vi glömde dem fort och det är också det som är bekymret, nu när vi har politiska uppdrag och klappar om våra likar på möten och kaffepauser. Nu sitter de med lån på bilen i trista kartonglägenheter efter skilsmässan och efter brukets flytt och äter hämtpizza. Inte så populära längre. Får förnedra sig och söka jobb hos nörden, som man inte längre kan sno mössan i från och kasta i ån. Detta enda jävla liv. Ja, de knyter näven i fickan när de vill knyta den öppet och vill inte vara förlorare och minns sina farsors ord om jävla utlänningar. Om det inte vore för dem. Ja, inte Zlatan eller snubben nere i pizzerian (han jobbar fan jämnt) utan gängen på stan som drar förbi med sina jävla audis och mercedesar. Och kärringar i tält och hucklen. Just det. Ja, jag ska fan rösta på SD, tänker de. Jimmie, han säger som det är.
Så nåt, kanske?
Och lösningen, då? Tråkiga saker som näringslivspolitik och skatter, bostäder och infrastruktur. Nerhoppande från höga hästar och vanligt snack med vanligt folk. Inget akademiskt tal, heller inget fjäsk, utan rakryggade samtal.
En kram på morgonen på förskolan, en nick i trapphuset, glada hejarrop på Gamla Ullevi en rå och fuktig dag i oktober. Piece by piece. Däremot inte ett uns av stängda gränser eller minskad rörlighet.

12 september 2015

Makt och V går inte ihop så bra

Två saker kan hända om V och deras systerpartier får tillfälle att styra en stad eller ett land. Antingen blir de socialliberaler eller så går det åt pipan. Det första exemplet stavas Fagersta och det andra Venezuela. Ingenstans blir det som i pamfletten som damp ner i brevlådan häromdagen där de lovade att genomföra allt som rött och grönt någonsin lovat i Malmö. Att de i praktiken gärna byggt motorvägar glömmer de att berätta, det gröna hos V sitter ytligt som vattenfärg på en husvägg och deras omskrutna antirasism hindrar dem inte från att skrika slagord ihop med antisemiter. Tror dessutom att ödmjukhet kan vara lite fint även för dem. Ingen har alla rätt. Ju högre din häst, desto smärtsammare ditt fall. För hästen skenar och stegrar sig om du inte kan tygla den och inte vet att använda skänklar. Det finns inga gator av guld i sikte någonstans, det går inte att räkna ut hur allt ska bli, vi är människor av kött och blod och vill bestämma själva. Jag har den djupaste respekt för socialistisk övertygelse, precis som för mycket annat, men min analys blir: det har prövats och det funkar inte. Socialismen är vackrast i sångerna. I Fagersta blir V-styret en liberal vanligt pragmatisk kommunledning och i Venezuela saknas såna enkla saker som dasspapper på affärernas hyllor. Och i Malmö gick V över från förhandlingar till flygblad, när ekonomin blev sämre och det behövdes prioriteras, i nöden var de inga vänner. Det är klokast att låta dem fortsätta med sina paroller. Makt och V går inte ihop så bra.

10 september 2015

Hey Danmark

Malmö är ett mångfaldens och solidaritetens New Orleans omgivet av sydstatsbönder. Visst är vi en fattig stad jämfört med omgivande snarktråkiga parasitkommuner, men solidariteten finns hos oss. Vi gör't. Ni är välkomna hit, ni fattiga, förtryckta, utbombade, själsligen och kroppsligen våldtagna. Vi ska göra vad vi kan för att ni ska kunna leva och andas fritt. På andra sidan sundet ligger Danmark, där enfalden segrat och cynismen regerar. Men det finns motståndsfickor som Christiania, Nørrebro, aktivister med hedern i behåll, enhedsfolk och radikaler som för all del kan vara en bit bort politiskt, men som stämmer in i en rimlig människosyn.
Hey, Danmark!

https://youtu.be/vPw4WKaBqR4

07 september 2015

Rasism och att vi drar till USA

Precis som på nittiotalet kommer vi till en punkt då vi slår tillbaka rasismen. Några 20 procent får den flinande empatistörde mobbaren från Sölvesborg aldrig. Om fyra år har partiet upplösts om vi arbetar målmedvetet. Vi får göra det vi kan för att demoralisera dem för att påskynda processen. För rasister är per definition obildade och störda. Såna vinner aldrig i längden. Vi lever på en flugskit i utkanten av världen. De flesta av oss har det bra.
Sverige har knappast slitits isär. Sluta jiddra, börja dansa. Vi som får gå på flygplan planerar andra resor än bort från något ombord på en sunkig pråm. Man kan säga att vi tar vara på vår frihet. Sara och jag åker till USA om knappt en månad. Vi ska gå på gatorna i NYC, Chicago och DC. Där kan man snacka om volymer invandrare. Inte alltid utan gnissel, förstår jag. Läser en bok om Joe Hill och svenskar var visst illa sedda i Chicago och på andra platser, kan jag läsa. Det kan vara värt att minnas. Nu är vi helt okej. Vi kan gå genom Williamsburg och möta snälla blickar från chassider och hipsters och förstå att mångfald är bra. I USA ska vi också äta fet mat och köpa billiga Levi's. Ta sedan dit vi kommer, som det brukar heta, om jag får raljera för ett ögonblick. Tal om att folk inte skulle få plats eller att det skulle vara "fullt" skulle bara mötas med fnysningar.

05 september 2015

Stad för fria barn

Egentligen är det inget konstigt. Uppfostran av ungarna går ut på att göra dem oberoende av oss. De ska lämna hemmet och söka sitt eget. Vad de söker och hur de gör det har vi föräldrar inte med att göra. Vi får bli konsulter som håller oss i bakgrunden om vi inte blir tillfrågade om råd. Och när vi blir det så är oftast det bästa rådet: tänk själv, fatta ett beslut och bär konsekvenserna. Den unge som aldrig misslyckas eller lyckas av egen kraft lär sig inte att de egna handlingarna har betydelse, hen kommer att skylla på andra, på gud eller otur eller så när önskningar och drömmar inte slår in. Hen kommer att råka ut för fallskador eftersom hen inte lärt sig hantera faror på taket. Strävan efter att ge ungar verktyg att bli självständiga och robusta har alltid varit min ledstjärna när jag arbetat. Det och allmän hyfs och solidaritet.
Och som jag gjort på jobbet vill jag bygga stan. Vi måste mota ängslan och otrygghet i grind. Ungar måste kunna ta sig till skola och nöjen utan att bältas i bilen, ungarna måste ha rimliga chanser att skapa sig en värld genom att vidga sina vyer. Det finns fyllon på bänken, en tiggare utanför affären, men också bokar som slår ut på våren och doften av jord och kyla i slutet av september och ruttnande tång nere på stranden när badsäsongen är över. En dam med en pudel som nickar, en bra bok från biblioteket och en falafel från restaurang Sara. Allt detta måste man få upptäcka och göra till sitt. En stad för fria barn är en stad där vi nästan alla trivs. En stad för fria barn hotar bara de som vill sätta barn på plats och räta in dem i led och de som vill glänsa i plåtschabrak på våra gemensamma ytor.

01 september 2015

Nothing else matters

Never opened myself this way. Livet är vårt och vi lever det på vårt sätt. Nothing else matters. Ibland kan man nöja sig med att låta Metallica föra ens talan. Inte alltid. Men ibland. Det är en vecka med möten som kryssas av, ventilation som fungerar halvdåligt och politiska ställningstaganden och märkliga dokument. Allt nedsköljt med svagt kaffe. Jag är sammanlagt två dagar på jobbet denna intensiva vecka. Ett och annat dåligt beslut kan det bli under veckans myckna sammanträdande, men jag har lovat mig själv att min andra livschans stavas ärlighet, så jag får stå fast vid det jag säger och de beslut jag höjer min hand för. Förra bloggposten kom att handla om mina våndor inför att eventuellt låta mig diagnostiseras och det blev årsbästa clickwise. Det personliga säljer. När jag nu skriver att jag i samma ärlighets vackra namn var tvungen att ställa en fontän mot cykelbanor, så riskerar jag att tappa i sympati. Det är ju inte riktigt fint att prioritera, det är politikersnack, finast är att inkludera allt som om kommunens konton vore en enda outsinlig guldgruva. Men kärnan i mitt uppdrag är att peka ut vad som är viktigast och gå för det hela vägen. Det är Bob Houghton-fotboll som gäller, kortaste vägen till målet, inga felpass, inga klacksparkar i eget straffområde. Mål. Nothing else matters.