29 juni 2015

Tre av dom som bor i mitt hjärta

NI vet hur det är när man kommer till Husby och åker upp med rulltrappan från den svala perrongen och människor och duvor väntar en på andra sidan dörrarna och dofterna från torghandeln hälsar en välkommen. Några av er vill nog ha det till en annan värld, men det är en del av samma som du bor i. Förhåll dig till det. Där, som en av människorna ni glömt, står min flicka och väntar på mig, för det är här hon bor i ett orangefärgat hus en frispark från det gröna fältet som för dagen är ockuperat av ett kristet väckelsemöte med förkunnelse på ett språk som jag lokaliserar till nordöstra Afrika. Min dotter och hennes man har hyllor fulla med böcker i sin lägenhet och bord med projekt på gång och en glad hund och vi umgås, kramas, pratar liv, skola, politik och litteratur . Min flicka är fattig med alla materiella mått mätt, men hon är rik med kärlek och tankar och syskonens samhörighet värmer som solen som just idag hittat hit till norra Järva. Och tre av dom som bor i mitt hjärta tar mig med längs promenadvägar förbi odlingar och bänkar med inristade budskap,  äter glass vid minigolfen och skapar meningen med mig.

27 juni 2015

Fem år

Jag är ett stort fan av tvåsamheten. Jag gillar att ha någon i min närhet, att vara någon för någon och jag lever så straight/cis/vitt/priviligierat att det inte finns på kartan. Sara och jag är så mainstream att vi inte syns på gatan för alla livsstilsjunkies och alla slappa medelklassradikaler som gör uppror för upprorets skull ser oss inte ens på sin väg tvärs över torget eller där de står före oss i kön inne på Restaurang Sara och frågar om det finns vegansk sås till falafeln. Det är oerhört skönt. Kärlek är bra. Att släppa taget och våga falla i någons famn är just det som nästan alla bra sånger handlar om och vi vågade göra just det, mot alla odds som det hette. Jag tror inte på projekt, jag tror på att leva, fast det kan vara svårt ibland. Löftet är på riktigt, det är ett åtagande som vi inte drar ifrån. Och runt oss i nätverket finns hela stjärnfamiljen av dina, mina och våra barn och kaniner, fd svägerskor och systrars systrar och allt vad det är. Vi är många.
Ja, det är vår bröllopsdag, den femte i ordningen. Och just den är bara Saras och min. Och dejlig er jorden och allra dejligast var den där uppe där haven möts och strömmarna virvlar och ljuset är som ingen annanstans. Min hand, din hand, våra händer i alla våra dagar.

24 juni 2015

Hejdå, sunk-ICA.

Helt plötsligt ser man gamla varu- och tobaksautomater inne på Sunk-ICA. Hipsters och nostalgiker är där och fotar, det är ju gott om dem i våra kvarter. Såna automater har man ju inte sett på många år och några har bara sett dem i böcker och tidskrifter. Sydsvenskan är också på plats och skriver en artikel i sommartorkan. Sen visar det sig att anledningen till att automaterna kommer fram i dagsljuset är att förvaringsskåpen som stod framför dem och skymde har plockats bort. Och de har plockats bort för att EU-migranter, tiggare, romer förvarat sina arma tillhörigheter där. Migranternas pass, kläder och andra saker  låg där i skenbar trygghet, men hamnade i en container och försvann därefter spårlöst. Så var det med den saken. Polisen tog emot en anmälan, men kunde inte styrka något brott. Det är ju förbjudet att använda livsmedelshallens förvaringsskåp veckor i följd för bohag, hur skulle det se ut?
Jag önskar att jag vore förvånad, men det är jag inte. Sunk-Ica, som kallas så därför att det är slitet, nedgånget och med en stank av utspilld öl från området runt pantautomaterna, har en personal som inte bara är allmänt otrevliga, utan som dessutom vid ett antal tillfällen visat ett förakt mot svaghet, mot tanten som inte riktigt räknat så att de ynka kronorna i pension räcker till allt hon lagt i vagnen, mot killen som inte förstår svenska så bra och mot glada barn som bara haft oturen att födas med mörk hy. Man har problem med sin människosyn, helt enkelt och då är steget till att slänga de allra fattigastes tillhörigheter i en container inte så långt, hur oerhört det än ter sig för oss. Hade det varit svårt att lägga allt i en hög utanför affären? Nä. Hade det varit omöjligt att prata med personerna i fråga? Nä, det hade det inte.
Att fortsätta att handla där vore medberoende, vore att stanna i en olycklig relation. Så vi tar våra pengar och lägger dem någon annanstans. Det är en markering, även om vi troligen varit en av deras bättre kunder så lär det inte driva dem i konkurs och förvandla hjärtats materia från sten till kött och blod.
Men ibland måste man liksom hålla sina händer rena, även om det kostar en omväg på cykeln. Så hejdå, Sunk-ICA. Vi ses inte mer.

23 juni 2015

På en bänk på Södergatan

Sitter på en bänk på Södergatan här i Malmö, den vildaste och roligaste av Sveriges alla städer. Nån del av något större Köpenhamn är det inte, vår stad har sin egen storhet,sina egna egenheter och tillgångar. Jag har semester och lyssnar på gatumusikern som härmar Bob Marley. Reggaemusiken muckar fram ett nostagiskt stråk genom mitt sinne, åttiotalssomrar i sol med sena nätter, promenader hem i morgonljus och doften av färska rundstycken på bageriet i Løkken och smaksatt yoghurt som var exotiskt för oss filmjölkssvennar. Somrarna ackompanjerades av karibisk musik, det är i alla fall så minnet vill göra gällande. Musikminnen gör sig bra inne i huvudet. Skulle vilja se Ulf Lundell i sommar. Nu ska jag ju på festival och kommer att bli rikligt försedd med musikintryck, så det går ingen nöd på mig, men ändå. Vi får väl se. Han ska visst ut i höst också. Det tycks vara svårt att skilja på sak och person i dessa dagar, noterar jag, svårt att skilja en människa från hens ord, svårt att förlåta att någon inte är fullkomlig. Som Lundell som jag skrivit om tidigare, som Åsa Romson, som tydligen inte har full koll på reglerna kring båtfärger. Sverige skryter om sitt kristna arv, om hur tro och förlåtelse är centralt. Det är i hög grad hyckleri. Du blir stämplad och stämpeln sitter där. Du blir dömd till att bli vid din tilldelade läst. Det är väl därför jag dras mer till trosföreställningar som handlar om att du snarare ska handla här på jorden än drömma om nästa liv eller det eviga. Gatstenarna här på Malmös första gågata är skrovliga och hårda. Turister och malmöbor trampar lätt med sneakers och sandaler. Gatumusikern går över från Marley till Crying in the chapel. Det är en helt annan sak.

20 juni 2015

Komplimanger

Debatten om komplimanger är såklart jävligt töntig. Killen med krönikan i HD eller vilken tidning det nu var lägger upp bollen på straffpunkten åt alla som har saker att säga om medelålders män och deras blick på yngre (gissar jag) kvinnor. Han får skylla sig själv och jag undrar helt stillsamt hur gammal han är mognadsmässigt. Alla som vuxit ur barnsbenen, män som kvinnor, oavsett läggningar och preferenser, inser att man aldrig bara ser ett utseende i de där vackra ögonen, att det aldrig bara är kroppen som räknas eller ens kläder eller frisyrer. Så egentligen finns det inget att ge den där okända vackra kvinnan i sätet mittemot någon komplimang för. Du har inte bytt ett ord med henne. Vad kan du veta? Det man bara ser vid en ytlig okulär besiktning är värdelöst och i sämsta fall gubbsjukt. Däremot kan ju någon väcka ens nyfikenhet, för all del. När vi var i California frågade helt okända vilket språk vi pratade, berömde min fina kanintröja och frågade var vi kom ifrån när de såg hebreisk text på en annan av mina tröjor. Själv kan jag ju tänka mig att börja prata med någon som har en Neil Young-tröja eller så. Men ska man göra sånt får man kunna läsa av folk lite grann. Det här är inte en varm amerikansk delstat med 40 miljoner invånare, det här är Skandinavien, det här är glesbygd vid en jämförelse. Folk vill ofta vara ifred. Och yngre kvinnor är troligen trötta på mäns värderande blickar hur galanta vi än själva tror att vi är.

19 juni 2015

Och var är antirasisterna? #valg2015 #sd2018

Så blev det midsommar. Regnet drippdroppar och bilarna styr genom vattenpölarna här nere på gatan. Ingen annan än jag är vaken och strax ska jag gå till Sunk-ICA och handla lite. Men först några ord om något. I landet på andra sidan, landet där jag gifte mig för snart fem år sedan, landet av Christiania, Gasolin och wienerbröd blev rasisterna näst största parti i valet igår. Jag är rödögd och vaknar för tidigt. Det kan hända här med. Och var är då antirasisterna, var är då de goda människor som gör motstånd, den vänster i vid mening som borde vara banerförare här? Svar: den sviker och lämnar fältet fritt för idioter som på allvar diskuterar som om rasism vore en medfödd egenskap hos vita män, ibland motiverad av Sveriges deltagande i slavhandeln på 1800-talet. Verklig och inbillad diskriminering är i fokus, snarare än det viktiga: människors hjärta och hjärna. När jag säger inbillad så menar jag inte att förringa, men att det faktum att ganska många unga män i orten snarare vil bli Zlatan eller kungar i kvarteret än att gå i skolan och därför faller utanför inte har något med diskriminering att göra.  Frågan är för viktig för att fastna i slöa slagord. Samtidigt brinner bilar i Rosengård, hederskultur och antisemitism är en del av vardagen i utanförskapsområdena och allt för många har som sagt alltför mycket fritid .
De som röstar rasistiskt är å andra sidan i huvudsak män som mest har sett utlänningar på.TV eller "hört" saker och det borde inte vara så svårt att tala dem tillrätta. Klassförakt är inte så klokt här.  Om antirasismen är konsekvent, dvs tar avstånd från all rasism överallt och inte förgår sig i postmodernism och inser att arbetslinjen nog ändå är ett ganska bra botemedel mot utanförskap, så kan saker hända. Verkstad mot rasism, alltså.
Ja, gårdagens bloggpost var föranledd av Ulf Lundells angrepp på sin dotter. Men den handlade inte om det, för jag känner ingen av dem och dömer verkligen inte. Det vill jag bara göra klart. Därmed yrkar jag bifall till förslaget att gå ut i regnet och bort till Sunk-ICA.

Edit: Sen sist jag kollade har Ulf Lundell plockat bort bloggposten där han skriver om sin dotter. Det hedrar honom. Tro, mig, jag har också skrivit dumheter som jag tagit bort. Skammens rodnad lyser klar redan vid tanken på det.

18 juni 2015

Ungarna bad inte om att få komma till oss

Det finns en särskild skamvrå för den som hoppar på sina barn i offentligheten. Man ska helt enkelt ge fan i det. Ungarna bad inte att få komma till oss och vi kan aldrig kräva att de ska vara tacksamma. Skyldigheterna i relationen ligger helt och hållet på oss föräldrar. Och de berättelser avkommorna har om sin uppväxt kanske inte alltid faller oss i smaken. Det kan såklart hända att vi tycker de har alldeles fel, men deras bild är deras och vare sig vi vuxna eller våra ungar sitter på någon objektiv sanning om vad som hänt vid ett visst ögonblick. Vad mina ungar har respektive såsmåningom kommer att ha att säga om sin uppväxt har jag ingen aning om. Det har väl både varit högt och lågt, men fram till slutet av maj 2007 hade jag en gallopperande ökning av mitt drickande som gjorde att jag helt enkelt fick klippa den relationen totalt. Det är möjligt att de har synpunkter på det. En idé kan ju vara att leva i nuet och konstatera att skuldkänslor inte ändrar det som varit och att ångest inte hjälper en att välja inför framtiden, men samtidigt att det bara är hundar som helt och hållet kan leva i nuet. Man får låta tankarna komma och gå utan att döma vare sig sig själv eller andra.

15 juni 2015

Cheezy

Skriver anförande till morgondagens möte i kommunfullmäktige. Vet egentligen inte varför, jag känner mig själv och vet att det i slutändan kommer att komma något annat än den förberedda texten ur min mun där i talarstolen. Vi som brinner behöver egentligen inga manus. Låt det bara flöda ut, liksom. Men jag skriver ändå och testar det på frun och mellansonen. "Du, det är lite cheezy", säger sonen när jag drar några metaforer och citat, som jag tänkte ha med. "Lite gammalt, liksom". Frun skrattar. Såna är dom, mina närmaste. Men det är väl därför jag har dom, för att leva här och nu. Annars är jag rätt mycket flyende och drömmande, som ni vet. Så jag stryker och ändrar. Igen och igen, och troligtvis till ingen nytta, som sagt. Och ytterst få kommer att lyssna och bry sig, trots att det streamas och bevaras för eftervärlden på Malmös hemsida i all evighet. Annat var det när prinsen talade till sin Sofia i lördags på bröllopsmiddagen, då lyssnades det och gnälldes om kostnader och underdånighet. Men, snälla chilla en stund. Själv satt jag andäktigt och lyssnade, för jag var inte på kongressen utan hemma i soffan, öm i lederna efter MalmöMilen. Prinsen talade klart och tydligt och med en kärlek i rösten så klar och ren att världen stannade. Han räckte liksom ett långfinger åt alla som kallat honom vid öknamn, hånat hans funktionsnedsättning och trott honom om att vara en idiot. Han är nog bara blyg och oängnad åt det liv han fötts in i. Och askungeprinsessan strålade i det skarpa ljuset, strålade utan att be om ursäkt för att hon levt och gått sina egna vägar i livet. Man måste ha ett kallt hjärta för att inte förföras till tårar av hela den storyn. Eller så är det jag som är vek och blödig. Det får vara som det vill. Det finns en tid för tuffa tag och en tid för mjuka och det är inte fel att låta sig ryckas med ibland. Känslor är bra, känslor är vad som gjorde oss till människor.
Att monarkin såklart är förlegat och fel ändrar inte på det. Dröm och verklighet, prinsbröllop och allvarsamma tvådagarsmöten i kommunfullmäktige i Sveriges coolaste stad. Och en son som tar ner mig på jorden ibland. Cheezy.

14 juni 2015

Tack för allt, Magnus!

Jag vet inte hur många gånger jag och min polare/granne satt och lyssnade på Varning för barn. Kassettbandet gick varmt tills det gick sönder och blev bandtrassel i sjuttiotalets lowtechvärld. Tror vi kunde innehållet på det där bandet utantill. Det var så oerhört kul, så galet och knäppt i dessa allvarstider av kampsånger och ABBA. Svårslaget än idag, skulle jag vilja säga. ABBA, förresten, minns ni hur han var teachern som Agnetha kysste i den där videon? Vem hade inte velat byta med honom då? 
Sen försvann han ur mitt liv, jag var för gammal för Fem myror, det var min lillasysters värld, själv ville jag vara stor och läsa böcker och lyssna på musik.
Men han skulle återkomma.1993 var jag med i Jeopardy och blev stormästare. Vann inga miljoner, snarare tusenlappar, men ändå. Magnus var där och ledde och han var en vänlig och proffsig man som kom på sin cykel som vem som helst där på gatan. Inga choser eller poser, nästan lite åt det blygare hållet utanför rollen. Nu är han död och om jävulen finns, så är det cancern. Tack för allt, Magnus.

13 juni 2015

"Word!"

Ni som känner mig vet att jag inte alltid är den som håller med alla i debatter, utan med hull och hår slänger mig ut i det kalla vattnet, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det ligger i min personlighet och det är möjligheten till direktkontakt och snabba och spontana möten som jag gillar bäst med cybervärlden. Därför blir jag förvånad när jag faktiskt blockas eller plockas bort av folk för mina åsikters skull. Eller som igår när jag fick pm med frågan om varför jag alls följde en viss person på Facebook, när det nu fanns så mycket som jag inte håller med om.
Kanske har det med uppfostran att göra. Min uppväxt var långt ifrån perfekt, men högt och lågt flög genom luften i evighetslånga diskussioner och samtal och så är det fortfarande i min familj. Det är också vad jag försökt föra vidare till mina ungar, precis som vi kan prata fotboll och musik går debattens låga hög om Mellanöstern, Malmö Live, guds existens eller vad det nu kan gälla. Men jag förstår att inte alla ser det så. Några ser ett ljus som ser ut på ett visst sätt och ropar "Word!" åt andra som ser ljuset på samma sätt. Resten av världen har fel och renegater ska fördömas och de oupplysta läras upp eller frälsas. Själv tror jag att den allra starkaste och klokaste är den som vågar sjunga solo och byta tonart ibland och som kan konsten att ändra sig. "Word!" på det.

11 juni 2015

Biblioteken är heliga platser

När jag var barn var biblioteket en tillflyktsort, doften av damm och tystnaden tilltalade mig, jag fick vara ifred från mobbare och stök, fick läsa och gå runt och bläddra utan att bli störd. Sen gick jag ut och bort med böcker som jag lånat placerade i en ICA-kasse och så var drömmen slut för den gången och den bistra verkligheten tillbaka med full kraft. När jag följde med farsan på resor i Sverige och kom till Norrköping, Västerås, Borlänge och Eskilstuna, så var det i bibliteken jag hängde när farsan var på sina kundbesök. Ofta fanns det kafeterior där man kunde köpa en kopp te och en inplastad chokladboll. Men mest läste jag och nån gång lyssnade jag på LP-skivor i musikrummet som ofta låg i källaren. Stora vita lurar fick man runt sina barnsliga öron. Nu hör jag att det på sina håll är så stökigt på biblioteken att man fått dra ner på öppettiderna. De tuffingar som jag slapp på min tid har tagit över även böckernas palats på.sina håll. Och fina människor mitt i stan tycker att man ska förstå och ursäkta det där. Här i Malmö tror jag inte att det är så. Det är däremot många studenter som sitter med sina macbooks och kaffetermosar. Inte mig emot. Hoppas de passar på att läsa lite skönlitteratur också, för det är den man blir klok av. Men för mig är sorgligt om inte humanioraveklingarna ens får ha en enda ynka fristad i den här världen, vad än andra tycker. Det måste få lov att finnas platser utan ljudeffekter och gapande grabbgäng. Särskilt i förorterna, kan man tänka. Det är inget exkluderande i det. På tusen platser kan man skojbrottas och ropa hejarramsor. Biblioteken är heliga platser, platser av stillhet. Låt de vara det.

09 juni 2015

Malmö har ett nytt rödgrönt styre

Det nya styret i stan har formerat sig, en händelse som är vältajmad nu när syrener och gullregn lyser i kapp i Sveriges mångfaldigaste stad. Vi har en ung och hoppfull stad att styra, en stad som kryllar av kärlek och motsägelser, en stad som doftar både av sill och falafel, men tyvärr även fortfarande på sina håll av avgaser och spyor. De utmaningar vi har är inte undagömda utan konfronterar mig direkt och utan pardon på väg till jobbet, här på Möllan och i parker och gamla industritomter. För mig är sossarnas erfarenhet av att styra och vår gröna visionära politik en bra kombo i politiken, troligen den bästa tänkbara. Det blir bra det här. Om bara någon vecka ska vi trotsa vädret och sätta oss i två dagar i det tunga gamla rådhuset och anta budget. Jag ska prata om trafik förstås, men kanske behöver jag säga några väl valda ord i en annan av mina hjärtefrågor. Oppositionen till höger kommer att tycka att vi slösar och den till vänster att vi sparar, men vi kommer att stå på oss. Vi ska ha ett långsiktigt hållbart Malmö och inte teckna in alla resurser åt vår egen generation. Inget är viktigare än just det. Och Malmö ska vara en stad där alla har lika rätt. Än är det inte riktigt så. Det hedersförtryck som det ofta talas om är synnerligen reellt existerande och antisemitismen är ständigt närvarande.
Förtryckaren är inte alltid en vit medelålders man, det kan se helt annorlunda ut. Samtidigt så sipprar även den danska och bondskånska kostymrasismen in i den mångkulturella metropolen och måste bekämpas med kraft. Den man älskar är man ärlig mot. Livet är komplext och det är sällan enkla lösningar på svåra problem.

07 juni 2015

Sånt min syster säger

Från fredagkväll till söndagseftermiddag i Köpenhamn med promenader, fet och god dansk mat och mitt kära Christiania, såklart. Vår morsa fyller 75 och tre syskon firade henne grundligt. Köpenhamn på försommaren är så oemotståndligt som något blir, det är kärlek och klorofyll ut i varje fingerspets. Vi firade och vi pratade, för det är sånt vi törnbladare gör när vi träffas. Man kan säga att vi livscoachar varandra om man vill vara pretto, eller så är det så enkelt som att vi tar hand om varandra. Vi har våra egenheter och mina är bland annat att det ibland går lite fort och fel. Och eftersom jag hänger på nätet och även är förtroendevald så hänger det kvar och kan varken suddas ut eller förnekas. Och min syster spänner ögonen i mig och säger sånt jag behöver höra, men som är mellan oss. Och långt borta i fjärran sjunger Siv Malmkvist Förälskad i Köpenhamn och jag tänker att nästa gång är det jag och Sara och vår bröllopsdag som vi ska fira i det land där vi gifte oss.

05 juni 2015

"Malmö gav er Zlatan, när kommer cashen för det"

Ni som läser Dagens samhälle såg kanske i förra veckan ett citat av mig där jag frågar när Malmö ska få betalt för att vi gav resten av Sverige Zlatan. Det är såklart tillspetsat och ingen äger Z mer än han själv och i någon mån Paris SG.
Det diskussionen gällde, i den fb-tråd där citatet hömtats, gällde huruvida den som bor i kommuner som har turen att ha naturtillgångar inom sina gränser ska få betalt för det eller eventuellt kommunen eller länet eller så. Med mitt exempel ville jag visa hur korkat hela det tänket är, korkat och inte så lite självömkande.
Malmö är inte skyldig Norrland något och Norrland är inte skyldig Malmö något. Egentligen tycker jag att vi ska ha så lite av skatteutjämning och regionalpolitik som det bara går. Det är i grunden bättre att jobba och ta betalt för sitt arbete. Och byar som föddes när gruvan kom dör när malmen tar slut, om ingen i bygden har några kreativa ideer. Det är bara att fejsa musiken. Kostnader som beror på riksdagsbeslut ska såklart tas av staten och inte skuffas ner till oss i kommunerna. Avskaffade ränteavdrag och reseavdrag kan tillsammans med vägtullar styra så att kostnaderna hamnar där de ska och det är rimligt att transporter blir dyrare så att inte ost från Frankrike är billigare än ost från mejeriet i Falköping. Men där är vi inte, och ingen politiker som vill sitta kvar eller bli vald kommer någonsin att föreslå ovanstående radikala grepp. Vi kommer att få leva med ängsliga halvmesyrer och gnällande. Och inte en spänn får vi malmöbor för Zlatan, trots att han är vår främsta naturtillgång.

01 juni 2015

Det bor andra människor i den där lägenheten nu

Den är på dagen tio år sedan jag flyttade in i den lägenhet på Ehrensvärdsgatan som sedan blev mitt hem. Jag var nyseparerad och spelade Green day i datorn och knöt kontakter åt olika håll. Det blev mycket kebab och mackor till middag under de där åren. Jag gjorde som jag ville, trodde jag, för man tror ju att man är så oberoende av allt. Men precis på dagen, precis på klockslaget nu, fast för ett decennium sedan var det den första kvällen och sonen och jag åt pizza från pizzerian nere vid torget tillsammans med cola direkt ur burken.
Sen sov vi på madrasser på golvet i flyttröran medan nybakade studenter festade i försommarvärmen utanför. Grannen ovanpå spelade tekno och jag låg och funderade på om jag hade blivit fri. Det var en spännande början på en spännande tid. Jag tyckte jag hade så mycket att ta igen och det hade jag väl också. Jag köpte en gaishalsduk och så startade jag bloggen en månad senare.
Åh, jag kände mig fri. Och jag kände mig ensam. Och jag sökte kärlek och bekräftelse på så många sätt och på många platser. Herregud. Vi släpper det. Jag är på en annan plats nu. Och frihet är att kunna stå ut sig själv, att utan att blinka kunna titta sig i spegeln alla morgnar, alla dagar, frihet är att klara ensamhet och att klara tystnad, att slippa jaga och längta. Jag är glad att den där tiden är över. Den kommer aldrig tillbaks. Det bor andra människor i den där lägenheten nu.