28 april 2015

Andra klassens förälder

Jo, jag vet. I-landsproblem. Det är ju ingen som tvingar mig att bo i en brädhög på en giftig industritomt, precis. Och lika lite behöver jag trängas med tusen andra på en liten båt på väg mellan Libyen och nån italiensk ö. Jag bor i den bättre häften och lider därför dubbelt mer, som han skrev, Wolf Bierman. En första klassens människa i den första världen. Däremot är jag andra klassens förälder, alldeles oavsett hur lite jag tog föräldraledigt lagom till VM eller semestern och no matter hur mycket jag jobbar med barn själv. Det är en sanning som får annars kloka män att bli glödande antifeminister. Man känner sig inte som en förtryckare när man inte har den automatiska rätten att ta ansvar och få närheten till sina barn. Ja, andra klassens förälder är man. Jag är den som satt vid telefonen och väntade på ett samtal från skolsyster som aldrig kom för att hon ringde upp exet istället. Det är också jag som är den som fick foga mig i att "ha en annan roll" som läkaren på BUP sa, när jag undrade varför inte jag kunde få vabba med mitt sjuka barn. Mig ringde inte dagispersonalen upp om minstebror hade feber, inte ens om det var "min" vecka.
Och det var mig försäkringskassan trakasserade, samtidigt som de förklarade att växelvis boende var direkt olämpligt för barnen. Och det är i sviterna av detta jag bygger min relation till mina barn. Jag är förälder på nåder. "Om du vill bo mer hos pappa, så får han gå till rättegång", som mitt barn fick höra av sin mamma.
Maktlös. Invändningarna kan jag: som pappa kan du alltid välja bort föräldraskapet, som man har du högre lön. Men sju dagar i veckan under resten av mitt liv skulle jag välja bort det för rätten att slippa oroa mig för att mista kontakten med ungarna. Andra klassens förälder. Det bara är så.

25 april 2015

På lång och kort sikt: ögon som ser sådär och bokstavskombinationer

Vet inte vad som farit i mig. Pacemakern tickar på och jag gör saker. Bokar tid hos optikern, skriver och skickar in ett paper och allt vad det nu är. Kanske är det våren, men troligen är det livschansen som kom tillbaka. Och det visar sig att jag ser på nära håll med ett öga och på längre håll med det andra. De facto halvblind, alltså och osynkad. Sån som jag är. "Det här blir as good as it gets", säger optikern när recepten matas fram ur skrivaren, helt perfekt syn får jag inte ens med brillor och sen förklarar han att jag var dagens stora utmaning. Ja. En utmaning. Och min korta sikt hänger inte ihop med min långa. Det har den nog aldrig gjort, inte på något sätt, i något sammanhang. Jag inte bara ser illa, jag är kass så där i allmänhet. Jo, innerst inne tycker jag det. I min spegel skymtar en medelålders man. Inte en clown i mina kläder, men heller inte en helt tragisk figur, objektivt sett. Jag är som jag är, jag har två barn diagnosticerade med ADHD, jag har svårt att sätta gränser för mig, svårt att sitta still, svårt med motoriken, men lätt för att avbryta och haspla ur mig något. Faller mycket lätt för frestelser, men mindre än förr. Min inre röst tiger liksom aldrig still. Ni vet vad jag menar. Bokstäverna. Äpplena som troligen inte fallit så långt från päronet och så där. Men ska jag göra något åt det, ska jag gå och testa mig, ska jag harva mig genom världar av DSM och formulär, ska jag blanda in anhöriga för att få veta att det debuterade redan i förskoleåldern. Vad ska det tjäna till, vad gör det för skillnad. Hittills har jag slagit bort det med att jag klarat mig bra i minst ett halvt liv. Men jag har ju inte klarat mig. Det har ju varit episoder av både det ena och andra och nederlag tyngre än GAIS bortamatch mot ÖSK hösten 2013, det går inte att ljuga bort. Alltid något som hänger över mig och som jag behöver jobba med.
Jag har inte något svar. Kanske kan jag nöja mig med att sakna svar. På kort sikt, på lång sikt. Med glasögon och pacemaker.

23 april 2015

Överbeskyddad och lättkränkt

Syrran kom över eftersom hon är på en tredagarskonferens i stan. En av talarna på hennes konferens var David Eberhard. Mister det var bättre förr. Han är ju som han är, men nån slags poäng har han ändå ibland i sitt prat om överbeskydd och kränkthet. Ibland är samtiden too much.
Vi som tågluffade som femtonåringar skulle troligen få våra barn omhändertagna om vi dristade oss till att ge våra avkommor samma frihet under ansvar. En orosanmälan skulle i varje fall upprättas och vi hade fått sitta och förklara oss i en besöksstol på närmaste socialkontor. Och detta med kränkningar. Om jag fattat saken rätt så är det upplevelsen som räknas. Om du tycker att du är kränkt så är du det. Oavsett din personliga mognad och oavsett vad som bevisligen ägt rum. Men dina upplevelser och dina tolkningar är inte alltid rätt. Lite skit och förflugna ord får man tåla.
Och i kommunen uppmanas vi medarbetare att anmäla varandra för mistänkta kränkningar mot barn/elever/brukare eller tom när barn kränker varandra. Angiveri och allmän rättsosäkerhet ska alltså göra oss mera trygga. Kamerorna är liksom alltid på.
I alla andra av livets sammanhang är man oskyldig till motsatsen bevisas.  Allt det där gör ju att man blir en smula försiktig eller rent av jävligt feg. Man får liksom inte göra fel, varken som förälder eller som anställd, för då kan man bli dömd till skam och förtappelse utan möjlighet till rimligt försvar. Själv hyllar jag idealet med att se varandra i ögonen och säga som det är, snarare än att anmäla sin nästa. Klart det kan hända att det behövs, men uppriktiga samtal slår det mesta. Och visst är livet farligt, men prövar man inte sina vingar så kan man aldrig lära sig flyga.

19 april 2015

Inte dead man walking

Jag minns hur jag på åttiotalet promenerade genom Assistens kirkegård på Nørrebro en varm sommardag. Det var chockerande. Folk låg och solade som gud hade skapat dem, så när som på nåt litet tygstycke eller satt i grupper och inmundigade mat, dryck eller rök. Alla aktiviteter var säkert vare sig lagliga eller moraliskt högstående, men man hedrade de döda genom att leva och det var en bra sak. Detta var som sagt längesen, sen dess har folk börjat klä sig anständigare för att möta tidens krav och UV-strålningen och Nørrebro har börjat gentrifieras och på närliggande Jagtvej ligger ett bombhål som en symbol från en annan tid av uppror. Här i Malmö springer jag ibland genom den stora östra kyrkogården och allt man ser är blomsterprydda gravar och ledsna tanter som hukande tar sig fram mellan begravningskapellen som ser ut som reliker från partidagarna i Nürnberg, eller så. Man kan få dödsångest för mindre och det får jag också emellanåt, samtidigt som jag vid andra tillfällen önskat att livet kunde ta slut fortast möjligt. Det är inte logiskt, men allt är ju inte det. När mitt liv verkligen hotades för nästan precis två månader sedan så skrek hur som helst hela jag ut att det inte var dags än och här lever jag obviuosly. Ni vet, i himlen är det försent att njuta och förändra världen. Så ta en fika på kyrkogården eller ta ut er i ett långpass. Inte dead man walking.

16 april 2015

Löftena kunna ej svikas?

Det är mycket prat om löften. "Du lovade!", kan ens barn säga när man inte köper den där platt-TV:n eller åker på den där
bondgårdssemestern man hade hoppats kunna göra. Det kan vara dagens i-landsproblem, men det skär ändå i hjärtat.
Och några av oss kan med fasa minnas hur vi lovat en annan människa evig trohet, men fått backa från det för att, tja livet, kom emellan. Man ska såklart vara försiktig med löften, men alla vuxna vet det jag just skrev. Man kan inte hålla allt man lovar. Livet kommer som sagt emellan. Så är det förstås även i politiken. Vi vill mycket, men klarar inte allt. Vi måste komma överens och prioritera.
Kanske borde man: alla partier, föräldrar,  älskande göra en deal och inte lova saker. Bara säga typ: det här är mina övertygelser och jag ska göra så gott jag kan. Men vi måste också våga flagga lite högt också. Allt kan inte vara lagom och jämngrått.

11 april 2015

Det får vara nog med skuld nu

Min son är snygg i rutig skjorta och han har bytt glasögonen mot linser. Han är lång och skarp i sinnet. Vi talar med varandra om livet, skolan och världen när vi promenerar genom gator och parker denna soliga dag. Han är resonabel, smart och rolig. Jag kan vara stolt. Vi går förbi sagolekplatsen och jag minns hur han, jag och hans brorsa brukade hamna där efter lördagarnas biblioteksbesök under de materiellt svaga åren. De lekte och jag läste. Ibland hade jag fika med mig, eller så är det bara det jag vill minnas. Det låter som en idyll, men i minnet av dagarna som gått sen jag påbörjade mitt föräldraskap lyser ett ord starkare än andra: skuld. Jag får vandra med bördan att ha gjort fyra barn till skilsmässobarn och det går inte många sekunder utan att jag påminns om det. Det var fjortondagsskärvor och exkonflikter och alla strider slutade med nederlag.
Och med mig funkar det så att jag har så lätt att suga åt mig det som kan bekräfta misslyckanden och så nära till att stöta bort det som kan göra mig nöjd och tillfreds. Det kan vara mer eller mindre i perioder, men det är så. Ju tvärsäkrare jag låter, desto mer tvivlar jag. Och ändå, när jag ser tillbaka så är det inte så vansinnigt mycket jag skulle gjort annorlunda, tror jag. Så varför denna skuld? Det kunde vara ett ämne för en avhandling eller ett livsverk i nobelpristagarklass. Och jag är varken vetenskapsman eller Marcel Proust. Mitt hjärta fick en andra chans och den glänser i metall innanför huden under vänster nyckelben och ställer nya krav. Men när en börda faller, vaknar så lätt en gammal till liv. Hur som helsr jag får värja mig mot spaningar efter den tid som flytt. Får lova mig att fylla tid med konstruktion och lära mig att låta grubblet passera. Det får vara nog med skuld nu. Det finns inte tid till det.

08 april 2015

Det blev vår igen

Springer. Kensington Gardens, Hyde Park, S:t James' park, Green Park och tillbaka genom Hyde Park till hotellet. Det är inget konstigt med det. Det är vår och folk äter glass och dricker kaffe, softar i solen och blir kära i livet igen. London levererar. Och jag är här igen, precis jag var i skiftet januari/februari, när jag fick stanna och pusta i alla gathörn. Min son fick skynda på mig och jag fick bita ihop i regnet och och ta ett stadigt tag i trappräcket när jag gick uppför läktaren på Stamford Bridge. Jag var mycket äldre då, jag är yngre nu, som Dylan sjunger. Och jag måste säga det om och om igen till världen. Jag lever. Det blev vår igen.

04 april 2015

Blues, kött och blod

Kollar på doku om Totta Näslund. Han gick över till blues när medelåldern traskade in i hans liv, den gamle proggaren. Trassel med både det ena och andra, trots alla framgångar, gjorde väl att han tröttnade på de missionerande vänstertexterna. Är man inget helgon så passar man inte i änglakören. Man får se till att kunna promenera sitt snack. Men jävlar vilken pipa han hade. Malm, norrländska naturtillgångar, så klart och tydligt. Det är mer än man kan säga om de öden och skeenden han beskrev. Det kunde ha varit Johnny 99 för hela slanten, detta bluesöde ackompanjerat av ylanden. Och för oss som försmäktar i vår otillräcklighet, som blivit luggslitna av tiden och dåliga val är det bara ljuv musik. Inte så förbannat fint i kanten. Ni som läst mig vet att jag skyr hycklarna, godhetsapostlarna, besserwissrarna som tror sig vara representanter, men som bara seglar genom livet på en räkmacka. Har du inga fåror av livet, så är du inget för mig. Det är blues som gäller. Blues och kött och blod.

03 april 2015

Seriöst, hur kan ni tro på det där med Jesus?

Åh, påsk, härliga ledighet. Luften surrar av teologi och mina nya asics dämpar stegen, tacksamt påhejade av knäna där ute på Bulltoftafältet. Jag får vila mina vader efter löpruren och skriva en liten predikan. När jag skulle ta ut George Michaels "Faith" på gitarren, så säger frun att det nog är något fel på tonarten. Ja. Tonarten. Eller så är mitt gitarrspel lika förvirrat som min hållning till det heliga. Jag är en sån som snarare frågar mig saker än säger vad som gäller. Jag ställer mig frågande till saker som treenighet och att vin blir till blod och sådär. Först en disclaimer. Some of my friends are christians. Varmt troende, vackra och goda människor. Jag vet att det där med kristendom är viktigt för många. En gång i Church of holy sepulcre (minns inte hur det stavas, men det var i alla fall där Jesus sades ha dött) blev jag tillsagd på skarpen av en arg amerikan att sluta vissla och ta av mig hatten. Tydligen påverkade jag hans kontakt med det heliga genom mitt visslande och hattbärande. Att Jesus själv troligen bar huvudbonad under gudstjänsterna tänkte han nog inte på. Sen är jag ju inte Jesus heller, obviuosly. Men ändå. Jag förstår inte hur man kan tro på den där storyn. Gud bestämde sig alltså för att ta mänsklig gestalt och skickade en ängel och simsalabim blev en ung tjej från den lilla staden Nasaret gravid och så föddes han och vandrade under namnet Jesus, på vår jord, innan han lät sig förrådas och hängas upp på ett kors. Gud som människa? Jag trodde själva poängen med gud var att hen var något annat, något immateriellt som finns lite överallt och ingenstans. Det är för mig konstigt att så många ens begriper vad det handlar om och har så bra svar. Det är ju rätt så komplicerat. Alltså, jag vet inte om jag kanske trampar fett i klaveret bara genom att skriva så här, kanske är det respektlöst och jag vet inte allt. Som att vissla med hatten på, som den gången i Jerusalem. Att han sen uppstod och rullade bort stenen från graven gör för all del historien bättre, men är det inte att krångla till saker i onödan?
Ja, vad vet väl jag och var och en blir väl rik av sin religion, som L Ron Hubbard sa.

02 april 2015

Sossarnas kluvna tunga om invandringen

Tusentals människor från andra länder söker sig till Malmö och hyser in sig hos vänner eller släkt i väntan på besked om de ska få stanna. Lika medellösa som jag var när jag anlände hit i en grå BMW den allra sista dagen i augusti det år jag fyllde 20. Jag var en belastning, jag kostade stan pengar. Jag slet på stadens asfalt utan att betala för mig. Men ingen fick för en sekund för sig att ifrågasätta mitt val att flytta hit. Annat är det med folk från Syrien och andra länder med krig och nöd. De ska hållas i läger tills de får beskedet att de slunkit igenom nålsögat. Man kan ju annars tänka att den moraliska rätten att vistas i Malmö snarare är större för nödlidande och förföljda än för mig. Eller så kan man ha som princip att alla är välkomna. Inom S finns nu en intern strid om hur man ska förhålla sig till människors önskan att vara i Malmö. Gäller det alla, vissa eller några?
Samma personer som gör en stor sak av att hata rasister och vackert deklarerar allas lika värde gör i praktiken åtskillnad mellan personer på grund av etnicitet. Anders fick stanna, men Mohammed är välkommen tillbaka senare, kanske. Jag vet att en stor tillströmning av människor på kort tid ger oss utmaningar, som vi politiker säger när vi menar stora problem. Då är mitt förslag att vi snarare flyttar pengar än människor. Ingenting är olösligt. Kriget i Syrien kommer heller inte att vara forever. Men S vill flytta människor. Mohammedar, då, inte andersar. Deras argument är för mig slående lika Helle Thorning Schmidts utrop från valaffischer och det är som Widar Andersson säger klassisk socialdemokratisk politik, för oss som minns nittiotalets hårda gränsbommar. S i Sverige talar med kluven tunga, medan samma parti i Danmark säger sakerna rakt ut. Men den praktiska politiken är påfallande ofta densamma.