31 mars 2015

Att sko sig på EU-migranterna

Så packar de ihop sina pinaler och försvinner från Pildammsparken. De är romer, de står längst ner på alla skalor och de är vana att bryta upp och sticka vidare. Det är som det är. Jag vet ärligt talat inte vad vi kunde gjort mer. Anvisat en annan plats, förstås, det var också det mitt parti föreslog. Men lilla Malmö står som så många andra handfallna inför den bistra verkligheten. En kåkstad på en annan plats i kommunens hägn är inte stort mycket bättre. Några bostäder har vi inte att anvisa ens till folk med betalningsförmåga. Det är klokt att inte förenkla svåra saker, men cyniskt att försöka plocka politiska poäng på utsatta människor. Partier som inte avsatt fem röda eller rosa öre i några förslag blir kingar inför ryggdunkande medelklassradikaler, men inget förändras. Put your money where your mouth is, pretty please. Fördela om, kräv inte bara. Allra överjävligast, men lika handlingsförlamade är rasisthögern som hetsar Sonny och Conny mot samhällets allra svagaste. Jag hittar inga ord för att beskriva den ondskan och det avskum som står för den. Men lyckligtvis är det bara ord. Förfärliga ord som ger ruggdunkar i en annan del av Malmö, långt från parker och glassfabriker.
Och i morgon börjar gatukontorets entreprenörer städa i parken. Till helgen ser allt ut som vanligt igen.

28 mars 2015

Mitt eget jävla Stoner

Alla viktiga och mindre viktiga saker jag bestämt mig för i livet har mer eller mindre flugit in i min skalle som impulser. Oftast har det varit bra beslut, men verkligen inte alltid. Idag impulsköpte jag ett par löparskor och igår bokade jag en resa till mitt kära Tel Aviv i juli. Ingetdera kände jag till i går morse. Hoppas det var bra beslut. Det lär visa sig. Jobbval, kärlekar, barnen, böcker på bibblan, menyer på restauranger. Snabba val, långtgående konsekvenser. Inte som i politiken, där är det en annan kanal som rattas in, den som har långsiktighet och eftertanke som pausmusik.
Men resten. Dear me. Not so much masterplaner eller gudomliga ingripanden (vad jag vet). Det blir som det blir.
Det är som i Stoner, den lilla boken med den stora läsupplevelsen, den som man inte kan släppa ifrån sig, trots att det typ handlar om en tråkig människas ganska tråkiga liv. Där kunde jag känna igen mig, även om mitt liv inte är varken tråkigt eller meningslöst. Känna igen mig i det att man inte har någon aning om hur tillfälligheter ska leda en framåt. En tillfällighet som hette duga var att jag skulle in på röntgen just den dagen pulsen gått ner på all time low. En jävla tur och ett spel som är stämt i dur, som Lundell rimmar, det är det man behöver. Omdömet går sällan att lita på.
Såna som vi är fan varken förutsägbara eller rationella. Inte du, inte jag. Livet: mitt eget jävla Stoner. Och oftast blir det bra. Om det blir en happy end återstår att se.

27 mars 2015

Allt åt alla är lika med inget åt ingen

Hur mycket jag än gillar att mina söner är kraftfullt vänster (jämfört med om de vore lika långt åt höger), så tackar jag min lyckliga stjärna att den svenska arbetarrörelsen tidigt och bestämt valde bort revolutionen. Det har liksom inte funkat nånstans. Det var nya tsarer som flyttade in i Kreml 1917 och bröderna Castro har fängslat eller skjutit fler än sina föregångare. I vänstervänsterns värld är folket inte alla människor, utan de som gjort sig förtjänta av att räknas in där. I kommunistländerna blir såna som jag inspärrade och i fel lokaler hemma på Möllan skulle jag nog kunna jobba på en smäll. Jag, renegaten, sionistagenten och smygborgaren.
Men bortsett från det politiska förtrycket i de förmenta drömsamhällena, så är inte jordens resurser en jävla gruva som man bara kan ösa ur. Vi kan inte leva som om det fanns tre jordklot. Därför är min gröna politik en smula kärv, jämfört med illustra demonstrationsplakat och brandtal om allas rätt till allt.
Jag ville dra skämskudden för mitt ansikte när studentradikalerna lockat en större grupp EU-migranter till kommunfullmäktiges läktare i onsdags. Applåderna rungade i enlighet med instruktionerna och lagom till fikapausen höjdes en banderoll. När vuxna människor inte fattar att plus och minus måste gå ihop vill man skämmas å deras vägnar. Att förändra världen är inte att skrika om att sno från rika, utan korrekt formulerade attsatser och kalkyler. Sorry, verkligheten kallar. Allt åt alla är lika med inget åt ingen.

20 mars 2015

Ni kan stoppa upp er heder #Biskop

Tydligen är ursprunget till morden på Vårväderstorget svartsjuka. En snubbe satt inne och då passade en annan glad gamäng på att stjäla den inspärrades flickvän, som det heter. I en värld där heder betyder allt, som det står i någon av tidningarna. Så här tycker jag: ni kan stoppa upp er heder någonstans. Ni kan ta er påklistrade ömkliga ursäkt till manlighet och försvinna någonstans långt bort. Få saker är så oattraktiva som svartsjuka och synen på partners som ägodelar som man ska bevaka och försvara kan jag inte begripa överhuvudtaget. Var och en äger sig själv, det spännande och bekräftande är att någon frivilligt väljer mig, men priset är såklart att man kan bli bortvald. Jag som helt nyligen, nästan helt bokstavligen fått mitt hjärta förstört, vet att metaforen om krossade hjärtan inte är sann. Det är inte liv och död att inte alla vill ha mig.
Hur min gamla barndomsstadsdel hamnat så snett och fel är ingen tiotusenkronorsfråga. Det är det där med att en förvrängd syn på manlighet och heder fått tillfälle att växa hos killar med bokstavligt talat för mycket fritid. Det är inget som inte lite sund genuspedagogik och sysselsättning kan förebygga.

12 mars 2015

Springer igen

Ja, född att springa kanske jag inte är, men springer, det gör jag nu igen.
Det var löpning jag låg och tänkte på där.i sjukhussängen uppe på arytmin, löpning och dikten Till en näktergal i Malmö av den store Gullberg. Och nu knyts alltså skorna varannan, var tredje dag. Det är en välbekant lunk man kommer in i, inte det där hypermetodiska tränandet, det skulle jag inte orka med. Jag kör runkeeper, men inga andra tips eller tricks. Det finns egentligen bara tre sätt att springa: snabbt, långt eller backe. Allt annat är variationer på det. Det ska vara ansträngande och avkopplande samtidigt. I höstas gick jag i terapi och terapeuten fick mig att lova att bara springa om det GAV energi och låta bli om det tog. Jag tog fasta på det och lät bli att springa; vilket var en jävla tur, eftersom jag rent krasst kunde dött av det. För min sjuka var ju inte inbillad, utan högst reell. Hjärtat slog som det ville och allt sämre och oregelbundnare. Men med pacemakern på plats finns inga hinder kvar. Jag springer och dagens throwback thursday är från Jerusalem, mina genomblöta och leriga skor från maran i den backiga staden för på dagen tre år sedan. Visst var det ett statement att jag sprang just där, inget bara är och det var det jobbigaste lopp jag genomfört. Militärer med M-16 stod och vaktade och en tjej sprang med en palestinsk flagga, som en misslyckad provokation.
Idrott och hälsa är politik, som allt annat.
Och det är politik att jag tar hand om mig och sköter min kropp.

10 mars 2015

Husblattegate

Jag har alltid sett Alice Teodorescu som en naiv konservativ som rapar upp dumheter i SVT debatt. Aldrig någonsin har jag funderat på hennes ursprung, även om namnet låter rumänskt. Eller kön eller ålder, för den delen. Så är det med oss konsekventa antirasister, det spelar fan ingen roll hur gammal du heter ifrån. Vi som dessutom är lyckligt befriade från postkolonialt trams kommer sällan ens ihåg hur vederbörande såg ut. Dina värderingar och handlingar avgör allt. Mest det senare, såklart, snacka kan ju alla. Men för mer fyrkantiga människor är ursprung och identitet allt. Såna som jag ska bara öppna käften för att bekänna skuld och andra har en plikt att omfamna enkla lösningar. Därför siktar man inte på luckorna i Alice' ideologi och ståndpunkter, utan på sånt som hon svårligen kan göra något åt. Fult, men knappast otippat. Och inte det minsta roligt.

08 mars 2015

Bikes vs budgets

Inget är så Malmö som att min cykelhandlare bara vill ha cash när han byter ut mitt sletna däck mot ett nytt. Cash only. Cykling. Det är min stad, det.
I min gamla stad drog ungefär samtidigt en demonstration MOT smarta trafiklösningar fram. Visserligen såg bilderna ut att vara hämtade från en demo för bättre äldreomsorg, äldre män som för första gången på länge ställt bilen för att använda fötterna till annat än gas, broms och koppling stapplade runt och skrek anti tåg-slagord.
I Malmö är livet roligare, som sagt. Snabba cash och platta cykelvägar.
Vår store bananasfilmare Gertten har premiär på film om hur cyklar vinner över bilar och alla (nåja) från vänster till (typ) höger bedyrar sin kärlek till pedaler och styren. Tyvärr är det si och så med leveransen. I det förslag till satsningar på cykelbanor härifrån till 2019 som Gatukontoret gett oss i tekniska nämnden så sänks cykelambitionerna med två tredjedelar. Så lite galapremiär är det i verklighetens svartvita powerpoints. Vi behöver fördela om och nytt. Malmö har hissat flaggan högt och i ord utmanat trafikmaktsordningen. Det är vår profil. Cyklingen gör oss starka, den förtätar stan med kärlek och postmodernitet, i dess bästa mening. Cykeln är Malmös hopp. Vi behöver give it a go. Eller som man säger i det stora Chicago: put your money where your mouth are.

07 mars 2015

Avundas inte Ilmar

Borgarna rasar över att regeringen utsett Ilmar Reepalu att utreda frågan om vinster i välfärden. Inte för att det är Ilmar, utan för att frågan om vinster knappast behöver utredas. Och jag håller väl med på sätt.och vis. Antingen är man socialist och då tycker man att företag och vinster på sin höjd är något nödvändigt ont eller så är man inte det och då tycker man att företagande kan vara bra även inom offentligt finansierad verksamhet. I min nämnd skulle det vara väldigt konstigt om vi inte hade privata företag som la bud på brobyggen och gräsklippning och annat vi sysslar med. Tanken att en kommunal förvaltning utan konkurrens skulle ges i uppdrag att lägga asfalt är helt främmande. Det skulle bli både dyrt och dåligt. Det vet vi och det vet regeringen. Och allianspartierna vet att vi vet. Men i det politiska spelet i höstas ingick att regeringen drevs i famnen på vänsterpartiet och tvingades lova dem en utredning om huruvida socialism ändå inte är en god idé och det är nu detta Ilmar ska reda ut. Jag avundas honom inte.

03 mars 2015

My heart will go on

Anledningen till att jag dröjt med att blogga stavas självcensur. Jag skrev ett hundra elakt inlägg om välmående medelklassradikaler som likt gråterskor ömmar för EU-migranter, utan att vara beredd att offra något för egen del. Det är barnen på uteförskolan, de som softar i parken och alla som inte har råd med dyra gymkort som betalar priset om Pildammsparken blir till en kåkstad/camping. Men det blev lite för mycket även för mig. Sen tänkte jag tanken att skriva något om hur sossarna i Malmö vred debatten om antisemitismen till att handla om kameraövervakning istället för att behandla det faktum att den etniska minoritet som vi européer sånär tog kål på för dryga sjuttio år sedan nu faktiskt funderar på att packa och dra. Det finns en rak linje mellan vänsterfolkets nyfunna hamaskramande och de judefria zoner som de facto existerar i vår stad. Det ändrar inga kameror på.
Men jag skriver istället om detta under att mitt hjärta slår och slår och att jag lever och till och med springer. Och att det vackert nog smmanfaller med vårens spirande ankomst. Jag andas. My heart will go on and on.