26 februari 2015

Våga vara allvarlig

Det står en snubbe och spelar på ett gammalt duschmunstycke på konferensen om Malmös nya avfallsplan. Sen berättar han om klimatpåverkan och sopberg och efter det spelar han en egenkomponerad sång på sin medhavda gitarr. Han är skämtsam och alla skrattar.
Han gör det vi betalar honom för. Och jag sitter på min stol och vrider mig lite mer än vanligt. Jag är av den konservativa stammen som tycker att möten om svåra saker ska vara sakliga och lite torra.
Och bistra fakta behöver inte paketeras i ett glansigt omslag av skratt. Ja, jag vet att klimathotet skrämmer. Men lite oro har ingen mått dåligt av. Vi beslutsfattare kan inte vara hundar som glatt går runt och viftar på svansen, tvärtom är det starka känslor som är grunden för vårt engagemang. Det ska vi hålla fast vid. Starka känslor är inget att vara rädd för.
Att förändra världen kan inte vara en soare, en promenad i parken eller ett kafferep. Det ska vara precis så allvarligt som det är. Våga vara allvarlig. Se hoten i vitögat och bestäm dig för att förgöra dem.

21 februari 2015

Utan kamp inget liv

Natten mellan onsdag och torsdag sjunker mina hjärtslag till en hittills oanat låg nivå. Folk kommer rusande genom sjukhusets gråa korridorer och sätter dropp eller vad de nu gör. Själv svävar jag i svart en stund, utanför, bortom allt vad region Skåne och dess fina arytmiklinik heter, långt från påståenden och identiteter. Allt slutar gott och väl.
Nu är det drygt två dygn senare och  jag ligger här i min egen säng med plåster och bandage, en räddad kropp skyldig att ta ansvar för min del av allt. Det var nära, fattar jag nu. Det var på allvar. Och jag tänker att det är min plikt att bry mig, att inte stanna på samma ställen och att faktiskt ta de konfrontationer med världen och människor som behövs, att aldrig fega ur och vara till lags. Den som har problem med mig är den som har problem och det är hens ansvar att deala med det.
Så tänker jag, samtidigt som jag är oändligt tacksam över det jag har som är bra, över dem som står mig nära. Livet går vidare. Livet vill levas och utan kamp inget liv.

18 februari 2015

Här ligger jag, en fånge mellan lakan (hälsning från arytmikliniken)

Det är tyst och stilla här på arytmikliniken, en onsdag klockan tio på kvällen. Inte en ynka näktergal hörs, trots löftet i Gullbergs vackra dikt. Det är också fjärran från ljuden hemma på Bergsgatan, inga bilar som bullrar, inga tonåringar som öppnar kylskåpsdörren och ingen Sara som läser i Stoner innan lampan släcks för natten. Mitt hjärta slår långsamma slag, det är inte ens en metafor, utan rena rama realismen. Trettio slag i minuten, som Gunde när han stod på topp, men jag är inte någon vältränad renlevnadsman från Skamhed, utan lite vem fan som helst som skött sig någorlunda. Mitt hjärta har bestämt sig för att dra ner på tempot, så jag och den medicinska personalen får göra motstånd. Det tog ett och ett halvt år, men till sist fick jag veta. Jag är inte orolig. Mer uttråkad, en fånge mellan lakan, som Gullberg sa, Det kommer att fixa sig. Jag kan kan inte skänka nog med tacksamma tankar åt ett system som låter mig få den här hjälpen. Snälla, kompetenta och empatiska är de, vår sjukvårdspersonal. Och mat och fika får man, varannan timme från morgon till kväll. 
Jag minns för två år sedan, när jag fick mail där jag tillönskades en svår sjukdom, så att jag skulle sluta försvara sättet på vilket sjukvården i Skåne bedrevs. Nu är jag här och det funkar bra. Men inte en endaste näktergal, alltså. Kanske hittade Hjalmar G bara på det där.

14 februari 2015

Promenad genom Sveriges Chicago

Sara och jag går ut och går en sväng. Nere vid Triangeln säger en tant högt och tydligt till sin väninna att Malmö nog är Sveriges Chicago ändå. Med gäll röst ropar hon ut sitt budskap så att Systembolagets fönster dallrar och EU-migranterna som som sitter där med sina smutsiga pappmuggar tittar upp och undrar vad en halvfet svenne har att gnälla över. Men damen skälver av indignation. Det händer ju så mycket, som det heter. Jo, vi vet. Vakter som dunkar nioåringars huvuden i betonggolv, påtända snubbar som sånär kör ihjäl en liten unge med medföljande mamma på Amiralsgatan. Lite senare samma dygn ska en dåre i grannstaden öppna eld vid en bat mitzvah, därför att judar förtjänar att dö i hans förvirrade värld.
Men ännu är det lördag mitt på dagen och jag gör det kan för att hänga med min frus snabba steg över övergångsstället och vi pratar om det där vi hört. Skulle det vara så dumt om Malmö vore Chicago, då? En fin stad vid randen av ett stort vatten som skapat presidenter och nobelpristagare och verkar må bra där i mellanvästern, eller vad det nu heter. Vi skrattar, vi är bildade och kan kosta på oss att uttrycka oss nedlåtande om galna tanter på offentlig plats. Inte så fint av oss.
I Pildammsparken tältar EU-migranter och vän av ordning vill köra bort dem, medan radikaler med tak över huvudet och stimulerande jobb slåss för deras rätt att göra delar av parken till en kåkstad. Man kan undra varför de inte själva tältar i parken och viggar enkronor, om det nu är så fint. Jag tänker inte köra bort någon här och nu, men vet samtidigt att det som av nöden får godtas på kort sikt, inte är värdigt i längden. Jobb och bostäder är kärnan i den svenska välfärden.
Men precis som svenskar drog till Nordamerika för att söka lyckan måste andra få pröva sina vingar här. Chicago som Chicago. Men det var kanske inte så hon menade, tanten.

12 februari 2015

A till Gustav, F till Vänsterpartiet

Så här ser det parlamentariska läget i Sverige ut: om Sverigedemokraterna och alliansen röstar på samma sätt i riksdagen, så faller vilket som helst av regeringens förslag, även om V för ögonblicket skulle behaga stödja regeringen.
Vi har alltså i allt väsentligt en borgerlig majoritet, om vi ska använda det begreppet. Då krävs det ofta tålamod och vassa naglar för att repa upp knutar och rädda det som räddas kan. Uppgörelsen om att hundra (av 4-5000) skolor kan få testa betyg i skolan är på sitt sätt en genialiskt förhandlingsresultat i det parlamentariska läge som finns. Det ger alla oss föräldrar som tror mer på vetenskapen än på Björklund möjlighet att slippa meningslösa betyg på våra telningar, samtidigt som en och annan skola i alliansledda kommuner får testa att sätta bokstäver på tioåringar. Alla utom Vänsterpartiet begriper detta. V beter sig som om Sverige vore den enpartistat som Partiet en gång drömde om. Man anför helt förträffliga argument mot betyg och undrar på allvar varför regeringen inte bara beslutar i enlighet med dessa. Detta med att leva i den här världen är inte revolutionsromantikernas bästa gren. Man har vackra tankar, men dåligt omdöme.
Gustav Fridolin får A för sitt mogna politiska agerande och vänsterpartiet F för sina slagord.

08 februari 2015

Profilbild från Jerusalem

Lägger upp en profilbild från Jerusalem på Facebook med mig själv i hatt och tunn jacka. Tre år gammal är bilden, tagen dagen innan jag sprang mitt livs backigaste maratonlopp i sagda stad.
Det var vårligt, vilket i Jerusalem betyder regn. Solen stannade i Tel Aviv och blir det någon mer mara i det landet, så blir det den platta soliga staden vid kusten. På själva marathondagen var det shabat och allt var stängt i de judiskdominerade kvarteren och jag fick ta taxi till startplatsen vid parken nere vid Knesset, vad den nu kan heta. Lerigt var det och alla löpare huttrade i regnet när starten gick så ohemult tidigt på morgonen.
Men bilden är alltså tagen en dag innan, och det är ett kärt återseende, ett glatt minne.  Jag står på självaste Olivberget och Klippdomens kupol lyser i guld bakom mig, där den sticker upp ur gyttret. Vi var långt ifrån ensamma däruppe, rader av turistbussar släppte ut människor med alla jordens tungomål, förutom hebreiska och arabiska som är traktens egna språk. När man trampar Jerusalems mark, så vilar ens fötter på lager på lager av historia. Så är det såklart på många ställen, men ingenstans är det så påtagligt som där. Den som vill kan ägna mycket tid åt att andas in gamla oförrätter, men de flesta är klokare än så och lever i nuet. Pragmatismen sticker i ögonen på några när man kan köpa palestinasjalar i de judiska kvarteren och starkt proisraeliska t-shirts av arabiska försäljare, men det är pragmatism som skapar fred och inte heliga principer. Förresten vet jag inte om jag någonsin kommer att springa marathon igen. Kanske får jag sänka mina ambitioner till långpromenader och kortare lopp. Till Jerusalem kommer jag i alla fall garanterat tillbaka.

07 februari 2015

Lucy Jordan, Ebba Witt-Brattström och varför vårdnadsbidrag är dumt i huvudet

Ligger på tvären i sängen och läser Ebba Witt-Brattströms "Stå i bredd" om sjuttiotalets kvinnor, män och litteratur. Det är lördag och då har man tid med sånt. Yngste sonen brer sig en macka i köket och sätter på radion. På måndag ska han som många andra goda krafter demonstrera mot Pegida på Stortorget. Jag är stolt över mina fyra barn. Var och en för de sina kamper och vinner dem för det mesta. 
Samtidigt lyssnar jag på Marianne Faithfuls suveräna inspelning av Shel Silversteins Ballad of Lucy Jordan. Ett närmast monotont syntkomp lyfter fram Mariannes raspiga röst, när hon sjunger om hemmafruns krossade drömmar i förortens villamattor. Hon insåg att hon aldrig skulle åka i en öppen sportbil genom Paris, utan fick ägna sig åt att städa och vänta på barnens och mannens hemkomst. Veckans ilandsproblem, kanske. Läser i min bok om kvinnor slet sina bojor, hur hoppet om en bättre framtid oavsett klass och kön trädde fram i takt med att välfärdsbygget tog form. Än var backlashen långt borta, ännu hade inga rasister tagit sig in i riksdagen, än hade inte KD fått chansen att driva igenom sitt jävla hemmafrubidrag. Våra föräldrar tog oss ut i svampskogen och grunden lades till övertygelser om hållbar utveckling och en dröm om en politik som inte ser tillväxt som ett självändamål.
Nu som då kan det kännas trögt och man skrapar med hovarna i boxen av otålighet. Men ta det lugnt, det löser sig till slut. Nu avskaffar vi vårdnadsbidraget.  Vårdnadsbidrag är dumt i huvudet därför att det låter påskina att det skulle vara ett yrke att fostra sina avkommor. Det är dumt i huvudet, därför att det omhuldas av vulgärkristna och skenliberaler i allians med reaktonära patriarker i utanförskapsområden. Det går såklart inte att bestämma över människor ända in i deras hem och det är inte ens önskvärt, men Vit mans slav, för att tala med Sonja Åkesson, ska i alla fall inte subventioneras med skattemedel. Ni kan kalla det vad ni vill, men utgångspunkten måste vara att var och en kan och vill bidra efter förmåga. Vi växlar upp arbetet för allas lika rätt och varje människas okuvliga rätt att definiera sig själv.

06 februari 2015

Vi på Bajsgatan

Förskolebarnen säger: "Va, bor du på Bajsgatan", och sen kiknar dom av skratt. Ja, precis. Bajsgatan. Det är så namnet på min gata uttalas på skånska och skånska är det språk som mest talas på mitt jobb. Och här bor vi då, i ett hus med en port mot gatan och en dörr mot gården, där sandlådan, cykelställen och återvinningen finns. Vi har den största lägenheten, men så är vi också det största sällskapet i föreningen. Bergsgatan är som Malmö, det händer mycket, det är bullrigt och lite stökigt, men sällan så illa som ryktet gör gällande. Ändå gick det en stöt genom hjärtat när uppdrag granskning i sitt reportage om antisemitismen i Malmö passerade förbi precis här utanför. Och eftersom jag inte är av den sorten som förklarar bort eller skjuter budbäraren, så tar jag på mig ansvaret för misslyckandet. Och gangsterkungarna cruisar förbi i sina svindyra tyska bilar och jag svär kraftigt åt taxichaufförer som inte stannar vid övergångsstället. Vi ska smalna av gatan, men bredda toleransen, tänker jag. Både mercedesstjärnor och davidsstjärnor får plats på Bergsgatan. Och alla vi andra småstjärnor som har lyckan att få leva här.

03 februari 2015

London kan man alltid åka till

Några ställen har man varit på så pass mycket att minnena yr runt som gamla tidningar i stormen. Så är det med London. Men man kan alltid återvända dit och gå på gatorna som en vanlig man och bli kallad Love och Mate av snälla pubmän och expediter. London är en världsstad och jag passar i trängseln bland folk på väg från tuben till arenan och i myllret vid Camden lock. Det passar bra att sitta längst upp längst fram på den röda bussen och studera liv och trafik och en kopp te på hotellrummet ackompanjerar väl torra humorprogram på TV-n. Och att få tid med sin unge, fast han är vuxen och stor. Inget i mitt liv är så laddat och besvärligt att förhålla sig till som detta med barnen. Jag älskar dem, men det har aldrig känts tillräckligt eller bra nog. Inte ens det. Men min vuxne son tänker inte så. Det grubblas inte så värst, det är mer i nuet med fotboll och musik.
I London kan man alltid vara, som sagt, det står en doft av indiska kryddor, avgaser och frityrsmet när jag korsar gatan och jag möter döden i vitögatnär jag som vanligt tittar åt fel håll och en grå ford nästan kör över mig. Men jag överlever även denna gång. Också denna gång.