29 augusti 2015

Diagnos eller inte?

Jag är 51år gammal och fyller till och med 52 när gråheten börjar lysas upp av luciakronor och falsksång i början av decembers andra trimester. Det är slutet av mitten i livet (max) och för sent på jorden för att leva om sitt liv. Och jag tror varken på omvändelse eller frälsning, jag tror på att göra saker här och nu, skolad in i kbt-världen som jag är. På något sätt vet jag att jag uppfyller alla kriterier för ADHD, möjligen med reservation för H, jag anar också att min förmåga att fly in i saker och fixeras vid sånt som andra finner perifert viskar tendenser till autismspektrat. På detta finns inga papper eller intyg. En gång under min förskoletid skickades jag till Bup för utredning av min dåvarande förskollärare. Jag inser nu vilket mod som krävdes av henne för att göra en sån sak. På bup  skulle jag ordna saker i en sandlåda. Mottagningen låg på andra våningen i ett hus vid Frölunda torg, minns jag och skulle fortfarande hitta dit, precis som jag hittar till nästan alla platser jag någonsin besökt. Det har alltid varit konstigheter med mig, så, ja det debuterade i barndomen som det ska enligt reglerna i DSM. Lärde mig aldrig knoparna i scouterna, begrep inte det sociala spelet i klassrummet eller på skolgårdarna, men kan än idag alla hållplatser på dåvarande linje tre mellan Frölunda och Kålltorp. Som byfånen i Hem till byn, ehuru för det mesta socialt accepterad. Jag hittar aldrig mina nycklar, men kan rabbla alla amerikanska delstater från öst till väst eller alla Beatles singlar och i vilken ordning de gavs ut (dock inte datumen längre, det har fallit bort). Jag minns ord för ord vad du sa till mig den där gången, men inte vad jag ska handla i affären om det inte är nedskrivet. Gränser är inte riktigt för mig, känner jag. Ofta gör jag bort mig (ännu lyser skammens rodnad när jag tänker på saker jag gjort på impuls, men samtidigt så har det öppnat dörrar jag intr visste fanns) och jag drack för mycket när jag drack och skulle lätt torska på spel eller hasch om jag lät mig. Houston, we have a problem. Nu är det frågan om jag ska skaffa mig papper på det där eller om jag ska nöja mig med att saker bara är. Att jag är en del av en variation inom arten, en av dem som inte ska bli stridspilot eller revisor. Det skulle vara skönt att kunna vifta med ett intyg som förklaring och för att få leva ett liv med det som fungerar och som jag är bra på istället för att ständigt kämpa med knutar och strukturer. Mot det talar att det kan vara klokt att låta lagda kort ligga när man nu ändå inte kan se framtiden genom backspegeln. Leva i nuet, som den käcka parollen låter berätta. Inte vet jag. Sa jag förresten att jag kan ha svårt att komma igång med saker?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Låt du det ligga. Du har tillräckligt mycket självinsikt för att kunna strukturera upp tillvaron på det sätt som är nödvändigt oaktat diagnos eller inte. Medusinen får en bara ont i hövvet och svårt att sova av. Been there, done that.

Josephine sa...

Jag tycker (du vet nog redan vad jag tycker...) att du ska utreda dig. Inte för att det nödvändigtvis skulle innebära enorma förändringar, du är och förblir den du är med eller utan ett eventuellt namn på det. Ändå, jag tycker det är viktigt. Jag tycker att man vid misstanke ska utreda sig, av många anledningar som tex för att man då har rätt till eventuell hjälp som kan göra ens liv lättare, att man lär sig överkomma hinder som funktionshinder kan skapa. Men den största anledning till att utreda sig är och förblir att det kan innebära en försoning med sig själv, en försoning som kan leda till att man kan se sig i spegeln och se hela bilden av vem man är, allt man är, och det är OK. Kanske till och med kan man också närma sig att förlåta sig själv för att man aldrig passade in och därmed äntligen kan läka ihop sår. Att leva med funktionshinder innebär många saker som kan göra ont. Varför har jag inte kunnat det och det. Man fungerar annorlunda och är därmed annorlunda, man skiljer sig från mängden, Med en diagnos vet man precis varför. Därmed är det inte längre något fel på en, man fungerar bara annorlunda, och därmed kan det innebära en försoning och en frid.

/Trulsabeth/Joseph/Snutti