Jag har 99 problem, men erkännandet är inte ett

Frågan om hur freden mellan Israel och hennes grannar ska se ut är lika mycket allas ärende som skolan och vargfrågan. Alla där ute i stugorna vet lösningen. Att det handlar om en liten västorienterad judisk stat i en muslimskt dominerat område ger frågan en laddning som går långt utöver det saken i grunden gäller: om sionismens idé om ett judisk stat i en del det historiska hemlandet är rimlig. Jag håller på åsikten att det är rimligt. Man kunde ju tycka att saken dessutom var utagerad sedan många år, Israel finns och kommer inte att låta sig besegras.
När regeringen igår erkände Palestina, så menar man att det redan självständiga Gaza och den ännu ockuperade Västbanken skulle kunna utgöra en stat eftersom det finns en början till statsapparat. Det är inte orimligt. Det är ungefär samma sak som delningsplanen 1947 och man kan väl säga att erkännandet kom redan då. Och vad ni än hört så är den redan så att 90 procent av invånarna på Västbanken lever i självstyrande områden och oavsett vad ni läst i Aftonbladet så utgör bosättningarna bara några få procent av ytan.
Sverige har höga tankar om sin betydelse i världen. Det är fint. Men så viktiga är vi inte. Freden i Mellanöstern kan vi inte fixa. Själv är jag glad att det statsministern och utrikesministern sa inte var det  sedvanliga okunniga tiraderna mot Israel, utan anmärkningsvärt balanserat. Jag gillar min regering. Jag har 99 problem, men erkännandet av Palestina är inte ett.

Jakt på Mehmet

Jag sitter på Burger King på Värnhem. Det är dötid mellan nämndssammanträde och föräldramöte på jobbet och här är jag alltså. Det är far from hipsterland, inte i geografin, men på alla andra sätt. Bakom mig sitter ett förälskat par och säger såna halvimbecilla saker som förälskade gör och bakom kassorna står loj underbetald personal. Jag sitter och fibblar med telefonen. Följer twitter, fb, insta och allt vad det heter. Tydligen försöker timbrofolket och deras nyttiga idioter fortfarande hugga Mehmet Kaplan. Han är ISLAMIST hävdar man. Det har jag för min del svårt att tro. Jag uppfattar inte ett enda islamistiskt ord i det han sagt som minister. Tydligen ska han dessutom ha en hemlig agenda, hur nu någon kan veta det. Det tre vet är väl dessutom ingen hemlighet, vad jag förstår.
Mehmet är bostadsminister. Han ska se till att miljonprogrammet rustas upp och att nya bostäder byggs. Vadhelst han månne tycka i teologiska frågor eller om konflikter långt borta är oväsentligt.
Finns det saker i hans förflutna som gör honom olämplig för sitt uppdrag, så är det bara att lägga upp det på bordet, så får vi tala om saken. Tills dess föreslår jag att vi talar politik. Eller är timbrogänget så nöjda med regeringen att debatt är överflödig? Ingen vet. Kanske lönar det sig bättre för oppositionen att hugga på gubben istället för att spela bollen.
Nu kommer en barnfamilj in och börjar stoja. Jag tuggar i mig min not so kosher ostburgare och virar gaishalsduken om mig och går ut.

Dessa förfärliga föräldrar

Bloggen är inte vad den har varit, vare sig min eller andras. Nu är det kvickare medier som gäller. En bild säger mer än tusen ord och 140 tecken är allt du har för att fånga din publik. Ändå envisas jag med att utgjuta mig här ibland. Jag vet att ni läsare finns där. Men jag skyddar mig mer än förr och ser upp med att lämna ut andra. Några ämnen som förr kunde vara självklara att ta upp har jag lovat mig själv att undvika. Nu sitter jag här i alla soffors moder och hör kaninen böka i sin bur och bilar ploga sig fram genom vattenpölarna nere på gatan. Några få står och huttrar i regnkläder vid hållplatsen. Här kommer ingen att köra upp med med bilen på de väntande och döda ett spädbarn bara för att hon är född av föräldrar med en viss tro eller tillhörighet. Inte självklart i mitt älskade Jerusalem. Vi har saker att vara glada för. Vi har ett fungerande samhälle.
Min dotter har varit svårt sjuk, men är på väg att repa sig ännu en gång. Jag är tacksam för den svenska vården som oftast fungerar väldigt bra. Min äldste son har jobb och kärlek och mår riktigt bra. De två andra gör sina läxor lite sådär, men skulle helst vilja göra revolution istället. Jag hör titt som tätt hur ropen skalla om föräldraansvar. Om våra barn får det knepigt får vi lite skylla oss själva. Kanske har vi alltför kassa gener, men framför allt ska vi sätta gränser och vara konsekventa, som det heter. Är barnen mindre är problemet långa dagar i förskolan och är de större så är det frukt, matsäckar och läxor. Själv tror jag att det nyttar föga med att lägga skuld på föräldrar. Vi tar det på oss ändå. Om insikten att världen byggs tillsammans och att det aldrig i mänsklighetens historia varit en eller två vuxna som ensamma fostrat barn kunde landa lite lugnt, så vore mycket vunnet. Ingen är fullkomlig. Särskilt inte jag.

Jimmie blev sjuk

Bland männen i släkten jag föddes in i dracks det för mycket på åtskilliga håll. Man (och jag kom med tiden att följa den traditionen) dränkte sina sorger, som det kallas, eller sparare självmedicinerade bort sina svikna drömmar och den där klumpen i magen och blev både snygg och orädd fram på nattkröken.
Om det görs ännu bland folk som delar mina gener vet jag inte. Tiderna förändras och vanorna med dem. Nu vågar även män släppa fram sina demoner i ljuset och det är bra. Hade Jimmie Åkesson varit kommunist för si sådär förtio år sedan så hade tagit sig ett par järn istället för att gnälla om utbrändhet och motståndares hat. Kommunisterna hade det lite som Jimmie, ingen annan politiker ville ta i dem med tång, ingen ville skåda ljuset. Dom söp som svin, många av dem.
Om Jimmie vet jag egentligen föga, men så värst bra mår han ju inte, så det jag skriver här är i all välmening.
Jag hoppas att han lär sig att leva med sig själv, jag vet hur svårt det kan vara och jag hoppas samtidigt att han vågar vara ödmjuk nog att se sin del i vad som händer runt om honom. Man kan inte tänka sig frisk, man måste göra saker. Troligen måste han ta kål på myten om sig själv. Du har det inte värre än andra, du lever och har kärlek omkring dig. Du måste inte fejka ett sorgligt livsöde eller skylla på andra.
Varken din mamma, de påhittade invandrargängen under uppväxten eller PK-media styr ditt liv. Du får skapa mening utan syndabockar. Sluta hata dig själv, så hatar du ingen annan heller.

Folkvald

Så sitter man där igen bakom en skylt med sitt namn på i fullmäktigesalen. Folkvald. Lyssna på klangen i det ordet. Det var längesen senast och skillnaden mellan nu och då kunde inte vara större. Då satt jag långhårig i en tröja och slitna jeans helt maktlös och sa vad jag tyckte. Man var som något katten släpat in i de etablerades ögon och jag lovade och svor att aldrig bli sån själv. Nu sitter jag i majoritet och i en snygg kavaj, för det är politikens innehåll som ska vara revolutionen och inte mitt utseende. Kortklippt är jag också, för det klär mig bättre. Men när jag ser fi komma och ifrågasätta former och innehåll, så välkomnar jag det, välkomnar att det stör och irriterar. Det vore högmod att tro att jag visste och kunde allt och att just det som vår majoritet kommit fram till är regnbågens slut. Allt vet jag inte, allt kan jag inte. Men ändå. Folkvald. Så fint. Nu kör vi så det ryker.

Alice, himlen kan vänta

Det är en vacker sång av Per "Plura" Jonsson som kommer till mig när jag tänker på vår kulturminister och det det bemötande hon fått efter att så oväntat ha tillträtt. Själv vilar hon i den trygghet som hennes starka övertygelser ger och jag betvivlar att kritikerna kommer åt henne. Men de kommer åt mig, för jag står helt beklämd av dumheterna.
Alice har inte samma fancy CV som sina kritiker, eller för den delen många av sina regeringskollegor. Det finns ett klassförakt i att konstatera att ministern började sin bana som glad programledare för ett populärt barnprogram. Man ska ha börjat i student- eller ungdomsförbundet. Så det så. Kom fan inte utifrån och in i politiken.
Sen var det ju det här med att hon fotograferats lite halvklädd. Lite som Alf Svensson en gång plåtades i en badsjö.
Men det värsta är såklart hennes tro. Det är djupt provocerande att hon är kristen. Det som kan tillåtas är att be till gud i svåra stunder, men en stark personlig tro är svinfarligt, som ISIS eller påven.
Prove me wrong, men jag tror inte att en vit medelålders man med akademisk bakgrund och solida ungdomsförbundsmeriter hade kritiserats för annat än sina åsikter. Det finns en del att jobba med här. En passande uppgift för en nyutnämnd kulturminister.

Springer med Håkan och P3-doku

Tro och tvivel är en av de bästa låtarna som skrivits på svenska, tänker jag när jag springer längs Ribersborg, nu höstöde och mörk redan klockan sju. Bra, aom fan ända från anslaget i "94 hade jag ett fast jobb" och fram till slutet med den lekfulla hälsningen till Roy Bittan och Backstreets. Håkan vågar ta ut svängarna i texten och markerar att han tillhör en tradition av män som sjunger om det svåra i att vara människa. Modig nog att visa sina rädslor.
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om hur jag blir som rekonditionerad av att springa, att inte ens hösten känns så outhärdlig när jag lyckas ta ut stegen. Ända sedan förra hösten då näthat och annat fick mig ur balans har jag haft bekymmer med löpningen. Nu kanske det har vänt. Man får hoppas det. Mycket tyder på det. Får snarare hejda min skadeglädje över att hatet från vänster inte lönade sig.
Jag pluggar ur Håkan och lyssnar på en P3-doku om Bloody sunday. En helt annan bloggpost, skulle jag tro.

Det vi drömde om

Think you better dance now, som Prince sjunger. Mitt parti sitter i regering. Det är en svag och bräcklig regering, men det är vad vi drömde om. Man blir ju politiskt aktiv för att man vill bestämma, för att man vill förändra världen. Alla vi som någonsin suttit i majoritet vet att det betyder att man måste göra slut med gamla kärlekar och klippa bort rottrådar för att vinna annat. Den smärtan och ansträngningen kommer man inte undan, du måste upp för Aborrbacken om du vill se målet på Grönsta, du måste ignorera törst och onda knän. En annan värld är möjlig, men den kommer inte genom att slänga alla korten på bordet på en gång. Den kommer inte via plakat och talkörer utan genom mödosamma samtal och förhandlingar. Vi drömde om att få makt att bestämma, men vi tvingas passa in det i en form som begränsar. Vi i baklandet måste ha tålamod och förståelse och vara lojala.

Gymnasietvånget, dårå

Tusentals unga faller varje år ut från gymnasiet och hamnar i ingenstans. Det är ett reellt problem och det dödar man inte med några som helst principdiskussioner. Tårdrypande ord från fina liberala krönikörer ändrar inte på det. Jag gratulerar alla er som lyckats så väl trots att ni aldrig gick på gymnasiet. Ni fick tydligen språk och plattformar ändå. I wonder how. Andra får ofta kämpa lite mer. För dem som kommer från en annan samällsklass är tyvärr inte ens fullgjort gymnasium någon garanti för arbete och goda framtidsutsikter. Having said det så tycker inte ens jag att polisen med våld ska hämta skolkande gymnasister. Jag tycker dessutom att det är klåfingrigt av staten att ålägga kommunerna saker. Antingen är kommunerna självstyrande eller så är de inte det. Men att sätta sökarljuset på dem som redan i unga år riskerar att ramla mellan stolar och försvinna är bra. Kalla det gymnasietvång om ni vill. Jag kallar det klassanalys och en politik för jämlikhet.