29 september 2014

Birro står kvar där han stod

Hem åker vi med Öresundståget. Det slitna lokaltåget glider in och öppnar sina dörrar i Mölndal, Kungsbacka, Varberg och alla andra mjölkpallar längs västkustbanan och wifin funkar inte. Annat var det när vi for upp, då var det SJ och få stopp och god uppkoppling. Det är lite knäppt att köra lokaltåg mellan Sveriges stad två och tre, men å andra sidan kommer den klassiska kaffeskrindan rullandes och då är allt  förlåtet. Jag läser Lundell och ser ut genom fönstret. Lundell, som jag alltid har med mig nånstans i bakhuvudet och som tillsammans med Birro var den som inspirerade och peppade när jag slutade dricka och blev tvungen att se mig i spegeln varje morgon, fast jag knappt orkade med mig. Man ger sina hjältar ett ansvar de aldrig bett om, man tror så lätt att man känner dem, men det är enfaldigt, de enda man kan känna är dem som man upplevt med kött och blod. När jag ser Birro på mässan tänker jag att jag borde gå fram och tacka. Men det blir inte så, för i kött och blod är vi blyga och fega. Jag går lugnt vidare och Birro står kvar där han stod.

23 september 2014

Olämplig lokalpatriotism.

Jag har bott i Malmö rätt länge nu. Troligen längre än de flesta infödda malmöbor som ännu bor här, men det har jag ingen statistik på. Länge är det i alla fall. Nu är ju min långlivade hemvist här inget som avslöjas när jag öppnar munnen, för jag envisas med att behålla min barndomsdialekt, även om jag kan byta till skånska lätt som en plätt om det behövs. Mannen som hör mig inne på Jensen's bøfhus vet såklart inget om detta. Det är min äldste sons födelsedag och vi snackar och skojar som vi brukar. Jag säger att det är tråkigt att Malmö bara har ett fotbollslag som det går att heja på, medan andra städer har konkurrens. Sen härmar jag skånska MFF-hejarramsor. Det tycker inte mannen vid bordet bredvid om. Sådär halvhögt säger han någonting om att folk på besök inte ska kritisera Skåne. Det är "olämpligt" säger han och tittar menande på sitt sällskap och sen på oss. Och jag tänker i mitt stilla sinne om alla gånger jag skämtat och gnabbats med folk om fotbollssympatier och ursprung och annat ovidkommande. Några tar det där på blodigt allvar, förstår jag och mannen på den danska kedjerestaurangen är en av dem. Lokalpatriotism blandad med brist på humor och självdistans är löjligt, men kan bli farligt och är nog raka motsatsen till den vision för Malmö som jag har som nyvald kommunfullmäktig i stan. I mina drömmars Malmö får man skämta om allt. Inget är heligt och utbölingars inspel synnerligen lämpliga. Man får till och med tycka att jag är en tråkig jävel.

20 september 2014

Göteborg, många mil och år från här

Sara säger att det är nostalgi. Ändå kommer inte ens hon undan när vi gått halvvägs upp från Mariaplan till Gråberget och älven breder ut sig och Stenas flytande skatteparadis glider snyggt under bron och ger sig av ut mot djupare vatten. Hemstadens dofter och smaker, från ungdomens brännvin special blandat med naturens under, via Slottskogens azaleor och Vasaparkens jazztobak och så ljudet från spårvagnarna och skriken från Ullevi och Liseberg. Jag kan inte stå emot. Klickar ännu en gång på länken för att anmäla mig till Varvet och lovar mig att den 23 maj vara i tillräcklig form.
Ja, visst är det nostalgi, för Göteborg är en nostalgisk stad många mil och år från här. Inte etta i någon allsvenska, direkt. Dessutom på väg att bli lite avåkt när man kramar sina bilar och röstar nej till smarta trafiklösningar som redan spikats i Stockholm och Malmö. Men det är min ena stad och därför åker jag dit snart igen. Man kommer inte undan ändå.

15 september 2014

Mitt mål: inga rasister.

Det är inte helt klart än, men nog lutar det åt att jag blir invald i kommunfullmäktige efter detta omtumlande val. Analyserna om varför resultatet blev som det blev strömmar in och det lämnar jag åt klokare människor att gräva i. Särskilt undviker jag psykologiska analyser som går ut på att SD-röstarna är fattiga män som det är synd om. Här i Malmö motsvaras SD:s ökning av pensionärspartiets fall. Möjligen har vi nu sett peak racism i Malmö. Det jag tänker göra i kf är att se till att hålla SD borta från inflytande. Däremot ska de få precisera och motivera sina förslag och tankar. Vi ska helt enkelt knacka hål på dem. Den hittillsvarande strategin mot dem är ungefär densamma som S hade mot oss gröna i början och den gick ut på att mer eller mindre ignorera. Inte mata trollen, som man säger på internetspråk. Det innebär samtidigt en normalisering. Om rasism är en åsikt som man kan framföra utan att bli motsagd, så accepterar vi den. Det är heller ingen allmän snällistisk vänsterpolitik som avskaffar rasismen. Det är inte bara Ronny, Conny och Sonny i miljonprogrammet eller i bruksortena som röstar brunt. Det är inte ekonomisk kris som satte bruna i regering i Norge eller gjorde dem till största parti i Schweiz. Och jag tänker som sagt inte ägna mig åt varför, utan åt hur. Mitt mål stavas: inga rasister på våra gator.

13 september 2014

Sista rycket i valstugan

Åh, Gustav Adolfs torg en lördag i september. Jag kommer före tio, innan stugorna öppnar och den politiska marknadens tingel tangel låter sitt ansikte lysa över flanörer och för sista gången i år. Står och huttrar och väntar, men så kommer Johanna och vi drar igång. En glad man från Norrland beklagar senaste sifon, en kvinna med HEJA JIMMIE-flagga tycker att Malmö är fullt och en snubbe berättar om sin egengjorda vindsnurra på taket på sin jämtländska stuga. Det är möten med människor och handouts som ska lämnas över och frågor och svar och luften vibrerar av spänning. I morgon ska vi välja och jag berättar för SD-kvinnan om min ingifte släkting som under brinnande förintelse smugglade in judar i Sverige bakom ryggen på nazister och svensk restriktiv flyktingpolitik. Och hur hans unge namne, min yngste, för facklan vidare och skriker INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR. Sen tackar jag norrlänningen för stödet och mannen med vindsnurran får ett löfte om bättre villkor för folk som producerar egen miljöbra el. En helikopter svävar högt där uppe och jag tar en kopp kaffe ur termosen och delar ut ytterligare några broschyrer. Det förblir mulet på torget och poliserna nickar och jag nickar tillbaks.

11 september 2014

Ju t(v)ärsäkrare, desto osäkrare

Inget gör mig så förvirrad i politiken och världen, som när någon har tvärsäkra svar på alla frågor och närmast inkvisitoriskt dömer ut alla som inte instämmer i dessa självklara sanningar. Hur kan man veta så säkert hur allt ska bli? I dessa tider när intresseorganisationer skickar frågeformulär som det ska svaras ja på så blir jag lätt tveksam, för, nej, jag vet inte exakt hur mycket grönyta Malmö kommer att ett visst årtal och, nej, jag kan inte med säkerhet uttala mig om vilka metoder som är bäst för att påverka för fred i Mellanöstern. Tillhör jag ett parti som har ambitionen att spela en roll i Sverige och därmed i världen, så är det nog dessutom klokt att inte lova för mycket innan förhandlingarna ens inletts. Om Sverige ska mäkla fred i Mellanöstern, så kan inte ett regeringsparti förbinda sig att bojkotta den ena sidan till lydnad och ska stan växa kan vi knappast garantera grönytorna till hundra procent, även om vi vill. Några som däremot alltid ger de rätta svaren utan att blinka är Vänsterpartiet. På det lilla oppositionspartiets vis så lovar man guld, gröna skogar, avskaffad rasism och fred på jorden.  Man förväxlar möjliga politiska mål med önskelistor. Man har alla svar. Men tvärsäkerhet är för mig osäkerhet. Säkrare för mig är att med en stabil ideologisk grund överväga olika metoder och förslag. Troligen  är det klokast att ta det säkra före det osäkra när det ska förhandlas efter valet.

10 september 2014

På torget med mick i hand

Det ger nog inte så mycket det här, tänker jag, när jag står i eftermiddagssolen hemma på Möllan med micken i hand. Några stannar för all del och lyssnar och mina partivänner som delar ut handouts får frågor och synpunkter. Vår gröna flagga vajar stolt och cyklisterna passerar i god fart, innan trafiksignalen slår om och det blir rött. För dom som ändå lyssnar berättar jag om att jag bor runt hörnet och själv känner av hur kvävedioxidhalterna stiger över gränsen då och då. Vidare pratar jag om hur barnen på Möllan borde kunna röra sig friare i sin hembygd, utan att riskera livet och hälsan. Och det är bara vi gröna som kan göra något åt det där och vi kan bara göra det som ett lag, i samarbete med andra. Varför jag säger att det bara är vi gröna som kan göra det är för.att vi i Malmö testat att vara utan oss gröna.i styret. Och då blir det breda bilvägar, stora kongressanläggningar och finfina kultursatsningar och så. Allt blir inte dåligt, men med oss minskar biltrafiken och stan blir tätare och mer spännande.
Det är sånt jag säger där på torget och det är märkligt hur lätt det flyter. Agitera kan jag, det är lätt med en övertygelse nära hjärtat. Det jag får jobba med är kanske att tänka på att jag har två öron och en mun för att jag ska lyssna dubbelt så mycket som jag talar. I dessa varumärkesbyggande, krysskampanjande tider är det nog nödvändigt att påpeka.

03 september 2014

På väg till jobbet, fast försenad

Om bara en liten stund sätter jag mig på min cykel och trampar iväg till jobbet. Väl där möts jag av glada barn i en alltför stor barngrupp och kanske måste jag ägna en stund åt att skaffa vikarie, om någon är sjuk eller så. Men har jag tur kan jag ägna tid åt den där ungen som behöver utveckla sin svenska så mycket eller åt hen som räknar fiskarna i akvariet och ger dem namn. Och visa hur grenen som gick av på tomatplantan nu fått rötter i glaset.som vi ställde den i. För.mig som politiker är det en.styrka att jag i huvudsak ägnar min tid åt annat. Även om jag någongång skulle.kunna tänka mig en period som heltidspolitiker, så har jag något konkret och verkligt att utgå ifrån när jag snackar. Känslan när man tvingas jobba över eller börja klickan sex och ringa hem och hoppas att ungarna kommer upp på morgonen eller får.i sig lite middag kan man inte läsa sig till. Jag lider verkligen med politiker som måste poängtera hur ofta de är ute och talar med vanligt folk. Själv föredrar jag politiker som är vanligt folk. På väg till jobbet, fast försenad.