29 maj 2014

Några önskningar inför MP-kongressen

Visst önskar jag att jag vore på partiets kongress i Göteborg. Det är väldigt kul att träffa gamla polare och nya bekanskaper och tillsammans med dem forma partiets väg. Nu är jag inte där. Jag springer, läser och bloggar och i morgon går jag till jobbet och på möte, som man gör i vardagen. Här.kommer ändå lite av det jag hade snackat om om jag vore där.

1. Fall inte i farstun när det blåser lite
Mitt parti hukar ibland som en bollrädd skolpojke på en basebollplan när.hårda bollar kommer farande. Jag vill att vi tar handskarna på oss och fångar en lyra.
Om vänster och höger vill sno åt sig populistiska poänger på exempelvis vinster i välfärden eller skolan så ska vi stå pall. Inte snegla på de andra, men vara raka, tydliga och hederliga.

2. Lita på kommunerna
I kommunerna sitter de mest rutinerade partimedlemmarna och styr och gör det bra. Man vet om det ska satsas på.lärarlöner, eller om det just där lokalt är annat som ska prioriteras. Förespråkar vi lokalt självstyre, så innebär det att riksorganisationen håller tassarna borta från kommunala detaljer.

3. Bli lite mer stringent i utrikespolitiken
Utrikespolitiken måste stödja fred och demokrati, here, there and everywhere.
Vi kan inte hålla på att stödja eller underlätta för obskyra och direkt obehagliga rörelser, samtidigt som kämpande demokratier svartmålas. Är vi emot antisemitism i Sverige så är vi det i Mellanöstern. Detta måste vara tydligt.

4. Våga ta makten
Ta steget fram. Som Peter Eriksson gjorde i Kalix 1998, så kan vi göra på fler ställen. EU-valet visar att vi har potentialen. Vi har rutinerat folk på alla nivåer, fighters som vågar och vill. Var inga underdogs. Ta över.

5. Snacka som folk
Livet är inget seminarium på universitetet. Livet är sömnlösa nätter, trötta dagar på ett tråkigt jobb, en kaffe på balkongen och en kärleksnatt i en skakig ikeasäng. Vi gröna ska inte få VG på tentan, vi ska nå fram till alla dom som cyklar genom Pildammsparken i motvind och alla dom som hämtar ungen på dagis sist av alla tio i sex. Vi har sakeratt säga. Säg det så att alla fattar.

Med dessa dryga ord ger jag alla på kongressen en varm kick där bak.
Vi är gröna, vi är bäst.

26 maj 2014

Detta jävla Danmark (och lite valanalys)

Fyra hjul rullar över bron till Köpenhamn. Det är dagen efter valet och Malmös miljönämnd åker till grannstaden på studiebesök. Vi ställer bussen, byter till cykel och cyklar runt i stan och tittar på spännande saker. Men dessutom pratar vi om valet. Vi är politiknördar, vi analyserar och kan siffror och distrikt.
Mitt parti sveper in och blir näst största parti i valet, men i mina hoods är feministerna snäppet större. Det är som det är. En snabb eu-valsanalys är fi tar vår gamla plats som outsider, medan vi gröna är etablissemang och ansvarstagande. Ingen räknar bort oss längre. Vi bryter ny mark, som klichén låter. Moderaterna är trötta losers som nu i efterhand säger saker som att det är så jobbigt att regera. Ingen vill hänga med ett parti på dekis. Inga utom de allra lojalaste. Och rasister och småskurna, missnöjda anakronismer finns. Men vi kommer aldrig att låta dem bestämma.
Då är jag mer konfunderad när det gäller Danmark. I Köpenhamn finns så.mycket.jag tycker.om av alternativ och nytänkande. Det är cyklar.och Nörrebro, det är Christiania och hygge. Och drogliberalism som jag inte alls gillar. Och så rasismen. Den är öppen och tydlig, den gömmer sig inte. Den är obegriplig. Men utanför fina Köpenhamn så är Danmark ett jävla Sjöbo i väldigt hög utsträckning. Hillbilles, kan man säga, men de är sällan särskilt elaka eller dumma. Det är kanske självgodhet. Vi mot dom. Lite som jag känner i mitt rosagröna kvarter.

23 maj 2014

En bomb på Möllan

Kvällsposten ringde efter min tweet om sprängning och avstängning av gatan. Jag sa som det var att man blir less och tycker det är tråkigt att det Möllan som man älskar så ska solkas ner av detta.
I den andra tidningen var det visst någon som tyckte sig rädd.att bo i Malmö.
Jag vill förstås inte ta ifrån någon dens upplevelse, men lite tänker jag som Spike i.Notting hill: "Soon he's going to compare it with the starvation in Sudan"
Perspektiv. I Baghdad smäller bilbomber ständigt och jämt, jag minns London under IRA:s kampanjer och attentat mot fester, marknader och busstationer i Israel. Vi ska förstås inte normalisera våld, men vi måste inse att vi lever i en värld där man inte kanvaccinera sig mot andras ogärningar. Utan att alls veta vad dagens bomb hade för mål kan jag ändå gissa att det hänger ihop med annan brottslighet. Det går en rak linje mellan svartsprit, billig cigg, alltför.billig bilservice och våldsbrott. Om vi håller oss väck från den kvittolösa handeln, så minskar vi brottsligheten. Det kan vara en grannsamverksan mot brott som funkar för oss på Möllan.
Malmö är inte farligt, men en bomb är en för mycket. Någon idyll blir det aldrig här, med dynamiken kommer baksidor. Låt oss se det i perspektiv och göra det vi kan för vårt älskade Möllan. Avgaser och buller tar dessutom livet av fler möllaniter än någonsin våldsbrott.

20 maj 2014

Till sist kom ändå sommaren

Till sist kom ändå sommaren till stan och torget och gatorna här på Möllan fylldes med folk. Det är samma sak vartenda år och det är alltid lika underbart. Här på Möllan ligger man ovanpå sin svala säng med fönstret öppet och hör hur en bil glider förbi nere på gatan med skön arabisk musik som strömmar ut genom fönstret. Det är sommar och syrenerna doftar precis så vackert som Gullberg, stadens store poet, diktade om för väldigt länge sedan. Hans näktergal har jag däremot aldrig vare sig sett eller hört. Kanske var det bara något han hittade på. Sommar och innanför brevinkastet låg rasisternas valbroschyr inlindad i ett afyrapapper som det stod samhällsinformation på. Det lackar på mot den fulaste valkampanj som någon nu levande svensk har upplevt. Vi ser det redan i jakten på Maud Olofsson och vi kommer att få se etter värre. Själv lovar jag att diskutera politik hela vägen in i fullmäktige. Och även om jag tycker illa om Mauds anakronistiska vargslaktarparti för bidragsbönder, så kommer jag aldrig att hugga på hennes person. Jag tror till och med jag föredrar Maud framför fegisar som som inte vågar yttra minsta lilla egna tanke utan kolla av med sifomätningar och rådgivare. Här är ett vallöfte: jag kommer aldrig att censurera mig för att bli populär. Däremot kommer jag att stå lojal med de beslut som jag varit med och fattat och snarare skjuta fram andra än att ständigt själv ta varje chans att synas. Inte för att jag är så fin, utan för att vi inte kan kandidater i valet som består av en patetisk samling klickjägare som irrar omkring utan röd tråd. Om det behövs kliver jag såklart fram och tar ansvar och strider, det behöver ingen oroa sig för. Så kom då äntligen sommaren, med heta diskussioner och kryddstarka korvar. Så far partiernas budskap och hemvändande flyttfåglar genom luften och markerar att det är en annan tid nu. Så är jag en del av allt det där på gott och ont.

16 maj 2014

Vi hatar inte, vi älskar, vi är Möllans pärlor

Några få namn i politiken fyller mig med vämjelse. Som när en bekant till mig nämner ett namn på en av sina gamla kollegor som var fritidspolitiker samtidigt med mig under min förra vända.
Jag minns hur hen hånade sina motståndare, högg på meddebattörer som stakade sig och även i sin övriga gärning visade ett förakt mot svaghet som gissningsvis dolde en stor portion osäkerhet hos hen själv. Mot den personen kan jag nära en avsky. Men det är inte fint och jag försöker tygla det.
Att hata människor är dåligt och dömt att misslyckas. Hatideologier lyckas inte skapa något bestående gott.
Det kan man ju tänka på när körerna ljuder i alla medier. De flesta i politiken är tråkiga, men helt okej. Som jag själv ungefär. Det är klokt att behandla även politiska motståndare som människor man delar något med. Du kan tyvärr inte bara dunka dygg med dina kompisar, då förändras inte världen. När jag gör mina ställningstaganden försöker jag se till så att det är.en del i en större målbild. Inte något utopiskt samhälle, utan mer en fysisk bild av snurrande vindkraftverk och spårvagnar som plingar och en jude i kippa som går ombord på hållplatsen här nere på gatan och en pappa som cyklar förbi på den breda cykelbanan med två ungar i en cykelvagn bakpå.
Det är bättre att ägna tiden åt att älska den värld man vill ha, än att hata dom som tycker annat.

15 maj 2014

Han var inte lite deppig, sådär

Om vår senaste oscarsvinnares död inte ska vara så jävla meningslös som den faktiskt är, så ska vi lära oss något. Det ena är att depression är en dödlig sjukdom och det andra är att det är en behandlingsbar sjukdom. Det tredje är att det likförbannat inte alltid hjälper.
Man är inte lite deppig sådär, man kan inte bara ta sig i kragen, utan det är på riktigt. Det är också mer regel än undantag att personer med neuropsykiatriska diagnoser ofta dessutom drabbas av depression och andra psyiaktriska åkommor.
Säkert är det ibland helt andra saker som skaver när det gör ont inom en.
Brustna hjärtan och krossade drömmar är skitjobbigt, men det är ingen sjukdom i sig. Mot det hjälper knappast piller eller terapi, det får vi härda ut.
Men de som ibland drabbats av depressioner finns ändå. Se dem, se oss och hjälp dem eller oss att hjälpa sig
själva och följ med till vårdcentralen  eller ring ett samtal om det behövs.
Kanske gnäller några i onödan. Kanske är det ibland så att man känner efter. Men jag tror inte vi ska chansa på det. Vi ska höja blicken och våga se vår medmänniska och även själva våga söka hjälp om livets vätskor inte känns i balans. Jag undrar ofta om Mats, Micael, Hassan och andra jag känt som valt att avsluta sina liv kunde fått hjälp. Kanske, kanske inte. Depression är en dödlig sjukdom. Oavsett vårdinsatser och satsningar på psykiatri, så kommer några ändå att dö av det. Några andra kanske dränker sina sorger och lever ett halvliv i rus. Han var inte lite deppig sådär. Han var dödligt sjuk. Våga se det.

13 maj 2014

Nej, jag är inte sjutton längre

Sjutton år skulle jag vara enligt testet. För säkerhets skull skrev man i resultatet att det skulle innebära att jag vore 33 år yngre, om jag nu glömt minus och plus under alla år som runnit under broarna sen jag gick i skolan. Det slog mig att man kanske kunde tänka att det är med ålder som med en del annat, att jag själv kan definiera min ålder utifrån hur jag känner mig eller så. Men sjutton känner jag mig inte som. Även om jag mer och mer fattar det där som hinduerna snackar snackar om med själen som kroppens fånge, så är det inte bara en förfallande kropp som är femtio. Hela jävla jag är medelålders och det är rätt okej. Det är ju så klokt att man kan bevara saker från ungdomen som är bra och slipa bort sånt som skavde och med stigande erfarenhet kan man vila i att det mesta reder upp sig i livet. Sen är ju minnet än falsk vän. Det är lätt att minnas det som passar, att allt var så enkelt och eller svårt beroende på hur det stämmer med det som kom sen.
Vurmen för ungdomen har jag aldrig riktigt begripit. Det är bättre att vara vuxen än att vara barn när det gäller allt utom framtidsutsikter. Rätt mycket är kört när man är femtio, man kommer troligen aldrig att åka i en öppen bil genom Paris med en varm vind i håret, som Marianne Faithfull sjöng.
När jag var sjutton år var Fälldin statsminister och jag drack öl och längtade efter den stora kärleken. Jag saknar varken det ena, andra eller tredje. Jag är inte sjutton. Bra det.

10 maj 2014

En hitlermustasch på Jeppe Kofoed

Jag sitter på Rådhuspladsen och äter en korv. Det är sånt man gör här. Framför mig står en rad bajamajor och framför den står en widescreen där ESC ska visas senare ikväll. En helikopter har svävat över mitt huvud hela dagen och nu hör jag tjut från polisbilar på väg mot Christiansborg där nazister och vänsterfolk turas om att demonstrera idag. Men jag är vare sig afa eller esc. Jag promenerar och låter tankar och intryck komma och fara. Det här är en av mina städer, här hittar jag och trivs.
Lämnar ströget, för där går det inte att vara går upp mot Nörrebro och ner mot söeerne. Kollar efter en ny hatt i second hand-affärerna. Jag skulle vilja ha en panamahatt i min storlek, men jag hittar inget. Köper wienerbröd och bläddrar i böcker i fantasiska antikvariat. Ser solen gå i moln och känner regndroppar falla lätt. Nu tjuter det av polisbilar igen. Vid Nörrebro runddell har någon ritat en hitlermustasch på en valaffisch med socialdemokraten Jeppe Kofoed. På Jagtvej 69 är det fortfarande inget byggt på Ungdomshusets gamla tomt. Ett fyllo på bänken bredvid ler och säger skål och jag reser mig och börjar gå ut mot Christiania.

09 maj 2014

Våld och V

Så gick då Jonas Sjöstedt ut och fördömde de våldshandlingar mot politiska motståndare som några gör i antifascismens eller revolutionens namn.  Det borde han inte ha gjort. Det är med det som med Sverigedemokraternas uniformsförbud; det får motsatt verkan. V kommer nu för evigt att förknippas med den enfaldiga parollen om att antifascism alltid skulle vara självförsvar.
Inga vänsterpartister jag har träffat har någonsin fajtats med folk på gatorna.
Inte i Sverige i alla fall. Den auktoritära socialismen ägnar sig inte åt individuella avvikelser, den dricker kaffe och förhandlar, eftersom den revolutionära situationen aldrig tycks uppstå. Det är gott så. Man får en del gjort och vi samarbetar bra om t ex jämställdhet här i Malmö. Det är fjantigt av borgerliga debattörer att försöka bunta ihop V med RF och de andra illustra grupperna.
Själv skulle jag föreslå en strategi mot våldsvänstern som stavas: mata inte trollen. Allt jävla Free Joel-struntprat och vad det kan vara faller på sin egen idioti och kommer aldrig att locka massorna. En svensk arbetare drar aldrig kniv mot en fånig högerextremist eller sparkar slovakiska gästarbetare i huvudet. Det kan räcka med att säga så.

06 maj 2014

Parkbänken är aldrig långt borta

Jag springer förbi där ibland; platsen för min sista fylla, platsen där parkbänken stod där jag vaknade ensam och frusen en majnatt för snart sju år sedan. Själva bänken förefaller bortplockad och det pågår nåt arbete, för  Pildammsparken sover aldrig, Malmö är under ständig omreglering och omformulering i denna postmoderna tid.
Baginboxen satt skönt i min hand den eftermiddagen och jag hade inte den blekaste aning om vad som skulle hända, man kunde höra festens skratt långt ut på Carl Gustafs väg. Ibland kommer djävulen som en fredens man, som Dylan sjunger. Det började som en strimma hopp, dom en doft av självaste maj, men när jag vaknade var det bara med fragment av då i min kropp. Minnet valde bort allt och det enda jag hade var ett nödvändigt nyktert nu och så har det varit sedan dess. Jag har avlagt löftet och jag håller det. Det vore förfärande lätt att påstå att ingen kan fatta som inte gått i ens skor. Men det är en inställning som jag skyr, för solidaritet och empati finns. Det är trots allt ens värderingar och inställning till saker som är viktiga, inte bara vad man fötts som eller erfarit utan egen förskyllan eller på grund av usla val. Du är förlåten, så förlåt dig själv och lev ditt liv.
Här är inte jude eller grek, inte alkis eller nykterist, här är vi ett och samma. Den dagen jag tror mig veta mer eller känna bättre än min granne är jag förlorad. Inte ens de rörelser jag kallar mina är förmer. Klappa inte hemlösa och barn på huvudet och böj dig inte i respekt för titlar och positioner. Du är lika bra eller lika kass. Och parkbänken är aldrig långt borta. Att den skulle vara bortplockad är en illusion. Man kan inte förbjuda ondska, bara lära sig att leva med den.

02 maj 2014

Vi gör en Jönköping

Att klockorna ringde och kommunen officiellt skyltade att staden var mot rasism är stort. Att fansen till ett av kommunens superettanlag bara någon tid innan dessutom tystat och avvisat rasister från läktaren, visar också att antirasismen i Jönköping har en folklig förankring. Kanske har jönköpingsborna gott minne och dåligt samvete. Troligen har man lärt sig av historien. Det var ju precis i denna fromma stad vid Vätterns sydspets som pogromer härjade en solig sommar i slutet av 40-talet. Precis där, i staden som märkligt nog ibland kallas Smålands Jerusalem, gav sig en självutnämnd SA-tropp sig på resande och romer som bodde i ett uselt ghetto runt Östra torget. Tio år efter kristallnatten, tre år efter att världen sett bilderna från koncentrationslägren.
De flesta människor är inte rasister, men vill såklart höra till något och kanske ha en syndabock för egna tillkortakommanden. Särskilt män i grupp kan vara livsfarliga.
Därför får vi aldrig glömma eller släta över, därför måste vi ständigt vinna debatten om allas lika värde och därför ska vi med våra kroppar ställa oss i vägen om det behövs.
Så gjorde Jönköping igår och så kan vi behöva göra här i Malmö i morgon, ingen vet. Här där svarta misshandlas inför sina barn för att de är svarta, här där synagogans fönster krossas, här där vi har (minst) sju rasister i kommunfullmäktige och här där ledande politiker ibland tror på antisemitiska konspirationsteorier. Vi gör en Jönköping när det behövs. Gott minne, dåligt samvete. Man ur huse.

01 maj 2014

"Inte till salu"

Ni som läst min blogg några år vet att jag inte är så imponerad av den socialistiska vänsterns analyser och tycker att första maj är lite otidsenligt. Jag tänker tyvärr mer på missiler som glider förbi Kreml på lastbilsflak och feta fackpampar som bara med ansträngning kan ta sig från Stortorget till Folkets park, än på något fint och radikalt när denna dag är i antågande.
Jag vet att det är orättvist att säga så men för mig känns parollerna oftast som SM i enfald eller repriser från förr, eller varför inte både och.
Och allra enfaldigast är Vänsterpartiets paroll om att dom inte är till salu. Där står ett kommunalråd, vars goda arvoden vilar på kompromisser inom ett rödgrönt samarbete, på stans grönsakstorg och försöker framställa sig som en liljevit outsider mitt bland grönsakshandlare och försäljare av mer dunkla varor och tjänster. Och antyder då att andra partiers politiker kan köpas. Men jag har svårt att lita på dem som spelar oskyldiga och jag skulle troligtvis aldrig köpa en begagnad cykel av Jonas Sjöstedt. Vägen till framtiden är kantad av sellouts och köpslående, sån är verkligheten.  Ingen som ska förändra världen går fri. Det finns inga gator av guld i en paradisisk framtid och inga änglar någonstans.