27 februari 2014

San Francisco till sist

Till sist skulle jag ändå trampa samma gator som Kerouac och min pappa, sjunga samma sånger som Scott McKenzie och Mamas and papas och äta burritos i Mission, burgare i Castro och promenera i parken där gamla hippies fortfarande sitter på filtar och gör det de gjort i alla år. Jag skulle hänga på en cable car, bli andfådd i backarna och överallt mötas av snälla ord, intresserade frågor och även se trutar och sjölejon ta sin plats i sammanhanget.
Jag vet att allt inte är hunky dory ens här. Vi äcklas av sjukvårdsreklam på TV, av att klimatförändringarna drar in stormar samtidigt som de bredaste vägarna har fem filer i varje riktning. Vi ser nyanser och klara färger, poesi och prosa om vartannat. Vi känner Harvey Milks ande sväva över oss samma dag som Arizonas konservativa guvernör lägger in sitt veto mot en huvudlös antigaylag.
Det är aldrig svart eller vitt här i världen. Men en del av mitt hjärta kommer alltid att slå för SF. Det är nåt visst med frihet.

21 februari 2014

En tsunami av plåt

Varje morgon när jag cyklar till jobbet möter jag den gråa vågen, tsunamin av plåt som väller in i mitt Malmö. Det ser helt sjukt ut, ensamma män och en och annan kvinna som sitter i ett ton plåt och skitar ner och tar plats. Det är en orimlig bild, det är förlegad teknik i snygg förpackning. Skulle bilismen uppfunnits nu, skulle vi aldrig upplåtit halva stans yta åt den. Vi skulle aldrig köpa ett system där folk tilläts förpesta mina barns skolväg med avgaser.
Nu seglar trafiken upp som lokal valfråga som aldrig förr. M vill ha strid och det ska dom få. Vi gröna står för en modern syn där stadsrummet används smart och där klimatvänliga sätt att ta sig fram gynnas. De röda partierna velar en smula, men tycker nog som vi om de vågar känna efter. Men att krama plåt är som att förespråka vargjakt och hemmafrulöner. Det är gammaldags och lockar inte så många. Det är lite trött och visionslöst.
När jag cyklar hem går plåtfloden åt andra hållet. Lika meningslöst och slösaktigt det. Sen blir det natt och svarta asfaltytor blänker i regnet och längtar efter förändring.

16 februari 2014

Never can tell

Bruce Springsteen står på scen i Leipzig och någon har skickat upp en sittdyna som det står Never can tell på. Ni som sett världens bästa band live vet att folk skriver önskningar på sittdynor, pappskivor och på sina kroppar och bossen väljer och vrakar och det blir en del av showen. Och nu var det alltså gamla Never can tell. "Man, vi har inte kört den sen vi var sexton, skrattar Bruce och konfererar med Steve om tonarter. Sen instruerar han blåset lite snabbt, byter gura, ber publiken lalla med, skriker one-two-three, Max bankar igång och så kör dom. Så fantastiskt. Så bra.
Men inget kommer från inget. Jag läste i en springsteenbio att han vid sexton års ålder satt åtta timmar om dagen med gitarren. "That damned guitar", klagade hans farsa. Jag har alltid imponerats av målmedvetna människor. Kanske för att jag är precis tvärtom själv. Mina tentakler går i alla möjliga riktningar och jag har inte precis någon specialbegåvning eller så. Det funkar bra ändå. Mitt liv är för det mesta gott, även om jag stundom sjunker ner i hål djupa som gravar och lika mörka.Men mod och motivation är fint och skapar allt det där som vi andra får njuta och imponeras av. När avundsjukan biter till mot vår hals kan vi istället försöka att vara glada för den andres skull. Sen vet du inte något om hur någon har det i sin ensamhet innan sömnen. Själv är jag glad om jag får vara med.och förändra världen ett tag till. Lite resor och glass är också fint. Kan jag vara lika snygg som Bruce vid 64 tänker jag heller inte klaga. Och ta ut Never can tell på guran kan väl inte vara så svårt

14 februari 2014

Ni gör det för lätt för er med Soran

Hela vänstern och många gröna och andra som vill dokumentera sin antirasism ställer sig upp som en möllanit och tycker att Soran Ismail ska få vara programledare för Morgonpasset i P3.
"Ska man inte få vara antirasist nu heller?", säger man indignerat, som om någon ifrågasatt det. "Har vi inte yttrandefrihet?", fortsätter man. Jo, vi har ju det. Och kanske ska Soran få vara programledare, jag vet inte riktigt. Men om Soran ska få yttra sina åsikter fritt i radion ett valår, så kanske till exempel Ulf Brunnberg ska få tid att berätta om vilka partier man ska få ställning för eller emot om man tycker att sjöfylla är en mänsklig rättighet. Det som gäller för den ene måste gälla för den andre. Men jag tror inte att Lars Ohly skulle twittra energiskt för Ulf Brunnbergs skull. Eller att ung vänster skulle demonstrera utanför radion för Samfundet Sverige-Israels rätt att förespråka stödinköp av soda stream-maskiner på bästa sändningstid och därvid rekommendera vilka partier man ska stödja om man gillar detta.
Det är alltså inte så enkelt och Soran-testet är då: skulle någon vars åsikter du avskyr också få lov att vara programledare.

12 februari 2014

"Poliser istället för samhällsservice"

Jag skulle kanske hellre bloggat om hur lycklig jag är att våren är här eller så. Men det kommer alltid något emellan. Nu gäller det att hela radikalgänget inne i stan går loss för att polisen äntligen bestämt sig för att bringa lite lag och ordning i delar av Järva. Ja. "Sluta montera ner samhällsservicen" kvider man, som om samhällsservice botar min dotters känsla av otrygghet när hon kommer upp ur T-banan på kvällen eller för den delen mitt på dan och grabbarna står och glor. När jag sen frågar runt lite vad det är för samhällsservice som monterats ner så är det visst post, bank och liknande som avses. Ja, det är för sorgligt att de allra fattigaste inte har bankkontor att gå in och diskutera placeringar på. Det skulle säkert bota tristessen och rastlösheten i orten.
I Stockholm används nödvändiga förstärkningar av tryggheten i Järva för att trycka till alliansen. I Malmö användes liknande satsningar för att trycka dit oss rödgröna. Se här så det går när de andra styr. Men det är dumheter. Polisen ska vara där de kriminella finns. De ska gå runt, snacka, fånga tjuvar och förhindra brott. De ska göra så att min flicka utan något ont i bröstet ska kunna röra sig i sin hemstadsdel. Det ska vara lika säkert i Husby som på Nytorget. Det kan väl inte vara så svårt att fatta.

08 februari 2014

Fransk chanson och att vara någon

Jag var ung den gången och hade mitt allra första jobb på en förskola i Arlöv. En dag skulle jag hjälpa till i köket och jag gick runt och visslade Je ne regriette rien, vad jag nu kunde veta om att eventuellt ångra på livets höst. Jag var ju ingen sparv från Montmartre, utan en ung och nyfiken människa från Göteborg som just flyttat till Malmö. Åttiotalets sol lyste utanför fönstret, världen var ny och hoppfull. En dansk kvinna gick runt och städade, hon kan ha hetat Mette eller Jette, jag minns inte helt. Hon nickade och frågade om jag gillade fransk chanson. Jag nickade tillbaks. "Hved du så hvem Boris Vian er?" Hon tittade uppfordrande på mig. "Nej", fick jag svara, för det visste jag ju inte. Edith Piaf var väl den jag hört talas om, men att chanson var något man skulle hört talas om visste jag säkert. Det var ju så det var: man skulle ju gilla vissa saker och sky andra.
"Så kender du heller ikke noget til chanson". Mette/Jette log och drog vidare med sin städvagn. Hon var en ganska tyst människa, men ibland sa hon klarsynta saker och livet och världen. Och jag tänkte på mig själv och det där med att man vill vara någon man egentligen inte är, framstå i ett visst ljus för att andra ska bli imponerande. Jag var dryga 20. Inte ens då tyckte jag att jag dög som jag var. Expert på fransk chanson skulle jag vara ovanpå allt annat. Men jag är inte expert på något alls. Några saker kan jag lite mer om och några lite mindre. Och några av de klokaste och intressantaste människor som finns gör enkla saker som att dra städvagnar och bära ut post. Man måste inte vara någon i andras ögon.

01 februari 2014

Styvdottern och kaninen

Hon vill ha en kanin. Och vi tycker väl något i stil med att här i Malmö är parkerna fulla av kaniner, så det är väl bara att gå ut och ställa sig där om man nu vill se hoppande djur med långa öron. Men styvdottern tog inte riktigt det där för ett fullständigt svar. Och nu skulle alltså grannflickan flytta till Stockholm om ett halvår och kunde tänka sig att överlåta kanin, bur och hela kittet av fan vet allt man har till en kanin. Koppel, kanske?
Men vårt blytunga svar förblev: nej.
Några gnagare (är kaniner gnagare?) skulle inte välkomnas bei uns i lägenheten. Här är liv som det är ändå, tack så mycket.
Så slutade frågan. Kunde man tro.
Och styvdottern återgick till sitt rum och så var det med den saken. Men efter bara en stund kommer hon tillbaka till vuxenvärlden med ett fullskrivet papper. En lång redogörelse av kaniners förträffliga egenskaper som husdjur och hennes egna talanger och rika kompetens som skötare av dessa morotsätande tråkmånsar.
Och då kan man bara kapitulera. Om barnet tror att förändring är möjligt och att god argumentation biter, så måste man falla för det. Så med tiden kommer det nån bur med nån snuffe i. En individ mer eller mindre här i huset märks väl ändå inte.