30 augusti 2013

Välkommen från första stund. #Malmö30

Det var på den tiden mitt hår var längre och jag levde på hönökaka och västerbottensost och köpte en gammal cykel hos cykelhandlaren på Dalaplan och cyklade fel en kväll när.jag skulle hem från KB på Erikslust och hamnade på en åker istället. Innan Bingolotto, innan triple & touch, Lasse Kroner var brevbärare i Högsbo och gatumusikant som körde Dan Hylander och Let it be i hörnet av Korsgatan och Kungsgatan i den stan jag lämnade.
Jag kom till Malmö och var välkommen från första stund. Mina gamla kompisar kom ner och hälsade på, men vi hittade inga öppna ställen, allt var nedsläckt och vi gick på stadion och IFK Malmö fick stryk igen, nu av Grimsås.
På biblioteket vid Nobeltorget lånande jag Jaques Werups Tiden i Malmö på jorden och jag var ung och sökande i en stad som var lite trött och behövde vila ut och växla om. Det mesta låg där det ligger och de flesta gjorde det de gjorde. Det byggdes båtar och chokladdoften stod stark över Bergsgatan. Folk frågade om jag kände Sten-Åke Cederhök och Mikael Wiehe stegade in på Tempo för att handla en bit mat. Jag drömde och studerade, gifte mig, skilde mig och jobbade och förändrade världen och trettio år gick och kommer inte tillbaka.

29 augusti 2013

Äldstebror #throwbackthursday

En bild ligger och trycker i min plånbok. Ett tummat foto som legat där i några år nu. Min äldste son ler mot en skolfotograf. Ni vet en sån där som på löpande band tar foton på ungar plus en gruppbild och sen tvingar på oss föräldrar skiten för fyrahundra spänn. Sonen ler, som sagt. Kanske har han tagit på sig en fin tröja, men troligare är att det är första bästa som låg överst i garderoben.
Jag ser på bilden och tänker på hur han hade det i skolan. Varje dag gick han glatt dit och varje dag fick han skäll, lappar med hem och misslyckanden. Han kunde inte sitta still. Han kunde inte låta bli att.snacka rakt ut och han hamnade i bråk och fick mer skäll. Han blev en syndabock och en som till och med utsågs som skyldig när han låg hemma i feber. Det var fasansfullt och som förälder velade man, bar på skuld och hade svårt att hantera saken. Nu inser jag att det är skolans uppgift att se till att barnen får en trygg miljö för lärande. Nu fattar jag att hans ADHD är en funktionsnedsättning och att inte ge honom rätt stöd är som att neka en blind vit käpp eller en lam människa rullstol. Åh, det värker när jag tänker på det, men vad som värmer och tröstar är att mycket ändå blev bra till sist. Jag lovar att aldrig glömma. Jag lovar att verka för barn med funktionsnedsättningar i politiken och på jobbet. Det är så jag får hantera saken. Själv vet jag inte om han bryr sig värst längre. Han jobbar i barnomsorgen som sina föräldrar och har gott nog liv. Men ändå. Minnet skär i hjärtat.

28 augusti 2013

Freden är sån här

I slutet av juni 1994 tog jag en servicetaxi från parkeringen vid Damaskusporten ner till Jeriko som ligger långt under havets yta i jordandalen. Jag hade gjort ett försök att ta en buss, men den gamla bussen inne på busstationen som var skyltad JERICO skulle först gå på eftermiddagen. "Om den alls går". Busschauffören hade skrattat åt mig. Kanske skulle den gå om en halvtimme, vad visste man? Så taxi blev det, ut ur stan, förbi bosättningarna/förorterna som mer såg ut som Rannebergen eller Annestad där på höjden. En bit längre bort hade beduiner slagit upp sina tält och gick och passade sina får och getter.
Nere i Jeriko var det stillsamt. Jag ville med egna ögon se hur självstyret såg ut, för detta var i osloprocessens skimrande tid. Bara några dagar senare skulle Yassir Arafat anlända till Gaza. Vi passerade nån slags gräns, på ena sidan lyste en israelisk blåvit flagga och på andra sidan en palestinsk. På ett hus hängde ett gigantiskt porträtt på Arafat. Jag gick in på ett kafé och tog en kopp kaffe och blev erbjuden att röka vattenpipa. Det smakade fan, så jag skakade ut en Camel ur mitt paket istället. Det var inte mycket godare i hettan. En man talade med mig på engelska och nej, jag kom varken från USA eller Kanada fick jag medge. Det syntes ingen eufori, allt var mer affärer som vanligt, långt från förhandlingsbord och slagord. Det man vill är att kunna sköta sitt ifred. Än hade inga självmordsbombare tagit en halv buss med till himlen, än fanns inga planer på en barriär som skydd mot terror. Freden var ljummen som mineralvattnet jag köpt innan taxiresan ner i dalen.
Vi talade lite tvunget ett tag, sen gick jag en runda innan jag åkte tillbaka. Taxichauffören teg hela vägen, men när en polisjeep dök upp så svor han tyst på arabiska. Och jag tänkte att freden är sånt här också, taxiresor, ljummet vatten och svordomar i trafiken. Freden är en vardag i solskenet när man irriterar sig på småsaker.
Mycket har hänt på de nitton år som gått. Somligt är förfärligt, annat helt okej. Det förhandlas fred igen efter alla bakslag och den palestinska delegationen ska förmå sitt folk att acceptera en deal som är sämre än något av dem de hittills tackat nej till. Israel ska med våld riva bosättningar och bära ut skrikande bosättare. Det blir inte lätt att sälja in. Kanske ska man börja i en annan ända. Börja med vanligt folk, taxichaufförer, skolbarn och vanliga tanter i slöja eller peruk. Bygg ett beroende, så kan freden följa efter. Bygg förståelse. Låt det ta tid. Jag betvivlar att jag kommer tillbaka till Jeriko, men till Israel och de palestinska områdena kommer jag tillbaka det vet jag. Däremot kommer jag varken att röka vattenpipa eller Camel. Hellre då ljummet mineralvatten.

27 augusti 2013

#Bergsgatan, mon amour

Jag kan aldrig se mig mätt på min gata i stan. Min utsikt från balkongen sträcker sig från det fula stora tegelhuset i söder, förbi torget och alla falafelställen och arabaffärer via Chokladfabriken och arbetets gamla snygga hus från 1939, KB och hela vägen ner till Amiralsgatan. Några fjuttiga träd som förgäves gör motstånd mot buller och utsläpp och så alla vi som vistas här och gör våra saker på stans bästa gata. Det är för mycket buller, det är storstadsmässigt med dofter från Orienten och USA. Vårt torn ligger mitt i smeten. Jag bor där jag vill bo. Bergsgatan, så typisk för Malmö, så blandad, så mycket av både gott och ont. Bullret tvingar oss att stänga dörren till ballen om vi ska höra TV:n, utsläppen smutsar ner fönstren och våra luftvägar när vi promenerar eller springer en runda. Men det senare kan vi göra något åt. Vi kan få både och, både fågelsång och folkliv. Det kräver att vi kavlar upp armarna och förändrar, men vi har börjat och vi tänker fortsätta.
En lång slingrande stadsgata är en mötesplats för drömmar och plåt och betong. Det är ljus och asfalt och rörelse. Det är hemma. Jag blir aldrig mätt på det.

25 augusti 2013

Dags att krossa SD.

Det finns såklart en grupp rena rasister. Folk som på riktigt tror att araber föds med mindre hjärnor eller att judar på riktigt är bättre på att handskas med pengar. Skit i dom. Dom är så få och så ute i det blå att det inte spelar någon roll. När vi ska krossa SD är det inte såna saker vi ska bry oss om. Vi ska snacka med vanligt folk, se dom i ögonen och säga som det är, på ett enkelt språk. Det är anmärkningsvärt hur snabbt halvrassar svänger och nickar instämmande när man säger att det inte spelar någon roll var folk kommer ifrån, utan att det viktiga är hur man är som människa. Ytterst få tror på riktigt att svenska barn kommer att behöva vända sig mot Mekka och be böner om man verkligen resonerar om saken. Så där får vi hålla på. Vi kommer att krossa SD om vi inte ger dom möjlighet att framställa sig som offer. Det funkar inte att med fikonspråk säga saker som låter som om man ursäktar hedersvåld eller unken kvinnosyn rent allmänt. Ska vi förklara strukturer får vi göra det så att det inte låter som om män i allmänhet är som talibaner. Överlag ska vi ägna mer tid åt dem vi vill övertyga och mindre åt att dunka likasinnade i ryggen. Låt oss gå ut och plocka dom. Vad väntar vi på?

23 augusti 2013

"Vi har inte råd med extrahjälp"

Att garantera någon hens mänskliga rättigheter är inte bara något vi haråd med, det står överst på alla dagordningar. I skola och förskola har de barnen som har svårast att lära, att hitta sin plats i skolan, att ens komma dit i rätt tid med rätt utrustning första tjing på skattekronorna. Att säga att "vi" inte har råd med det går inte. I varje fall inte om man har en moralisk kompass värd namnet. Så ska det vara. Ta det som ett vallöfte. Men verkligheten består av marginalväljare och nomineringsprocesser. Och dessa marginalväljare som ska älska en och som man ska stryka medhårs så att de inte försvinner till någon annan friare med blomster i hand pch alla fina medlemmar i partierna som du ska smörja med cykelbanor i deras kvarter pch gratis kulturskola. Därför ägnas mycken tid och många resurser åt medelklassungar och deras föräldrar, folk som kommer att klara sig hyggligt vad som än händer. Släpp dom, våga utmana den bortskämda medelklassen. Säg högt att det finns dom som behöver resurserna bättre. Säg till dom att inte vara såna jävla sissies och nimbysar, fråga om det verkligen kan vara rätt att några ungar inte alls får undervisning, medan andra får var sin IPad. Fråga allt det där och lova att prioritera anständigt. Och lyssna på Helene.

22 augusti 2013

Du kanske tror att det är Björklund eller JB-koncernen

Ja, nu sitter jag här. Morgonen i Rosengård fylls av doft av nybryggt kaffe och en fågel som kraxar. Det kan vara en kråka, jag vet inte. Ljudet från fläkten stör och min kollega kollar i sin pärm. Idag har hon en snygg svart slöja, igår bar hon en vit. Inga ungar har kommit än. Jag stör mig på skoldebatten. Jag stör mig på att det skylls på Björklund, på de socioekonomiska förhållandena, att Malmö har fem skolor där ingen talar svenska och på JB-koncernen. Ja, Björklund är populist. Han snackar om sånt folk känner till : betyg, kepsar och mer lärarledd undervisning. Men det är inget nytt. Det är mest snack för övrigt. Att några barn lever knapert är inget nytt heller. Det nya är väl att det sammanfaller med etnicitet, franska och tyska skolan finns också och den klagar ingen på.
Och JB. Jesus christ. En och annan kommunal skola läggs också ner, en och annan har usel ekonomi, det är snarast vardag. Inte en rosegårdsunge hade fått fullständiga betyg av att JB hade förbjudits att ta ut vinst eller tvingats fortsätta.
Vi får inte skylla ifrån oss. Vi får inte bete oss som om våra egna handlingar är meningslösa. Vi måste ta vårt ansvar. Om eleverna inte fattar svenska får vi lära ut matte på ett språk dom fattar. Om de kommunala skolorna fått slut på ideer så får vi bjuda in andra att driva skolor. Om vi inte får de bästa lärarna till de barn som bäst behöver så får vi locka med bättre lön och gymkort eller vad fan som helst. Det vi inte får är att ge upp.

21 augusti 2013

#hijabuppropet - tiden är mogen för möten.

Jag behöver skriva om det igen, väl medveten om att jag ännu en gång kan hamna på ett vänsterpartistiskt kollage nära dig. Jag tar risken att nån korkad kommunist från Pajala igen ska kalla mig rasist och - ännu värre - att SD-are ska retweeta och tro mig om att dela deras åsikter. Men det finns saker som komplicerar tillvaron för oss som lever dagligdags i mångkulturen. I måndags kom en mamma hit till jobbet utan slöja, för första gången. Hon var lite blyg, som första dagen på året på stranden, ni vet. För henne kan det ha varit som att gå naken nerför gatan. Kanske var det en eftergift för majoritetssamhället, kanske vågade hon till sist det hon länge velat. Det får vi inte veta. Det kommer jag aldrig. att fråga. Det som gör slöjbärande till ett olyckligt sätt att protestera är att det både kan stå för religionsfrihet och kvinnoförtryck. Både reaktionära imamer och feminister kan nicka gillande.
Därför kvarstår mina dubier från häromdagen. Däremot skulle jag gärna se en gemensam hijab/kippavandring i Malmö där vi kepsbärare går  tillsammans med personer som väljer religiösa symboler/kläder. En demo, varför inte den 14 eller 15 maj. En fredsdemo för Världen, Mellanöstern och Malmö. Jag tror att tiden är mogen för möten. Inget hotar extremister och reaktionära svin så mycket som det.

19 augusti 2013

#hijabupproret och mina dubier

Så länge det gäller att alla ska få klä sig som de vill eller deras övertygelser bjuder så är jag med. Jag försöker att inte raljera över kvinnor som tycker det är coolt och radikalt att cykla från bostadsrätten till stadshuset med hijab och självfallet dokumenterar det i samtliga sociala medier, men det är svårt.
Men det finns andra saker som gör kampanjen problematisk. Det viktigaste är väl att solidariteten kanske inte riktigt gäller alla och att slöjbärande inte entydigt är frivilligt. Här i Rosengård är.slöja snarare norm. Flyktingar från det religiösa förtryckets Iran eller Gaza kanske skulle se det lite som ett slag i ansiktet när medelklassradikalerna klär ut sig för en dag, vad vet jag?
Modigt här ute vore att bära kippa eller davidsstjärna, men det ser jag inga vänsterpartistiska kommunalråd som gör. Inga andra heller. Det vore att be.om en smäll. Hatbrotten mot den lilla judiska gruppen i Malmö är långt fler än de mot muslimer, trots att den senare gruppen är kanske tio gånger större.  Man behöver inte jämföra, all förföljelse är illa, men just här i stan står jag en smula undrande inför ivern att just hänga på den här kampanjen. It comes too handy, liksom.
Jag har som sagt mina dubier och kommer fram till att det bästa sättet att stödja alla människors rätt att klä sig som de vill är att just klä sig som man vill och inte att för en dag klä ut sig. Under kippavandringen i våras gick jag i hatt, och en tröja med ISRAEL med stora hebreiska bokstäver. Så skulle jag aldrig våga klä mig på jobbet, men idag är jag fin i ny basebollkeps och Yankeeströja. Var den du är, den du känner för att vara. Låt ingen stänga in dig och gör inget för att det är norm eller pk.

18 augusti 2013

Gud bevare mig för alla lyckade människor

Jag sitter här i mitt kök och begrundar mina hyss, som Astrid Lindgren skulle sagt. En hel del dumheter har det blivit. Relationer har kommit och farit, både kärlekar och vänner har passerat i alltför rask takt. Jag har aldrig doktorerat eller skrivit klart min roman, andra saker har lockat och på gymnasiet läste jag hellre skönlitteratur än gjorde mattetal. Jag var för full för ofta och alkohol är inte de.enda dumheter jag lockats in i.
Det slår mig hur lyckade alla andra är. Det skrivs böcker om släktens hjältar, man betonar att man tycker det man alltid tyckt och att det från början till slut visat sig rätt. Åh, herregud tänker jag som varit tvungen att ändra mig på så sjukt många punkter. Jag har demonstrerat mot Israel och EU, därför att alla andra gjorde det. Det har varit formidabla komma ut-processer för mig i flera viktiga sammanhang. Not to mention hela alkoholgrejen.
Det är kanske för att jag är som jag är som jag aldrig riktigt tror på de alltigenom lyckade. De som aldrig behövt be om ursäkt, som aldrig uttryckt en fördom eller varit tvugna att ompröva sina åsikter på viktiga punkter. De riktigt lyckade kan aldrig förstå mig eller andra som misslyckats både här och där. De får aldrig min röst, eftersom jag inte riktigt litar på dem. Och eftersom det är söndag ber jag gud bevare mig för dem

16 augusti 2013

"Mördare"

De som öppet eller i det fördolda kallar mig och oss gröna mördare borde rimligen hålla sig så långt från oss som det bara går, kan man ju tycka. Oavsett om man tycker jag mördar barn genom att vara medlem i ett parti som styr i fler än hundra kommuner och landsting där folk då och då dör i förtid, eller om jag är mördare för att jag tycker att Israel ska få finnas eller för att jag vill tillåta invandring. Samtliga tre skäl för att kalla mig mördare har jag hört och samtliga dessa ställningstaganden har renderat mig hot om våld. Den som kan addition förstår nog att några av anklagelserna torde vara oförenliga, men logik är kanske inte extremisters paradgren alla gånger.
SD inser att vi står så långt ifrån varandra som det bara går och vi är bara överens om en enda sak: att vi aldrig ska samarbeta. Med andra är det märkligare. Vänsterpartiet har lokala företrädare. som sprider den grövsta av dynga om oss gröna samtidigt som samtliga deras positioner i Malmö vilar på fem gröna mandat. Man mer än bara antyder att vi är skyldiga till att folk dör i onödan, samtidigt som statistiken visar att vi är det parti de oftast röstar likadant som. Logiskt vore att de snarare röstade tvärtemot oss och logiskt vore att de hellre gick i opposition än att ens ta i oss med tång. Om vi nu är mördare, alltså.

Själv tycker jag att SD är ett vidrigt rasistparti och att V:s socialism är förlegad och deras demonisering av dem de utsett till fiender är destruktiv. Men i praktisk politik har jag kunna samarbeta väl med vänsterpartister i min beredning och i min nämnd. Men de får nog bestämma sig. Antingen samarbetar vi eller så går de. Deras bipolära beteende kan vi inte acceptera.

15 augusti 2013

Jag hotar att stanna kvar

Ibland funderar jag på att helt lägga av med politiken. Alltså, jag är grön och vi ska nångång rotera, det är inte det jag menar, utan snarare att tvätta mina händer rena från spelet. Det finns saker jag verkligen avskyr i politiken och värst bland det är nog negativt kampanjmakande, när halvsanningar, klipp och klistra och direkta angrepp mot en människas privata liv används för att försöka få någon ner på knä. Hoppas för mitt liv att jag aldrig fallit i fällan och betett mig så, för det är förfärligt. Inga politiska mål kan rättfärdiga det, inget jag har att säga är så viktigt att inga regler gäller. Politik är inte ett krig, mina motståndare är inga fiender. Det är typiskt först när jag själv utsätts för detta som jag fattar den fulla vidden av det. Min empati har också sina begränsningar, får jag tillstå.
Men du, för jag vet att du läser, min slutsats är ändå inte att hota med att sluta. Trots att jag drabbades av yrsel och ångest och nästan föll ihop på gatan. Jag hotar med att stanna kvar. Du vinner inte.

11 augusti 2013

Landsbygden är Sveriges Detroit

Jag ska försöka att inte vara så taskig som jag brukar. Men det jag hör om Detroit stämmer ganska väl in på det jag hör och ser om den svenska landsbygden. Minus musiken, Söderslätt är inget Motown och Kalle Moraeus är ingen Sixto Rodriguez.
Men det som ändå gör landsbygden till Detroit, är det vanskötta näringslivet, avfolkning, längtan till förr och oförmågan att ställa om i god tid. Pettssons gård och Emil i Lönneberga är borta för alltid och även de amerikanska slagskeppen till bilar. Det är kanske ur alla synvinklar bra att biltillverkningen ligger i Japan, Kina och Korea eftersom marknaden rimligtvis är störst där och det kan vara mer miljösmart att importera fårkött med båt från Nya Zeeland än att föda upp dem här i detta kalla land. Jag vet inte helt. Men man får tänka utanför ramen. Allting förändras och både amerikanska och svenska Detroit får finna ut nya idéer om nu människor envisas med att vistas där,  egna idéer som inte kräver subventioner från oss som flyttat dit jobben finns.
Vi ska inte sörja ihjäl oss över att hårda smutsiga jobb försvinner. Jordbrukets och industrins utveckling med automatisering och mekanisering är en välgärning. Vi ska vara glada om pälsnäringen dör och bilarna blir mindre och energisnålare. Vi ska vara glada att folk slipper slita hund som pigor och drängar. Tack gode gud för urbaniseringen. Och tack Detroit för musiken. Och tack Kalle Moraeus för att du gör folk glada.

10 augusti 2013

Krokodiltårar över JB-koncernen

Jag hatar att säga det, men åtskilliga av dem som nu gråter ut om det förfärliga i att JB-skolorna konkade är själva ansvariga för skolor som nog borde konkat och stängt för länge sen. Framförallt tänker jag på malmöpolitiker som låter förhoppningsfulla sexåringar börja på skolor som aldrig når målen att barn i allmänhet sådär ska lära sig läsa och skriva och få verktyg och hopp att forma sin framtid. Mot den passivitet som dessa skolors ägare visar framstår nästan alla friskolor som väldigt lyckade.
En rimlig skolpolitik är att de bästa pedagogerna och de högsta ambitionerna finns för de barn som inte får trygghet och gott socialt arv med sig hemifrån. Dom ungar som inte får hjälp hemma med dessa eviga egna arbeten.
För mig får gärna företag driva skolor och gå med vinst. Jag är inte socialist. Däremot får inte en enda unge lämnas kvar. Så bespara mig krokodiltårarna.

08 augusti 2013

Du söp Olle Ljungström full.

Du sitter där med ditt ölglas och berättar om hur full Olle Ljungström var på scen. Han kom inte ens ihåg alla texter, säger du och jag skönjer en viss skadeglädje. Ljungström är en jävla nolla och föredetting, säger någon annan. Man kan väl inte vara full på jobbet, säger en tredje. Men det är du med din öl som super Olle full. Det är de fina normalkonsumenterna som skapar den alkoholnorm som leder några av oss in i ett ohjälpligt missbruk. Vi som ska krypa i bekännelsens smuts och redovisa vår sjukdom för alla er och vi som ska vara klassens miffon och gång på gång tacka nej till normen. Det normala som är att vara lagon dissig i huvudet på en fredag och dyngrak nog att våga en nyårsafton. Några av oss är sköra som Olle, några har blivit väldigt starka. Jag sitter någonstans mittemellan. Men det är din alkoholnorm som super ner oss. Innan du anar kan det vara din tur. Vi är aporna som liknar dig.

En sång till enögdheten #wiehegate

Nu får Mikael Wiehe som alla andra själv bestämma i vilket sammanhang hans musik ska spelas, det är bortom diskussion. Om det sen ändå är en gnutta ironi i att han så starkt hävdar äganderätten kan andra avgöra. Jag delar hans uppfattning. Däremot förstår jag mig inte på vänsterfolks enögdhet. Man kan alltså samtidigt fördöma Anna Lindh och berömma Kuba. Man kan stödja en regim som under sin allra första vecka vid makten avrättade hundratals människor. och sedan dess fängslat tusentals, samtidigt som man kräver att Anna Lindh i varje ögonblick skulle ha fattat perfekta genomtänkta humanistiskt korrekta beslut som hon i alla delar kunde förutse konsekvenserna av. Jag skulle inte ens kräva det av mig själv, men så är jag ju varken minister eller låtskrivare heller, utan en enkel barnpassare.
Castro eller Lindh? Lindh, tack.
Det är väl det där med att sila mygg och svälja elefanter som gör att jag inte alltid står ut med den vänstra vänstern. Politik är så ofta för dem som att stå på läktaren och heja på sitt lag och kräva stränga  straff för motståndaren och friande domar för de egna. När Israel släppte ut en modig fedayin som kastat in en brandbomb i en buss och dödat en ung mamma och hennes två barn och dryga hundratalet andra fängslade terrorister för att få igång fredssamtalen hördes inte ett ord om mod och god vilja. Däremot avkrävs den judiska staten ansvar så fort den försvarar sig och det sjungs sånger om vilka de utvalda ska bomba nästa gång. Det här är en sång till enögdheten. Jag ska sjunga den så länge jag lever.

07 augusti 2013

Känn ingen sorg, Malmö

GAIS har åkt på pisk, gårdarna i Bunkeflo är allt annat än grönsvarta en söndag under den stekheta sommaren 2013. Det är en dag gjord för att läsa om Sjöwall/Wahlöö och svalka sig i havet, men vi cyklar genom vår hemstad, delad som Nicosia och Hebron mellan deras och vårt. Utanför Willys i Limhamn tar vi glass och yoghurt. Jag ser mig omkring och fattar inte varför här är dyrt och fint, allt jag ser är småsunkiga prång och platser. Men jag fattar ändå såväl. Här ropar mammorna på Christoffer och här tittar pappa till Alva, medan de plockar varor till kvällens grillning. Stan är delad med en mixad zon i mitten som heter Möllan där det roliga händer. Här ute betalar man gärna dyrt för att slippa cp-barn och muslimer och även om en stark motkraft stavas Nils Karlsson MP, så hjälper det inte. Precis som papporna i Rosengård är rädda för svennar så är mammorna här rädda för de andra och så möts man aldrig. Klass döps om till etnicitet och oavsett kommunala omorganisationer så består ordningen och svårigheterna att övervinna. Ökad ojämlikhet gör stan sämre och valfriheten mindre och spär på allt ont. Men känn ingen sorg, Malmö, känn kamplust och förändra. Stäng alla kassa skolor och tvinga barn att mötas. Bara en sån sak. Bygg fler LSS-boenden långt inne i villaområdena och radhus i Rosengård. Bygg ihop, förena.

05 augusti 2013

Jag vill vara som Vilhelm

Det är Vilhelm Moberg nu. I år läser jag om honom och förra året läste jag hela hans långa svit om utvandringen från Sverige till Nordamerika. Till skillnad från alla andra som verkar älska den känslopladdrande Kristina, så föredrar jag den sturige och envise Karl-Oskar. Jag förstår att det är Vilhelm själv som gömmer sig i honom. Do what you must do and do it well. Följ inga ledare, tänk själv och led och lev ditt liv.
Jag har bara vaga minnen av mannen själv. Jag minns när han dog och jag minns den legendariska debatten mot Palme i kvällsöppet när han frågade varför Sverige inte gjorde mer för att Alexander Solzenitsjyn skulle få komma hit och ta emot sitt nobelpris i litteratur. Vilhelm Moberg skrev böcker som sålde och var inte rädd för någon fight. Sån vill jag också vara i mitt liv och i det jag sysslar med. Slåss för det som är rätt för att det är rätt och inte för att vinna själv på det. Inte vara rädd för något eller någon och hellre bli impopulär än utsuddad i bekräftelsesökandet. Alla behöver bli älskade och sedda, men ännu mer måste vi våga stå för något och aldrig älska positioner så att man ger upp sina ideal. Vilhelm gick mot sin tids fjäskande för kungen och för diktaturer. Han angrep kappvändare dem som skydde fascismen, men minglade med Sovjet. Idag skulle han kanske hånat dem som inte orkar vara konsekventa antirasister eller mäter olika länder, rörelser och relegioner med olika standard och mått. Sån som jag vill vara.

03 augusti 2013

Framåt Malmö, heja de gröna!

Restaurang Möllan ligger där det alltid gjort, i kvarteret där jag bor och i trettio år har jag med jämna mellanrum återkommit till stället och det har förändrats, men i grunden förblivit detsamma. Lite som jag själv, mycket drama men en kärna som består. Jag har suttit där, från de unga årens vildsinta politiska diskussioner, bland annat med Bo Widerberg som var nere från Stockholm för att gå på Jägers en vindränkt kväll år 1985, via den gryende och accelererande alkoholismen in i dagens mainstreamvärld av grillspett och och filodegsknyten. Jag är glad att jag är här, för jag är där jag vill vara. Vi är många som sitter där ute en skön kväll i början av augusti. Folk från olika delar av Sverige och stan, på en uteservering dessutom, vilket var otänkbart 1985, eftersom uteserveringar då var förbjudna i Malmö och jag med en alkoholfri öl, vilket för min personliga del var lika otänkbart. Jag pratar med Sara om hur mycket tråkigare Malmö var då. Inget folkliv på Möllan, bara jugoslaviska spelklubbar, bänkfyllon och en och annan sunkig kinarestaurang. Runt om i stan gapade bombhålen och gatorna breddades och de sista spårvägsspåren togs bort så att bilarna skulle få mer plats. Åttiotalet var förstås också mitt farväl till dogmerna, till de röda fanorna och de låga taket. Jag ville andas friska vindar i alla bemärkelser. Jag fick barn och blev vuxen, sannolikt i den ordningen Sånt som vi pratade om i obskyra miljögrupper och varor som man fick gå till ideellt drivna ekobodar för att hitta har hamnat på förstasidan i Sydsvenskan och på Ica. Det finns mycket att vara glad över. Det är just därför vi ska ta stegen vidare, just därför vi ska skynda på och spänna bågen ytterligare. De grönas i Malmö förslag till lokalt handlingsprogram landar i min inbox och jag tycker att det är välskrivet, men jag har en del synpunkter. Både på vad vi tycker i sak, vad vi betonar och hur vi formulerar oss. Nu är tiden att försöka nå ut till dem som bor i radhus, som grillar och som lyssnar på Tomas Ledin. Folk som tar på sig en halsduk och går på match. Alla dom som aldrig går på operan, men desto oftare kollar på Let's dance. Jag tror vi kan. Men det kräver av oss på alla plan. Vi behöver titta på oss och våra ord med andra brillor, med solglasögon av plast och billiga läsglasögon från Statoil. Vi är värda det. Stan är värd det. världen är värd det. Vi kunde komma ht och vi kan gå vidare. Framåt Malmö, heja de gröna.

02 augusti 2013

Inget är fan heligt

Augusti rullar in med ett och annat blad som faller ner. Men på vattenlekplatsen i hjärtat av Rosengård är det hetare än juli. En pappa sitter med jeansen uppkavlade och fötterna i vattnet. Han tänder en cigg och pratar albanska med sin lilla dotter. En ung tjej trotsar värmen och springer en runda i värmen, iförd springskor, tights och slöja. Jag frågar min kollega hur fan man pallar springa i den outfiten. "Äh, man vänjer sig", säger hon. Hennes eget slöja fladdrar lite i den svaga brisen.  Ja, man vänjer väl sig med allt, tänker jag och vi pladdrar på som vi brukar medan ungarna badar med kläderna på i det grumliga vattnet. Och tycker man att gud har bestämt hur man ska klä sig, så gör man. Big deal. Folk får klä sig som de vill och skämta om vad de vill. Jag fattar att tjejer i slöja som läst och hört tusen dumma rassars kommentarer kanske tror att Jonas Gardell var ute i skumma ärenden med sina ramadanskämt. Men alla självutnämnda radikaler som tävlar i att klappa om muslimer kan med fördel stilla sig lite och prioritera bland frågorna. Islam och muslimer är en del av Sverige och världen och lika mångskiftande som kristendomen. Frågan är väl om det frasradikalerna som ser muslimer som sina jämlikar med sitt sorgliga tassande eller jag som var och varannan dag diskuterar tro och praktik. Att respektera är för mig att vara trygg i allas lika värde och ifrågasätta allt mellan himmel och jord utan urskillnad. Inget är fan heligt.