31 juli 2013

Chilla, mänska.

Jag önskar jag bara rakt av kunde köpa Maria Svelands bok "Hatet". För jag är ju trots allt vänster (i vid mening) och feminist och det är helt överjävligt som som hon ifrågasatts och utsätts. Men hon gör det svårt för mig. Hela boken igenom refererar hon till människor hon känner eller sympatiserar med och deras utsagor gillas utan någon som helst kritik. Så kan man inte ha det. Även mina vänner, fans och dem jag beundrar har fel då och då och gör misstag. Precis som jag. Och det finns vissa poänger med att betona det. Det blir liksom större trovärdighet i budskapet då. Och feminism kan ju ha så många olika färger: röd, grön, blå, lila. Men svelandmetoden är alltså den motsatta. Det hon tror på och dem hon gillar har inga luckor eller dåliga sidor och går inte att invända mot eller förhålla sig kritisk till. Och alla som tycker SCUM manifesto är dålig litteratur eller teater står i grund och botten på samma sida som Pär Ström eller i värsta fall till och med Breivik. Herregud, mänska, chilla. Det finns nyanser här i världen.

30 juli 2013

Malmö måste konfrontera antisemitismen

Vi vet det allihop. Inte en enda av oss kan påstå att vi inget sett av den. Inget gammalt mörkertal i världen kan tjäna som rimligt svar på frågan om varför anmälningarna om antisemitiska hatbrott ökar så i Malmö. Ändå visslar Katrin Stjernfeldt Jammeh och låtsas som det regnar när hon skickar ut ett pressmeddelande. Hon talar om alla. Men att tala om alla är att inte tala om någon och det måste vi göra. Vi måste vara tydliga intill övertydlighetens gräns. Det vi rödgröna kommit överens om att stå för är ett ett Malmö där alla är välkomna. Men gör vi det fullt ut och i alla led? För mig är det uppenbart att okunniga, antisemitiska och israelfientliga tal och texter från politiker i Malmö banat väg och legitimerat antisemitismen just här. Det finns inga antisemitiska partier, men det finns enskilda politiker som agerat tveksamt eller helt galet. Dessa tycks åtnjuta orubbat förtroende, trots att de går emot våra överenskommelser och trots att de om inte annat svärtar ner stadens rykte. Nu är förvisso vi gröna en garant för att inget dokument som majoriteten någonsin kommer att släppa ifrån sig någonsin kommer att vara annat än konsekvent antirasistiskt, men antisemitismen är en elefant i rummet. Då duger inte tystnad. Det är allvar nu. Inga allmängiltiga antirasistiska kampanjer duger, inget fagert tal om allas värde. Malmö måste konfrontera antisemitismen. Skicka skolbarn till Auschwitz och Israel, bjud in överlevande, tvinga fram sanningen, sluta ursäkta.

27 juli 2013

Diskriminering av funkisar är som rasism

Det är tyvärr inget unikt, det som händer i det vidriga villaområdet utanför Södertälje och som nådde oss via den förträffliga länstidningen. Jag orkar inte gå in på.alla dumheter som används som argument och hur som helst får man inte diskriminera, oavsett vilka argument. man tycker sig ha.  Vi har sett det i Malmö också. Många gånger. När allergiförskolan skulle starta ute på Toftängen samlades det namn och till slut backade bostadsrättsföreningen. På min egen förskola, Pilevallen, fick ett barn för några år sedan byta från min avdelning för att föräldrarna ville slippa se sin son bland barn med autism och Downs syndrom. Jag har sett det i sammanhang där närstående inte fått hjälp för sin ADHD, utan istället uppmanats att skärpa sig, vilket är som att be en blind att ändå titta lite grand.
Diskriminering av personer med funktionsnedsättningar är den glömda diskrimineringsgrunden och den där mest okunnighet råder. Men det är i lagen lika illa som att neka svarta att hyra lägenhet eller att tvinga en jude att ta av sig sin kippa. Det är lika olagligt som att neka kvinnor att söka ett utannonserat jobb som brandman. Jag tror att vi behöver lyfta funktionsnedsattas situation politiskt. Ta det som ett löfte från de gröna i Malmö.

Om du läser på så tycker du som jag

Vi går från VESPA till ICA och dottern frågar varför jag bytt hållning i frågorna kring konflikten i Mellanöstern. Nu har jsg ju inte det, utan mera klippt med det jag borde tycka och släppt fram det jag på riktigt tycker. Istället för att per automatik ropa samma hejaramsor som de andra på min sida satte jag mig ner med mig själv och funderade. Sen har jag ju dessutom läst på, framhåller jag, men lägger till att man självklart kan komma till olika slutsatser trots att man fått liknande information.
Så om du läser på är det ändå inte säkert att du kommer att tycka som jag. Du kan i stort sett tolka fakta så att jorden är platt och makaroner är nyttigare än tomater och att IFK är bättre än GAIS. Det är alltså sällan fakta som skiljer oss åt, utan värderingar. Tolkningar. Keep that in mind. Dottern nickar, jag talar med henne som om hon vore 13 när hon är 26, det blir lätt så.
En och annan sitter där på sina höga hästar och vet att Jonas Gardell sparkar på förtryckta muslimska kvinnor när han drar ett dåligt skämt på twitter. Så tolkar inte jag det, jag ser hur han skojar med dem som tror att gud föreskriver en viss klädsel eller rent allmänt tycker sig veta mer än mig om vad gud vill. Om igen: fast vi läser samma böcker kan vi komma till olika slutsatser. Allt är relativt utom just detta att allt är relativt.

25 juli 2013

Ode till tvåstatslösningen

Så var det detta med tvåstatslösningen. En följare på Twitter ropar ut att jag är emot palestiniernas rätt till sin huvudstad och mot hela iden med två stater, för att jag inte ser något bra i att en frontlinje på nytt skär igenom Jerusalem. Jag fattar inte hur dom tänker. Israels barriär på västbanken avskyr man, men en mur tvårs igenom en stad skulle vara okej. Och visst går det. Det går i Nicosia och det gick i Berlin. Och alltså även i Jerusalem under de olyckliga åren mellan 1949 och 1967. Nu försöker John Kerry på president Obamas uppdrag skaka liv i förhandlingarna melan Israel och den snällare av de palestinska regimerna. Det är lätt att fatta varför. Den amerikanske president som lyckats skapa de säkra och erkända gränser för Israel som FN:s resolution 242 talar om, skulle skapa ett äreminne över sig större än någon tidigare president i modern tid. Nixons öppning mot Kina drunknade i Watergate, Johnsons avskaffande av segregationen dog i Vietnam och Carters fred mellan Israel och Egypten försvann i gisslandramat i Teheran. Obama har chansen. Vi får väl se hur det går. I debatten i Europa läggs skulden för den bristande freden nästan odelat på Israel i allmänhet och på bosättningspolitiken i synnerhet. Det anses allmänt att Israel bör betrakta de omtvistade områdena som man erövrade från Egypten och Jordanien i försvarskriget i juni 1967 som en palestinsk stat redan innan ett fredsavtal slutits. Således ska inga judar beredas tillfälle att bo öster om 1949 års vapenstilleståndslinje, inte ens i närheten av Klagomuren, inte ens i det Hebron som hade en judisk närvaro i tusentals år innan de brutalt drevs bort av pogromer och krig. Inte på några villkor. Barnet slängs ut med badvattnet. Allt är svart och vitt (att sen EU fattar beslut som innebär att Golan ska lämnas över till familjen Assad är det en rejäl skämskudde på). Ytterst få israeler längtar efter att skicka sina söner och döttrar som värnpliktiga till checkpoints i Nablus eller på terroristjakt i gränderna i Hebron. Man vet bara alltför väl vad det kan göra med människor och frågan om vilka som blir offer och förövare i krig och frågan om till vilket pris man segrar, är saker israelerna brottas med varje dag. I en demokrati diskuterar man och reflekterar. Också därvidlag skiljer sig Israel från sina grannar. Men tanken på att Hamas skulle styra över Klagomuren och kunna sitta med Knesset inom skotthåll skrämmer många ännu mer än risken att få sina barn hemsända i bodybags. På hyfsat goda grunder tror israeler att stora delar av det palestinska ledarskapet bara skulle se ett israeliskt uttåg från Västbanken som en delseger på vägen mot ett totalt utplånande av Israel. Att det skulle bli som när man lämnade Gaza och södra Libanon, då missilerna började regna in som tack för tillbakadragandet. Ja, en tvåstatsläsning vore fin. Men det är långt dit. Det första förslaget kom redan på trettiotalet och FN beslutade 1947 om en delningsplan för området, vilket ingen på den arabiska sidan accepterade. Någon palestinsk stat bildades aldrig, istället odlades nakbamyten och myten om det palestinska landet som skulle befrias, trots att det aldrig existerat någon palestinsk stat. Frågan om hur freden ska komma att se ut har stötts och blötts, men aldrig kommit i mål. Förmodligen måste tilliten byggas underifrån innan de stora ledarna kan skaka hand på Vita husets gräsmatta. Samarbete och handel är grundstenar i detta och naturligtvis ökade rörelsemöjligheter. Och jag tror det kan hända. På Västbanken har antalet checkpoints minskat dramatiskt och utvecklingen går långsamt fredligt framåt, trots allt ni läst i tidningen. Bönderna i Gaza vill inget hellre än att sälja sina grödor på den israeliska marknaden, trots att de styrs av antisemitiska Hamas. Därför är det också rimligt att Israel lättar än mer på restriktionerna och låter handeln underminera extremismen. Jag hyllar tvåstatslösningen, men skyr förenklingar och demoniseringar. Inte ens det hamasstyrda Gaza ska bojottas, trots terrorn. Fred sluter du med dina fiender, inte med dina vänner sa Yitzhak Rabin. Det gäller än.

24 juli 2013

Should I stay or should I go.

Det är högsommar i Rosengård och stadsdelens förskolebarn duschar i vattenspridare eller leker så dammet ryker på snustorra grusgårdar eller gulnande gräsöknar. Det smäller i dörrar och betongen är grå på mötesplatsen som är under byggnad, men som nog inte blir klar i augusti som skylten lovar. Jag svettas i min svarta tröja från H&M i Krakow och funderar på min framtid som det heter. Jag kollar efter andra jobb. På väldigt goda grunder som ni hört förr är jag missnöjd med det jag sysslar med på dagtid. I längden kan jag heller inte bygga järnväg i min egen trädgård, det måste dras åt samma håll från olika krafter för att saker ska hända. Kanske övervärderar jag min egen insats och kanske tror jag för mycket att förändring är möjlig. När jag ser vad som prmieras så är jag benägen att tro det. Det är mer feelgood än drama som gäller. Det smeks medhårs och halalhippier bildar oheliga allianser med reaktionärer. Jag känner mig ofta ensam och utlämnad och det är ett tungt jobb. Kanske borde jag gå. Men det ligger inte för mig att gnälla och gå. Det ligger för mig att stå för saker och göra saker också när jag är ensam och när motvinden blästrar mitt ansikte rent. Jag funderar och kollar. Jag undrar och ser. Jag har inget svar.

23 juli 2013

S står knappast för konsekvent antirasism

Det är inte fint att säga det dagen efter årsdagen av Utöya, men fakta är att sossarna och deras sidoorganisationer inte står så värst för antirasism och allas lika värde när det väl bränner till. Enskilda och grupper, absolut, men inte som en regel. Jag har hört fler sossar än jag kan namnet på tala om invandrare och invandring som problem, Göran Persson var inte ensam när han som statsminister varnade för social turism och fakta är att den som vill bo i ett s-märkt Sverige måste antingen 1) bevisa bortom varje rimligt tvivel att man i stort sett dör om man inte får stanna här eller 2) godkännas av sossefacket som medlem i det svenska samhället, som om vårt land var ett Rotary man ska väljas in i. Så vill S ha det. Sen har man, i alla fall på senare år valt personer till politiska uppdrag som har synnerligen tveksamma åsikter om judar och Israel. En S-politiker i Malmö hävde ur sig att det förelåg en judisk-europeisk konspiration, en annan hävdar att den judiska staten massakrerar barn. Bägge dessa har med ryggdunk uppmuntrats att fortsätta sin kamp. Jag tror att rasismen frodas om invandrare och människor av andra etniciteter än den egna beskrivs besitta grymhet, listighet eller andra gemensamma egenskaper. Jag tror rasismen växer om gränshindren är höga och svåra att passera. S sjunger internationalen och önskar Eid mubarak när den tiden på året kommer. Slogans är man bra på. Men någon konsekvent antirasism orkar man inte stå för. Inte fullt ut i alla fall.

21 juli 2013

Det är i alla fall något

Jag skriver ett långt inlägg om tvåstatsläsningens välsignelser och bekymmer, men lägger det sen på vänt som utkast. Självförtroendet sviker mig och jag frågar vem jag är att uttala mig om världens alla konflikter. Jag kan ju börja med att skriva färdigt min roman och sköta det jag har att sköta i vardagen. Eller klä mig och kicka igång dagens långpass. Det är inte någon bra period just nu. Jag är i tvivel om min förmåga, mitt jobb och det mesta, faktiskt. Hela tiden hamnar jag i ett träsk av borde och det är svårt att leva ett liv istället för att föra ett krig, som en boktitel lyder. Och jag undrar om det är så klokt att vara öppen med sina svaga sidor. Kanske är det att leverera bränsle till dem som vill mig illa, för sådana finns utan tvekan. Fortfarande efter halva livet tar jag återfall i att försöka ändra min personlighet och vara någon jag inte är, för att bli hyllad eller i alla fall omtyckt. Jag borde veta bättre. Ännu ett borde. Det är en strålande sommardag i Malmö. I radion i köket har gudstjänsten börjat och på taket på chokladfabriken skriker en fågel. Trafiken är lugnare idag, för det är söndag. Ett långpass neråt vattnet är den mindfullnessövning min själ behöver. Det är i alla fall en dellösning. Det är i alla fall något.

Ikaros

Eftersom allt i barnens värld inte är hunky dory år 2013 så romantiseras det fagra sjuttiotalet. Men lita på en medelålders vit man. Det allra mesta i barns tillvaro var sämre förr. Det är ingen tillfällighet att Björn Afzelius skrev den där låten om hur han är utelämnad till sina föräldrars godtycke och det är ingen tillfällighet att Jonas Gardell ofta återkommer till hur utsatt han varpå skolgårdarna. Men några av er längtar alltså tillbaka till den tiden då homosexualitet var en sjukdom och det var lagligt att slå sina barn. Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Ja, jag tjatar om den här saken, trots att inte heller jag tycker att historien har tagit slut. Ta det som ett löfte från en som blev vald sist, från en som blev mobbad för sin dialekt, för sin allmänna kaxighet, från en som inte heller rymdes bland alla OK-tankande, limpmackeätande, pageklippta normativa sjuttiotalsmänniskor. Vi som bjöds på vin av våra föräldrar för att lära oss att dricka (jodå, det lärde jag mig), vi som fick rökrutor på skolgårdarna och vi vilkas mammor var dåliga kvinnor och billiga slampor om de lämnade hemmet eller mannen för att han söp eller slog. Man skulle kämpa, man skulle hålla ihop. Ta det som ett löfte: jag ska påminna om att det inte var bättre förr. Att så skilda krafter som SD och V längtar tillbaka är godis för en gammal cyniker. Att det samhälle de drömmer om liknar livet i unkna inavlade byar i mörkaste Småland eller de mest patriarkala delarna av miljonprogramstadsdelarna är i bästa fall grov humor och i sämsta fall något att gråta åt. När det blir till politiska program och förslag gör det mig orolig. För när jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt. Det var inte mina föräldrars fel. Jag växte upp i sämre samhälle.

18 juli 2013

Du måste skoja, Dogge.

Nej, det var inte bättre förr. Folkhemsnostalgi är bara trams, särskilt om det är någon. yngre än jag som levererar. Det. finns ingen anledning att längta tillbaka till en tid då mobboffer var tvungna att gå med sina plågoandar på den enda tillåtna skolan och när jag fick stå i en timme i kö på posten istället för att. hämta mitt paket på ICA och betala räkningarna i telefonen när jag kommer hem från jobbet i lugn och ro.
Jag föredrar offentliga satsningar framför ett femte jobbskatteavdrag. Men jag måste inte ta hela det sossenostalgiska paketet för det. Jag är trött på palmeprat och monopolkramande. Jag vill kunna växla mellan P1 och rockklassiker. Jag vill kunna vara föräldraledig utan att bli uttittad och jag är glad att mina barn inte behöver gå ur den lutherska kyrkan utan helt fritt får välja tro och tillhörighet. Jag gillar homoäktenskap och spårvägsbyggen. Du måste skoja, Dogge. Det var sämre förr.

17 juli 2013

Syrien drar i mig

Mellansonen kommer in till stan från landet och vi går och äter indiskt. Han föredrar stan framför skogen, han är femton och intresserad av film och politik mer  skogssniglar och hallon. I ett fönster i huset mittemot hänger en banderoll om att kvinnokamp är klasskamp. Sonen fnyser nåt om att ung vänster är hippies. Det är ingen komplimang. Det är härligt att sonen är här, även om han drar i morgon igen, men det som drar i mitt hjärta idag är annars Syrien. Det är kanske fånigt att älta. Vad kan jag göra, liksom?
I Syrien har jag inte varit, inte som jag ser det, om nu inte Golan ska ses som som en rättmätig del av Assads sönderfallande skräckregimente. EU vill ju det, men golaniterna själva är nog glada att få leva fritt i ett demokratiskt land. Jag minns hur jag stod där uppe på höjden och såg ut över en grön linje som såg mycket fridfull ut. En grupp polska FN-soldater kom gående och långt borta såg man livs levande syrier i en liten by. Det var trettio grader varmt och en vind smekte vackert över den täta grönskan. Nu säger min radio att flyktingkatastrofen kommer att överträffa den på Balkan för 20 år sedan och Assad sägs använda kemiska stridsmedel mot sina fiender. Är det 20/30 eller 40 tusen döda? Jag vet inte, siffrorna haglar och det kanske inte är så viktigt med exakta siffror. Viktigt är att bilda opinion och påverka. Viktigt är att.göra det som måste för att Assad ska falla och kriget ta slut. Viktigt är att vi öppnar våra gränser och välkomnar dem som söker sig hit.

16 juli 2013

Make your own kind of music

Åldrandet sprider sina tentakler i mig någonstans mellan Bunkeflostrand och Hyllie. Jag är trött och runkeepern är vänlig nog att själv stänga av sig; det finns sanningar den inte vill se i vitögat och analyser den vill bespara mig. Ja, jag blir äldre och det blir inga fler personliga rekord på mina löprundor. Men jag struntar så innerligt i det där. Jag gör min egen sorts musik även om ingen lyssnar, som Mama Cass sjöng för många år sedan. Åtminstone försöker jag, men det är svårare än man kan tro. Man vill ju så gärna vara omtyckt och lyckad och framröstad och framkryssad och det kan göra att man svänger sig med andras ord och värderingar för att de går hem bättre. Men jag slutade dricka och jag slutade att ställa mig in. Jag darrar av rädsla, men jag försöker att sjunga min egen sång. Så fast nära och kära säger att jag inte borde och trots att jag i bästa fall möts med tystnad i mitt eget läger, så fortsätter jag att prata om antisemitism och varför Israel behövs och hur hela jävla vänstern hycklar när man silar mygg hos mellanösterns enda demokrati men tiger om regimer som släpar misstänka pro-sionister med motorcykel längs gatorna eller bekämpar gerillan med kemiska stridsmedel. Jag har ju inte evigt liv jag heller, det jag vill göra, det får jag göra nu. Mina löpturer, långsammare för varje år, gör ändå mina ben starka och mitt huvud klarare. Jag går igenom tankar och och beslutsförslag poppar upp och förkastas eller sänts på vänt. Meter efter meter av asfalt läggs bakom mig här i Malmö, precis som den gjort i andra städer och skogar jag haft lyckan att besöka. Det slår mig att jag kanske aldrig mer kommer att stå uppe på Olivberget med Dylans "Neigbourhood Bully" i lurarna och blicka ner över den vackra muromgärdade gamla staden. Troligen vill inte mina barn resa dit med mig, de har sina egna vägar att gå. När jag springer in i Holma blir jag lite orolig att någon ska reagera på min JERUSALEM MARATHON-tröja, men inget händer. En BMW rullar förbi med några grabbar i och en hårt blonderad kvinna rastar sin pitbull eller amstaff eller vad det nu är. I höjd med stadionkyrkan börjar jag gå. Ingen musik hörs, bara vinden och trafikbullret från Ärtholmsvägen.

14 juli 2013

"Vad vet du om islam?"

Jag skulle kunna svara att jag vet en hel del. När jag var med i Jeopardy så snodde jag alla poäng i ämnet. Tusenkronorsfrågan löd: "Vad är sharia?". Jag vill minnas att det gick ett sus genom TV4:s stora studio efter mitt svar. Folk kunde inte mycket om islam 1992. Men nu är det 2013 och mannen som anfaller mig på stan skulle inte nöja sig med ett sånt svar, så jag stammar nåt om att det är en tro bland andra här i världen. Han ser lite nöjd ut när jag svarar så. Det bjuder in till fortsatta samtal och han frågar helt oblygt vad jag själv tror på och jag svarar efter bästa förstånd och formuleringsförmåga. Det är inte en oneliner direkt.
Dom är många missionärer på stan denna lördag och alla bär dom västar med nån text på och dessutom skägg, för samtliga är män. Det ärnog en smula osvenskt påfluget att attackera folk på stan med livsfrågor, men mig gör det inget. Dialog är alltid vackert. Islam är under attack, men samtidigt på frammarsch och det är svårt att tala om. Många radikala personer kan inte nog önska eid mubarak för att visa hur respektfulla de är. Det blir lite löjligt.Samtidigt ska vare sig Ingrid Carlqvist eller reaktionära imamer få ensamrätt på ämnet, så jag talar på. Islam är inte min tro, huvudfårans syn på könsroller och annat provocerar mig oerhört, precis som alla märkliga regler jag uppmanas att följa. Men det är såklart inte värre än dumheter i annan klädnad och att utmåla islam och muslimer som fiender till "oss" är korkat och fel. Folk får tro på vad fan de vill, klä sig hur som helst och följa vilka regler de önskar, så länge jag också får det. Det är först när andras frihet inskränks som jag opponerar mig. De konflikter jag haft med muslimer har alltid gällt barns och ungas rätt att få veta och välja själva och där kompromissar jag inte. Men det skulle ju lika gärna kunnat gälla mycket ortodoxa judar eller kristna eller vilka som helst.
Jag tror inte missionären på torget har större framgång bland lördagsflanerande malmöbor. Vi är inte så lättflörtade i religiösa frågor. Och jag vet vad islam är. En tro bland andra. No more, no less.

12 juli 2013

Fotbollsflator och livet i den andra världen

Det svepte en våg av indignation över landet när man kunde läsa kränkande kommentarer om våra EM-spelande fotbollstjejer i de sociala medierna. Till och med ledande politiker gick ut och tog avstånd från formuleringar om flator och kärringar och vem som kan och inte kan spela boll. Hela grejen säger mig två saker. 1. Det finns gott om sexister och homofober, särskilt bland män i arbetarklass och  utanförskapsområden.
2. Det finns gott om naiva politiker och debattörer som tycks leva i en annan värld än de flesta.

Det finns en värld här ute där kränkande kommentarer om sexualitet och kvinnors idrottsutövande är vardag. Den ligger en bit från Nytorget och plenisalen och jag kan förstå att alla i pk-land häpnar över pöbelns pöblighet och grabbars grabbighet, eftersom det är så långt från Almedalen till Bjuv, om vi säger så. Mitt förslag är att faktiskt gå in och jobba lite med maskulinitetsfrågor, snarare än att dunka rygg i rättrådighet. Kanske är idrottstjejers utsatthet viktigare än kvinnors representantion i bolagsstyrelser eller anslagen till högskolor?
Varför utesluts tjejer från bollspel redan på dagisgården och varför tycker både personal och föräldrar att det är den naturligaste sak i världen?
Och Pia Sundhage - vilken ledare hon är. En vänstermänniska som lever sin ideologi på ett sätt som borde göra medelklasspojkarna med vänsterattribut att gröna av avund där de sitte i mina kvarter och dricker sina öl och twittrar sanningar.

10 juli 2013

Riv statyerna. Lev i nuet.

Stan är full av statyer. Där står Imre Nagy på en bro av plåt och där står en uppförstorad Ronald Reagan på ett torg och så hela hjälteplatsen där ungarna klättrar upp på monumentet över de segerrika magyarerna och når hästarna i höjd med deras hovar, redan det meter över markytan. Landets påstådda hjältar och historia blåses upp över alla rimliga proportioner och man är stöddig som fan.Över vad? Ungern är på flera sätt ett suspekt land som inte alls verkar göra upp med sitt förflutna och gå vidare. Guiden i riksdagen talar lite ledset om Ungerns förlorade provinser och jag tänker: hallå ni var med och förlorade två världskrig. Vad tror ni ska hända då? Lev i nuet och var glad över det. Hakkors och pilkors och hammare och skäror, allt är borta. En snygg blå flagga med gula stjärnor visar på möjligheter. Sonen skakar på huvudet när en nationalistisk grupp sjunger sånger under ledning av en slags rasseproggare. "Så ta tillbaka Kroatien då. Gör det. Snacka inte bara". Han flinar. Losers. Riv statyerna. Lev i nuet.

08 juli 2013

Männen som försvann

I Sjöwall/Wahlöös "Mannen som gick upp i rök" reser den godmodige Martin Beck till Budapest för att leta rätt på en försvunnen svensk journalist. Jag minns inte så mycket av boken, men en grej var att Martin Beck trodde att "Földalatti" var offentlig toalett, när det i själva verket är ungerska för tunnelbana. Budapest har ju kontinentala Europas äldsta T-bana, invigd 1896. Jag minns också att boken, som kom bara tio år efter att sovjetiska stridsvagnar krossat Ungerns rop på frihet, inte hade ett ont ord att förtälja om om regimen. Tvärtom, Sjöwall/Wahlöö var starkt prosovjetiska och sextiotalets Ungern beskrevs som ett trivsamt land. Men en bok är bara en bok och även om de berömda deckarförfattarna rekade här på sextiotalet bland blå stinkande tvåtaktsmotorer och varubrist, så såg de väl mest det de ville se. Några män som verkligen gått upp i rök här är alla dom som jobbade för regimen på hög eller låg nivå på den där tiden.
Ni vet dom där som gick i illasittande kostymer med partinål på slaget och sorterade blanketter och var viktiga och fick handla bananer i särskilda affärer som tack. Fantasilösa gråa män. En av dem är nattportieren på vårt hotell, åtminstone tror jag så. Borta är alla hans privilegier, nu kan både kreti och pleti handla färsk frukt; ett.tält hundra meter från hotellet säljer fina vattenmeloner och tomater. Förbannade kapitalism, tänker han och gnäller lite på oss om vår beställning och att vi inte lämnar nyckeln när vi går ut, trots att det är obligatoriskt. Det här är fan inte New York, om ni nu trodde det, tänker han vidare när han med en suck ger oss en liten lapp med koden till wifin. Han tycker tiden är ur led. Folk gör visst lite hur som helst nu för tiden. Annat var det på Janos Kadars tid, mumlar han drömskt och minns sin första.FIAT polski, som han erhöll som tjänstebil. Var är den nu, frågsr han sig medan en Audi backar in på parkeringen och en gäst kommer och frågar om var närmaste Burger King ligger.

Alkohol is free

Ungarna börjar sjunga sången som var Greklands obegripliga ESC-bidrag, när vi går förbi alla dessa dygnetruntöppna alkoholbutiker som Polen kryllar av. "Alkohole" står det helt enkelt på skylten. Inget finlir där. Inget snack om fina sorter och frihet och skit, utan bara alkohol straight out of the bottle, fast på polska då. Och långt därifrån på Gotland skålar de svenska beslutsfattarna med alkohol i glasen som jag ovetandes bjuder på, direkt eller indirekt. Dyrare än vodkan för trettio spänn i de polska butikerna, men samma kemiska förening blandat med vatten och smaktillsatser och självfallet samma effekt. Långt värre än effekten av den närmast totalförbjudna rökningen och i paritet med exempelvis cannabis.
Ingen spinndoktor i världen skulle råda mig att utmana genom att attackera kung alkohol, det är lika uselt för opinionssiffrorna som att tala om fri invandring eller för Israel. Eller för vinster i vården. Så rösta på någon annan då. Så länge jag är med i matchen kommer jag att påminna om stinkande spyor och misshandlade kvinnor varje gång någon föreslår ytterligare liberaliseringar av alkoholpolitiken. Det finns inget gulligt i sånt, inget festligt, inget avslappnande. Alkohol is free.

06 juli 2013

Lovely, lovely

Ställer mig i duschen och tvättar mina fötter. Jag har en liten grej för fötter (helt asexuellt får jag förtydliga till publikens besvikelse) och jag förstår varför Jesus fötter ideligen skulle tvättas. Fötter är.sköna att röra vid och blöta ner. Rent krasst blir man dessutom helt skitig när man går stan runt i sandaler. Det man vinner i icke-svett förlorar man i damm. Budapest är helt bländande vacker i sommarsolen hur som helst. Som en langos med gräddfil, lök och nån röd goja ovanpå. Som ljudet av vackra gula spårvagnar länhs en bred boulevard och skramlet av kaffekoppar som bärs ut i disken på Cafe New York och Donaus livgivande ström under alla sköna broar som håller ihop stans prefix och suffix. Men här ute där vi bor, en bit från stadion, under järnvägsbron, förbi platsen där en bil brann igår är det mera som ett Östeuropa jag känner igen från förr. Det är kass service och hål i gatan och vägar och hus som aldrig byggdes färdigt. Det är lite tufft, liksom. Och när kommer in till Oktagon så har polisen spärrat av och lyser med sin närvaro som aldrig förr, eller jo, men inte på länge. Pridetåget ska förbi och nazister ska demonstrera eller handgripligen ingripa mot undermänniskorna. Det har ju onekligen hänt förr i den här stan, men bastanta konstaplar verkar just idag skydda det goda. Så är det inte jämnt.        Vi kommer aldrig undan historia och politik och det vill vi nog inte heller. Vi åker upp till Fiskarbationen och ser ut över stan. En snygg operettkuliss byggd som ren dekoration. Bastionen alltså. Stan lever för fullt. En amerikansk turist ropar lovely, lovely och jag tar en klunk Pepsi twist och nickar instämmande.

03 juli 2013

I huvudet från Krakow till Rosengård.

Reser man med fyra barn så blir det lite funny boenden, om man inte har miljoner i reskassa. Nu hamnade vi i centrala Krakow nära stans absoluta mittpunkt i en trerumslägenhet med alla tänkbara bekvämligheter för den som har modesta krav. En TV i varje rum, men trasiga antenner, badrum som är rent och snyggt och nästan rena rum och sådär diskade glas. Det är lyhört, men ganska tysta och stilla, urom när det gås i trappan. Utanför fönstret är det gata och på andra sidan den en del av den vackra park som omsluter gamla stan. Och jag ligger här och tänker på jobbet. Det blir så. Alla andra sover än. Jag tänker på hur alla unga svensktalande pedgoger flyr Rosengård, nu när jobben blivit fler och att min arbetsgivare inte gör ett skit för att hindra det. Nästa som drar kan vara jag, trots att jag inte är så ung. Om man får samma halvkassa lön i Rosengård som inne i stan, så kan man lika gärna göra ett enklare jobb för samma slant. Om arbetsgivaren vägrar att på riktigt adressera de problem som finns utan blundar för Rosengårdsbarnens situation, så kan det händaa att jag också drar mig ur. Jag kan kanske inte göra mer. Det riskerar att sluta med att de som inte pallar flytta sig eller som bor i området blir de enda som blir kvar. Det kan leda till att nivån på svenskan sjunker ännu mer, att genuspedagogiken och kontakten med yttervärlden blir ännu sämre, trots att man knappt tror att det är möjligt.
Sånt ligger jag här och tänker på. Så öppnas en dörr och ett barnhuvud tittar in.Idag ska vi gå.till saltgruvan i Wieliczka. Men först ska det bryggas kaffe. Hoppas värmen håller i sig.

02 juli 2013

Aldrig glömma

Från gårdagens utflykt blir det inga skojiga oneliners eller snygga instas. Det skulle kännas som att trampa på 1, 1-1, 5 miljoner lik. Några bilder tar jag för all del, men det blir för eget bruk, för att friska upp minnet om det behövs. Men trampar på lik är just vad vi bokstavligen gör vid läger två när man går rakt upp från platsen där godsvagnarnas dörrar slets upp och människorna slängdes ut och delades upp i dem som omedelbart skulle dö och dem som fick leva ett tag till. Vi trampar på lik och blir ombedda att vara tysta, men de japanska turisternas kameror dokumenterar allt och folk småpratar i grupper. Tioåringen frågar om allt hon ser och jag minns en annan tioåring som besökte samma plats i en annan tid och fyllde sitt huvud med världsbilder och övertygelser som ännu 39 år senare sitter kvar. Vi föds som rasister, säger Magne Raundalen, men några av oss blir vuxna, andra inte och ingen är helt vaccinerad mot att bli bödlar eller offer. Om fem dagar åker vi vidare till Ungern, där en parlamentsledamot för regeringspartiet bara härom dagen uttalade sig antisemitiskt. Bara några år innan min barndomsbesök här hade den kommunistiska regimen häri Polen uppifrån initierat en kampanj mot "sionister" som drev ut de flesta av de få judar som överlevt förintelsen. Det går aldrig att sluta att vara vaksam. Vi får aldrig tro att antisemitismen är helt besegrad.
Ändå är det märkligt grönt och fridfullt här på den jävligaste plats historien sett skapas. Det surrar av sommar och vi går och går och lovar att aldrig mer och aldrig glömma. Så går vi därifrån och tar bussen bort igen, till den lilla stadens centrum.  Nere vid stationen säljs kebab av en ung man i bandana med hampablad på. Mitt emot kebabstället står det på stationshusets vägg med stora bokstäver: OSWIECIM. Vi åker bort igen, men lovar: aldrig glömma.