"Vem som helst kan bli lärare"

Helt plötsligt är det möjligt för min son att komma in på lärarutbildningen. Ni vet han som hade ett helvete under hela sin skolgång, därför att skolan tycks vara gjord för duktiga annikor som sitter stilla i stolen och snällt räcker upp handen, bara för att bryskt bli avbruten av grabbarna längst bak. Han som var okoncentrerad och hade svårt att sitta still, men som ändå snällt gick dit varje dag kan nu få chansen. Jag förstår att de lagomsmarta medelklassmänniskorna skälver inför tanken. Dom där medelsvåra utbildningarna var ju som klippta och skurna för folk som utan större analys lärde sig läxan utantill och gjorde som de blev tillsagda och sen fick en adjunktstjänst och pengar till ett litet radhus i kranskommunen.
Nu kan sonen komma in och störa och hon den där arabiska kvinnan som efter att barnen blivit stora bestämt sig för att ge till baks till Sverige, samtidigt som hon satsar på sig själv. Jag förstår att det är ett hot. Just därför kan det vara bra. Nu kan vi få en lärarkår som ungarna kan identifiera sig med och vice versa. Vi måste ta den chansen.

Alla föds till rasister, men några av oss blir vuxna

Att vara rasist är i allt väsentligt att vara obildad och infantil. Att på fullt allvar tro att någons hudfärg eller etniska ursprung ger en egenskaper eller mer eller mindre intelligens strider mot all känd vetenskap. Detta vet såklart inte småbarn något om. Därför tror dom att alla som inte är som mamma och pappa är annorlunda och eftersom man älskar föräldrarna mest av allt så tror man att dom andra är sämre. Det är alltså inte så att barn ser alla som jämlikar och att vuxenvärlden fostrar dem till rasister; det är precis tvärtom. Att alla är värda lika mycket är något du måste lära dig. Jag träffar ganska ofta rasister. Både organiserade rasister i politiken och andra helt vardagliga rasister i andra av livets sammanhang och jag undrar varför jag inte är som dom, varför jag vet bättre, för det gör jag. Och även om jag kan se att det tycks finnas en överrepresentation av missbrukare och psyksjuka bland rasister så räcker inte den förklaringen, ty i min närhet finns både missbrukare och psyksjuka utan ett uns av rasistiskt tänkande. Det allt i slutet handlar om är omognad och okunskap. Rasisterna är dom som fortsatte att vara barn.

Bengt Ohlsson ska korsfästas

Ni vet att jag dras til dom där som är lite ruffiga och sim slänger in brandfacklor här och där och inte är så fina i kanten. Därför gillade jag i det längsta Ilmar Reepalu, ända tills han förgick sig om Israel och judar och därför gillar jag Bengt Ohlsson, inte minst när han hugger mot kulturetablissemanget. Det betyder inte nödvändigtvis att de har rätt; Ilmars malmöbygge blev för grabbigt och traditionellt, utan det handlar mer om attityd, att ta plats utan att fråga om lov.
En annan sån person är Bengt Westerberg och även Birger Schlaug i sina största stunder. Men idag ska alltså Bengt Ohlsson korsfästas. Jag säger inget annat än att läs och begrunda. Fundera på om det ändå inte kan ligga nåt i det han säger. Fundera på hur du uttrycker dig och om du blir rätt förstådd. Och det sista riktar jag lika mycket inåt.

Börja från början

Cyklar hemåt i motvinden och sjunger högt om mörkret på stans spets, trots att det är ljusare än ljust på vägen från Rosengård till Möllan. Zlatan ler i gångtunneln som alltid. Två nyligen skrivna blogginlägg har mött kritik och det gör anmärkningsvärt ont; jag är inte den tuffing ni tror, jag har tvärtom lätt för att ta illa vid mig. Och jag vet att ni säger att det är de ofrånkomliga konsekvenserna av att öpnna käften och jag svarar att jag vet. För säkerhets skull ska jag ändå säga att jag gillar mitt parti trots dess fel och brister och jag tycker att de flesta i förskolan gör ett beundransvärt jobb. Förskolepersonal i Rosengård i Malmö och på många andra ställen har snarast normaliserat ett tillstånd av alldeles för stora barngrupper och knappa resurser. Det är som trafikbullret här ute på Bergsgatan; det är bara som det är.
Till det kommer ökade krav på dokumentation och mer paperwork för varje år. Mycket ska hinnas med och dessutom är ständigt 10-20
procent av personalen sjukfrånvarande. Det är inte så lätt att hålla standarden.
Jag ska nog ägna lite mer energi i politiken åt att berätta just det. För varje gång jsg hör något om en nytt fint förslag för att höja kvaliteten i skolan tänker jag: börja i rätt ände; börja från början.

"Det bästa är om barnen är hemma"

På åtskilliga av de förskolor som jag satt min fot på som pedagog och även dem jag haft äran att vara kund i, så finns det dom som tycker att det bästa nog ändå är om barnen är hemma så ofta det går. I personalrum och på gården går vågorna höga när man misstänkliggör föräldrarna. Inte sällan antyds att föräldrar (läs mammor) fan inte skulle skaffat barn om dom ändå inte vill spendera varje minut med sina avkommor. Inte så lite tid kan läggas ner på att utreda huruvida mammorna verkligen befinner sig på den uppgivna arbetsplatsen eller skolan. När jag i all stillsamhet eller upprört påpekar att det kanske inte ingår i våra arbetsuppgifter att granska mammors allmänkompetens som föräldrar, så får jag syrliga kommentarer, inte sällan kompletterat med framhållande av sitt eget fantastiska föräldraskap.
Det måste vara sällsynt att företrädare för en verksamhet inte tycker att brukarna ska vara nöjda och ta del av verksamheten så mycket det går, men i förskolan kan det alltså vara så. Barn behöver vara lediga, som det lite slappt heter. Vi måste få in lapparna senast på fredag, kan det låta. Jobbar lärare verkligen ända fram till midsommar, kommenteras det.
Mitt förslag är att alla i förskolan vänder på steken och uttrycker glädje över att föräldrarna gillar det vi gör och faktiskt vill använda sig av våra tjänster för sina älskade ungar. Vidden i det förtroendet kan knappast överskattas. Ett par genusglasögon kan också ordineras.

Att kvala in hos de gröna

I mitt parti vinner ytterst sällanen medelålders man över en ung kvinna i ett val till en position; det är nästan lika bra att ge upp från början, för du får under alla omständigheter gå hem med svansen mellan benen från årsmötet. Det finns en tydlig norm i vårt parti och den stavas ungdom och högskolepoäng. Tidigare var en liten gård på landet och många barn positivt laddat om du ville ha en karriär i partiet, men nu är det lika bortblåst som alternativmedicin och träskor. Det blir lite smalt i porten. Således har MP i Malmö inför valet 2014 en styrelse där ingen tidigare planerat valrörelse och en valberedning där ingen fastställt listor. Erfarenhet är inte så fint hos oss.
Vi är en hungrig kämpande rörelse och vi vill nytt hela tiden och det är bra. Men vi kan inte fylla rikdagen och kommunstyrelser och revosorskollegier med människor som inte varit med om värre saker än missade tentor, krossade hjärtan och att mormor var gammal och dog. Inte bara i alla fall. Inte mest. Vi måste ha en bredd och en höjd. Min son som är vikarierande barnskötare i Rosengård och som inte promenerat i solsken under sin skolgång har ibland visat intresse för att engagera sig en smula i GU eller partiet. Men jag har svårt att se honom få plats. Han stormar in här på kvällen från förorten, hiphopen dundrar från köket när han brer.sina mackor, han berättar om hur dagen varit i det dåligt betalda kvinnoyrket och han skiner som en sol. Så talar vi om GAIS chanser att gå upp igen. När vi sen snackar Mellanöstern blir tonen animerad, för vi tycker så olika. I hög grad lever han grönt. Men han har inte en ynka poäng från IMER och har inte läst en enda rad av Sveland. Jag tänker att sonen är skälet till att vi är så mycket mindre än sossarna. Vi har bättre idéer, men de har bredden. Hos oss ska man kvala in på meriter som de flesta aldrig ens hört talas om. Förutom då ungdom och högskolepoäng. Och det är inte så lätt att skaffa sig alla gånger.

Nethanyau säger förlåt

Det är fint att säga förlåt. Inte det där när man med hot om repressalier tvingar ungar att "säga förlåt", fast dom jävlar inte tycker att dom gjort fel, utan det som kommer från hjärtat och visar att man ångrar och önskar förändringar. Bibi Nethanyau bad Turkiet om förlåtelse för att nio människor miste livet när den israeliska försvarsmakten bordade fartyget Mervi Marmara för några år sedan. Det gjorde han rätt i. I Israel är försvaret ingen arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan skillnaden mellan existens och utplåning. Man ska vara starka nog att avväpna turkiska islamister utan att blod spills. Sjöblockaden mot Hamas är både laglig och rimlig och den enda demokratin i Mellanöstern ska såklart kräva en hög moralisk standard av sig själv.

Vad Billström sa

Om Billström bakom sina rasistiska formuleringar egentligen ville ha sagt att papperslösa utnyttjas av landsmän, kusiner, bekanta och andra de stöter på längs vägen, så tyder det mesta på att han har helt rätt. Den så omhuldade reglerade invandringen leder till att människor hamnar i ett skuggsamhälle där man sover i sunkiga källare och sliter hund för småsmulor. Om det var så Billström sa, så har han helt rätt. Och lösningen stavas mycket enkelt fri invandring.

En #reva i debatten

Några av oss förespråkar fri invandring, som naturligtvis ska regleras i den meningen att grovt kriminella inte ska vara välkomna och invandrare som vi andra förväntas dra omsorg om sig efter bästa förmåga.  Det finns säkert även andra än kriminella som jag inte vill ha hit,  men grundregeln är att den som vill söka lycka eller fristad i vårt kalla glesbefolkade land också ska få göra det.
Min antirasism är därmed konsekvent och varken facket eller Jimmie Åkesson bör ha inflytande över migrationsfrågorna.
Hur vi sen jobbar med integrationen är en annan fråga, att det med fri invandring följer högre krav och mer genomtänkt arbetsmarknadsinsatser är givet.
Det sorglustiga i debatten är tyvärr att de som vill skjuta Billström eller buar åt Ferm inte alls förespråkar konsekvent antirasism eller fri invandring. Där hittar du människor som tycker att LO:s gubbar ska reglera arbetskraftsinvandringen och att attentat mot judar i Malmö är mer som pojkstreck. De som gapar mest har tyvärr inte alltid något bra case själva, liksom. Mitt tips är att granska de argaste vänstermännen och de fegaste sossarna lika hårt som regeringen. Men viktigast av allt är att vi gör ett välkomnande Sverige.

På gatan där jag bor

Gula bussar rullar fram och så alla dessa bilar, på en gata som från början gjordes bred för spårvagnarnas skull. Ett spjutrekord söderut korsas Ystadsgatan och just där är Möllans nav, mittpunkten i det område som till och med moderaternas starka kvinna i stan lovprisar. Att min gata är stans smutsigaste är inte bara statistik, det är ett statement på sitt sätt. Till och med här i ett område som vi lovprisar i fullmäktiges talarsrol låter vi bilismen bestämma över oss andra.
Bergsgatan blir aldrig den där intima shoppinggatan, här är det kalla vindar och före detta fabriker och nedlagda tidningshus, som rymmer klubbar och kultur. Någon gata måste vara smutsigast i stan och det kan såklart lika gärna vara min gata som andras, men här.bor jag, härifrpn promenerar minstebror till skolan, här korsar Saras flicka gatan för att handla godis på al-zaharaa, vår gata är högst verklig och det är inte kärnfysik att räkna ut vilka åtgärder som kunde göra miljön bättre och luften klarare.

Inget Zoo i förorten

Finaste Rasmus och jag skrev en debattartikel i ETC Malmö, där vi konstaterade att socialdemokratiska grabbprojekt som T-bana till Nyhavn och motorvägsbyggen är dåligt ur klass- och könsperspektiv. Vill vi i Malmö verkligen underlätta för människor att kombinera arbete och andra delar i sina liv, så ser vi istället till att förbindelserna mellan stadens olika delar underlättas. Idag är ställen som Rosengård och Lindängen omgivna av mentala murar där folk varken kommer ut eller in.
Att inte alla föredettingar i S begriper detta är lätt att inse, men de yngre generationerna borde veta bättre. Men sanningen är väl att eliten inte sätter sina fötter i förorten annat än när de är på någon organiserad tur med efterföljande exotisk mat. Men exotism och myter bygger ingen framtid. Det är inte ett Zoo vi vill ha i förorten.

Mormor och morfar

För att komma till stenen där morfars namn står bland andra namn på svenskar som föll för Norge måste man så här års pulsa i snö en bra bit från entren till Vestre Gravlund i Oslo. Det är andra gången jag var där. Första gången var med dottern, det var en decemberdag för nio år sedan och jag tog en bild av henne bredvid stenen, men den försvann någonstans sen som så mycket  annat försvunnit. Kanske är det ett ålderstecken att reflektera över var man kommer ifrån, men då får det vara det. Morfar levde ett kort liv som brutalt avslutades den dagen den tyska torpeden slog in i skrovet på m/s Gunda. Några klarade sig i land, men vi som hade velat lära känna morfar hade inte den turen att få uppleva det. Hoppas slutet var snabbt och utan ångest.
Ni har sett bilden här i bloggen på den tyske ubåtskaptenen, inte heller han överlevde kriget utan fick den allra sista statsbegravningen i Tyskland på våren 1945. Det är ingen skön hämnd, utan bara något som gör saken värre.
Från graven pulsar vi till T-banan och åker in mot stan igen. Oslo är provinsiellt och nyrikt, som en dräng som vunnit på lotto. Det är byggkranar överallt och det är dyrt som fan att leva där. Ändå skulle jag kunna stanna där en tid, för städer vid hav och med berg i bakgrunden är fina. Och spårvagnarna rullar trivsamt omkring, blåa som hemma i Göteborg.
Morfar var död när hans fartyg sprängdes i delar och mamma var liten och mormor slet hund på alla plan i livet, skulle jag tro, utanför normen och långt från family values. En arbetarkvinna med huvudet på skaft och vass i truten som få. Jag saknar henne när jag tänker efter, saknar henne som hon var innan demensen tog henne bort från denna värld.
Mormor och morfar och så fram till nuet där vi fortfarande måste vakta så att inte antisemitism och annan rasism blommar ut till världsvida rörelser som dödar och där kvinnors rätt att kombinera arbete och föräldraskap fortfarande inte är en självklarhet. Där mormors monotona fabriksjobb flyttat till Bangladesh och Kina, som om det vore bättre, medan Norge, nyrikt på miljövidrig olja spenderar och lejer ut alla jobb som är tråkiga.
Morfar och mormor, jag har er i minnet och fortsätter att förändra världen.

#throwbackthursday (Syrien)

Gårdagens bild var en utsikt över gränsen mellan Israel och Syrien uppe i Golan 1994. Trots att det formellt rådde krig och gränsen egentligen var/är en vapenstilleståndslinje, så var det mycket stillsamt. Jag minns att några polska FN-soldater kom förbi och hälsade och tittade man med kikare sades det att man kunde skymta utkanten av Damaskus. Nu sägs syriska rebeller vilja erövra Golan. Man kan för deras egen skull hoppas att de låter bli att försöka. Det spills tillräckligt med blod i området. Vill ni se min bild finns den på Instagram.

Medan andra hatar Jan Josefsson

Några av oss går upp på morgonen, åker iväg och gör det feministiska grundarbetet i praktiken. Förklarar för Ahmed att han får gifta sig med vem han vill, också med Muhammed om det är dom som blir kära i varandra. Vi förklarar för barnens mammor att de är bra föräldrar, när de känner skuld över att jobba sent för att få ihop till bröd på bordet. Ni får ursäkta om bolagsstyrelsers sammansättning och Maria Svelands sårade stolthet inte har högsta prioritet utan kommer långt efter samtalet med vikarien som tyckte att några stora och starka pojkar skulle hjälpa till och bära. Kanske borde vi gå med i de indignerade dreven och byta ut vårt.sotsvarta kaffe i kommunala muggar klockan sex mot en latte på Espressobaren klockan nio. Kanske prioriterar vi fel. Kanske är vi stundom lika plumpa som Jan Josefsson.

Biobesök med förskolebarnen

När femhundra fem-sexåringar sitter samlade i biografen Royal och datorn strejkar, så går en av arrangörerna upp på scenen och förklarar för barnen att de ska vara stolta över att det finns en filmfestival för barn i Malmö. Men om man är fem år, så vet man inte vad en filmfestival är. Den enda festival man kanske hört om är malmöfestivalen.Sen får barnen höra en improviserad intervju med en regissör som för att ha som jobb att göra film för barn har stora problem med att uttrycka sig så att ungarna fattar. Sen kommer då till sist filmen och den sägs handla om en flicka som är allergisk mot sin mamma. Hon ska visst få utslag, men några utslag syns inte. Kanske är det en metafor. Jag förstår inte och det gör inte barnen heller. Sen tar filmen slut och vi går ut för att ta bussen hem. För de flesta av mina förskolebarn var det det allra första biobesöket. Det blev ett märkligt minne för ungarna och jag undrar om det är frågan om publikförakt eller bara okunskap. Jag blir inte klok på det.

Legalisering är ologiskt

Köpenhamns kommun envisas med att vilja legalisera haschförsäljningen i stan. Så minskas kriminaliteten, säger man dumt nog. Och i bakgrunden svävar argumentet att hasch inte är farligare eller mer beroendeframkallande än alkohol. Som om det vore något bra mått. Och förresten så har inte förbudspolitiken stoppat droganvändandet, tillägger man, som om någon nu påstått det.
För mig är samtliga argument ologiska och det är störigt att mitt kära Danmark är fulla av vänsterflummande drogliberaler. Men det är lite typiskt och en del av charmen med grannen i väster. Extremerna är stora där på andra sidan.
Att kriminaliteten minskar om förbjudna saker blir lagliga är  ett argument som det är stor skämskudde på. Att alkohol är en farlig och våldsam drog är inget bra argument för att introducera ännu en drog för de breda massorna och att samhället. markerar att något är förbjudet är såklart inget uttryck för en önskan att låsa in knarkare, utan mer ett pedagogiskt verktyg för att skilja rätt från fel.
För mig som vänstersinnad och stolt godtemplare är det en akt av obegriplig osolidaritet att underlätta droganvändande. Det finns inget glatt i att fly världen och allt ansvar, det är att lägga fler bördor på redan utsatta.

Vi som ibland säger fitta och de som inte.

Jag använder "fitta" som skällsord ibland. Det är inte fint och inte rätt och det visar såklart att jag är en del av ett system son inte är jämställt. Det är ovanpå allt väldigt otaktiskt i en tid då feminismen visar tydliga sekteristiska tendenser och disciplinkommitten när som helst kan rycka ut. Det räcker inte att bekänna att man är en syndare och vilja göra bot, man måste ha ett korrekt språk också
Feminismen lider svårt av en tendens till likriktning någonstans i mediaklassens lagomvänster där tolerans och mångfald predikas av människor som ser likadana ut och säger samma saker samtidigt. Därmed utesluts alla som på grund av klass, bristande bildning eller dålig svenska inte behärskar lingon och därför handlar snacket mer om representation i bolagsstyrelser än tjejers vardag i förorterna, om man säger så.
Jag ska hur som helst sluta använda det där ordet, jag lovar. Men jag vill be er att granska människors praktik lika mycket som deras ord. Några av de värsta machosvinen behärskar de korrekta orden väl, medan några av de starkaste feminister.jag träffat aldrig uttalat ordet könsmaktsordning. Men möjligen använt.fitta som skällsord.

Gina Dirawi och den dubbla tragiken

Kvinnor och människor med utländsk bakgrund släpps mycket ogärna in i maktens salonger annat än som kuttersmycken och clowner. Det är djupt tragiskt och en loss för hela majoritetssamhället. Det innebär också att vi i stort sett skiter i vad de säger och utsätts för, för de saknar betydelse för oss. Skulle Thorsten Flinck utsatt Lasse Berghagen för ett ofredande så skulle det bli liv i luckan. En man, vet ni. Det är skillnad. Skulle det vara Jan Guillou som krävde att misshaglig litteratur censurerades bort skulle han inte ett halvår senare kunna apa sig i TV-n igen. Och just därför kan Gina Dirawi trots sin dokumenterade antisemitism vara skojig på bästa sändningstid lördag efter lördag. Hon är ändå bara blatte och kvinna. Chansen att hon får makt är minimal. Vi kan låta henne hållas. Det är minst dubbelt tragiskt.

Fler cykelbanor istället för gratis kollektivtrafik

Ett av de mer illustra förslagen i malmökommissionens rapport är att barn och unga ska få åka helt gratis i kollektivtrafiken. Det är inte så smart, tycker jag. En busstur för ett barn över sju år i Malmö kostar 10, 40 och det finns rejäla familjerabatter. Få torde isoleras i sina hem eller närområde på grund av kollektivtrafiktaxan. Det kanske skylls på det, men det är orimligt. Folk köper godis för mer pengar än så. Jag föreslår istället att vi satsar på barns mobilitet genom att bygga ut cykelbanorna. Ruljansen i begagnade barncykebranschen är stor och en cykel kostar inte mycket, särskilt inte om man slår ut det på flera år. Med cykeln blir man flexibel och får starka ben. Tusen gånger har jag och ungarna cyklat hit och dit i stan. Men det är ofta med risk för liv och hälsa, eftersom cykelbanorna är för få och dåliga, särskilt här inne i centrum. Så vill vi bättre hälsa, jämlikhet och miljö satsar vi på cyklingen.

HaBiTatQ, det vackraste av beslut

Av alla beslut jag varit om att fatta i politiken så kanske stödet till HaBiTatQ i all sin litenhet är ett av de allra vackraste. Vi anslår några futtiga hundra tusen till ett ställe där väldigt unga människor som tror eller vet eller undrar om deras sexuella läggning inte passar i normen ändå kan få känna sig hemma och fria. Jag dricker mitt ljumma kaffe och tittar på mina politikerkollegor. Vi är stora och starka och fyllda av övertygelser och engagemang. På vägen ut ska jag och det vänsterpartistiska kommunalrådet komma att hamna i en vänlig, men bestämd diskussion om samarbete med alliansen i Skåne och riks eller inte, men i frågan om städet till HaBiTatQ kunde det gått en ängel genom rummet, så fint är det. Det kan ju ha sina rutiga och randiga skäl att vissa beslut känns bättre än andra. Även om jag är straight för allt jag vet, så har jag lätt att identifiera mig med utanförskap och ensamhet. Jag har fått min beskärda del av det i livet. Jag kan se den unga människan framför mig, hen som varken vet ut eller in och känner sig som den enda av sin sort i hela världen. Och nu när jag ingår i sammanhang är det min plikt att stötta dem som inte hittat dit än. Politiken kan vara ett jävla spel, prestigefyllt och elakt. Jantelagen, besserwisseri och mobbing följer med i spåren i jakten på postioner. Men ibland gör vi bara gott.

"Tror du att du vet mer än professorn?"

"Tror du att du vet mer än professorn, eller?", kunde jag läsa på min facebooksida för någon månad sedan. Jag hade fräckheten att i en fråga avvika från konsensus och när argumenten inte var starka nog så bonkade man en professors ord i skallen på mig. I detta fall var det en professor som känt sig kallad att delta i ett granskande program i TV, men inte bjudits in. Detta innebar för några debattörer att programmet helt saknade trovärdighet, ty vem är du att tala utan titel och akademiska meriter? Jante kan visa sitt fula tryne i många olika skepnader. Ibland kommer den förklädd som objektiv kunskap. Men det finns mycket lite objektiv kunskap. När en kärnfysiker säger att kärnkraft är bra, så kommer jag ändå att säga att kärnkraft är fel. När militära experter säger att vi i Sverige behöver ett nytt stridsflygplan kommer jag likaledes att säga nej. Malmökommissionen ger en input till det politiska systemet som vi behöver, men inte ens deras ord kommer jag att betrakta som stentavlor av sanning som inte får ifrågasättas. Bara så ni vet. Jantelagen biter inte på mig.

Det finns inget radikalt i höjda bidrag

Vi går ut från bion på Entré och jag är omtumlad och tårögd efter Les mis. Kärlek, fattigdom och kamp för rättvisa. Och vacker musik. "Äh, sådär blir du alltid", säger sonen och jag svarar och Sara instämmer nickande i att det blödiga inte blir bättre med åren, snarare tvärtom. "Och förresten är du likadan", påminner jag sonen. Sen cyklar vi hem i mörkret längs Kungsgatans vilande träd. Jag tänker på den långa dagen som snart är slut och på fattigdom och orättvisor. I förmiddags presenterade Malmökommissionen sina förslag för att jämna ut stadens orättvisor och det slår mig att få saker provocerar mig som pratet om höjda bidrag. Det skulle väl vara när nån säger att Malmö är bra på ekologisk hållbarhet. Det är vi inte. Men vi kan bli. Men tillbaka till bidragen så handlar det kanske om ursprung och identitet. För mig är det inte solidaritet att slänga åt utsatta grupper, som det kallas, några extra slantar. Det kan jag aldrig applådera. Missförstå inte. Samhället ska finnas när du inte räcker till och när föräldrar till exempel inte gör rätt för sig mot det ex som tar ansvar för de gemensamma barnen. Jag är inte nöjd förrän människor bjuds in att vara med och bygga stan och jämställdhet råder och man som kvinna kan leva på eget arbete. Människor som serveras saker utan krav på egen insats blir rastlösa och självföraktande. Det är hopp och egna verktyg som ger oss livsglädje och som botar fanatism och kriminalitet. Jag föddes bland Biskopsgårdens gula förortslängor. Insprängda bland skogsdungar och kal bohusgranit närde våra föräldrar hoppet om en bättre framtid i sextiotalets solsken. Alla lyckades inte. Några köpte dumma saker för pengar och nu som då slog fyllan sönder vackra hem och drömmar. Men få tvivlade på att vägen ur stavades slit och bildning. Det kanske låter gammalt, men det är radikalt som fan ännu i dessa dagar. Individens hopp och förmåga att samarbeta står emot leda, dumhet och enkla lösningar. Det bygger om världen till en bättre plats. Stigmatiserande tal om fattigdom och höjda bidrag gör det inte. Killen från Biskop kom på märkliga vägar till Möllan i Malmö. Jag är inte Guds bästa barn eller förälder. Tvärtom tvingas jag medge att jag är ofullkomlig gång på gång och be om hjälp. Det stör mig inte så mycket längre. Men när jag går upp på morgonen är det jag själv som måste släpa upp min kropp. Utan bidrag.