Mandela

Jag var 18-19 år gammal. Gröna kläder hade jag, för jag var värnpliktig i armén i ett numera sedan länge nedlagt regemente i Göteborgs östra utkanter. Jag lyssnade på Free Nelson Mandela med Special AKA i mina lurar och bandet snurrade i freestylen om och om igen. Musiken var ska i den andra brittiska vågen och lustigt nog brukade det komma skinheads och dansa till den låten och andra. Mandela satt på Robben Island och det skulle han göra länge till. Några hållplatser från mitt regemente låg SKF som sålde stort i Sydafrika under parollen SKF HÅLLER SYDAFRIKA RULLANDE. Svenska företag profiterade på apartheiden, precis som de idag profiterar i andra diktaturer som t ex Kina och Saudiarabien. Det sågs som ett stort dilemma: drog man sig ur så skulle svarta mista jobbet och få det ännu sämre, påstods det. Det var såklart skitsnack och med tiden kom sanktionerna och gav motståndet moraliskt råg i ryggen. Jag gick genom Göteborgs gator med ett anti apartheidmärke på jackan och tyckte att jag bidrog till något. Det är lätt att överskatta sin egen roll i skeenden.
Vi såg Mandela som en gerillakämpe, som en glödande revolutionär, men det. jag ska minnas är hur han försonades och undvek blodbadet. Hur han trots 27 år bakom lås och bom såg FW de Klerk som en människa och att saker måste få ta tid. Att vi inte ska förenkla, demonisera eller.ta genvägar. Att vi ska bryta upp från de invanda föreställningarna.