Kommunistiska partiet håller torgmöte i Örebro. Utanför rådhuset, mellan kyrkan och den vedervärdiga vattenskulpturen som kallas för likkistan, men som nog heter nåt fint och kulturellt. Några thailändska kvinnor säljer trattkantareller och en femteklass samlar pengar till sin skolresa. Ingen lyssnar på kommunisterna, ingen applåderar förutom talarens polare som sköter ljudet. Någon står en bit ifrån och säljer Proletären. Ingen köper, alla bara passerar. Jag kollar in dom medan talaren säger något om att svenska skolbarn säljs på blocket. Han tycker nog att det är en snygg metafor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som drömmer om att göra revolution i Sverige. Det är straffspark mot öppet mål. Jag tycker såklart att de har fel på nära nog alla punkter i sina analyser och förslag, men sonen säger att det är fint att stå fast vid sina åsikter och det får jag naturligtvis nicka instämmande till. De svenska kommunisterna vill inte bygga några gulag, de vill ha absolut demokrati och jämlikhet. Det är en hedervärd åsikt, för all del. Men det går inte att räkna ut allt. Människor är så krångliga att några vill si och andra så oavsett vad staten tror. Några drömmer om att resa jorden runt och andra nöjer sig med en rabatt att plantera rädisor i. Vi är så olika och det är den mångfalden som utvecklar vår art och klotet vi bor på. I 43 år har de som då kallades r-are planerat för en revolution som aldrig varit längre bort än nu. De tror på det de trodde på trots allt och det är både vackert och patetiskt samtidigt. Själv skrämdes jag bort från den delen av den politiska geografin i unga år. Det var för mycket marscher och möten, för skarpa fördömanden och för låga tak. En annan värld är möjlig, men den kommer inte med arbetarmiliser och plötslig dramatik, utan växer ur människors hjärtan bit för bit.
2 kommentarer:
Är rubriken en Wiehereferens eller ej?
Bättre upp. Det är Tage Danielssons ord insjungna av Monica Z.
Skicka en kommentar