Springsteen går på en kvart sen, det är nästan ingenting. Den respekten har han för oss som betalat stora pengar för att se ett sjutton personer starkt band, det allra bästa bandet som någonsin stått på en skandinavisk scen om ni frågar mig. We take care of our own brakar loss, en bitter rockare om ett samhälle som lämnar alldeles för många utlämnade åt sig själva och sitt eget. Hur solidariteten får lida när man själv har fullt upp med att ta sig igenom dagen. Man sköter sitt och skyller på andra. Vi kan fråga oss hur Springsteen vet något om det, men han verkar fatta trots sin upphöjda position. Han läser väl tidningarna. Jag tänker på saker jag ser, cirkulär på Facebook om att dela budskap med innebörden att avskaffa bistånd och att minska flyktingmottagandet för att istället satsa på skolor, sjukvård och äldreomsorg och jag ser vilka som delar budskapet och inser att det är människor som en ljummen tisdagskväll tar tåget över sundet för att lyssna på Bruce. Män. Vita män, som kultureliten så fint talar om i nedsättande ordalag. Alla de som undviker surdegsbröd, men kanske äter lite väl mycket onyttigheter. Som kanske tjänar hyggligt, men som lätt hamnar i sjukskrivningsträsket med stela ryggar och onda ben.Om dom, för dom sjunger Bruce och jag hör att alla lyssnar. Sen fortsätter fyrverkerierna och det är sånger och kärlek och vänskap och drömmar som krossas. Och jag tänker i mitt stilla sinne att vi som vill förändra världen måste lyssna på folk och prata med dom, även dom som bor i andra kvarter än våra. Kan Springsteen.i sin mansion on the hill, så kan väl vi med höga ambitioner och hög svansföring. Återupprätta tanken på att de som har delar med sig snarare än att man tar ifrån fattiga i andra länder eller bommar igen gränserna för flyktingar. se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar