Klassförakt neråt är aldrig okej.

Min äldste son har pratat om att gå med i grön ungdom. Jag har bestämt avrått honom. Inte ens hans yngre bror hittade riktigt en plats där och då hsr han ändå på alla sätt haft ett lättare liv. Nu ser jag att Grön Ungdoms språkrör tweetar om att det stora integrationsproblemet i Sverige är unga, arga, lågutbildade unga män och att han får 36 retweets på det. Själv tänker jag som sagt på min äldste son. Han är ung, han är ibland arg och delvis arbetslös och lågutbildad. Och ungdomsspråkröret för det parti han röstade på i valet, som han delade ut valsedlar för hela jävla valdagen 2010 och sen hyllade på valvakan tycker alltså att  såna som han är ett integrationsproblem. Det stora integrationsproblemet, till och med.
Det är det bemötandet han får när han för en gångs skull omnämns. För det mesta syns han inte alls. Det är liksom som han inte finns. Antagligen menade språkröret inget illa. Han bara raljerade om en grupp människor han inte vet så mycket om. Det är kanske lätt gjort. Men varje grupp består av människor och är du stark måste du vara snäll, som Bamse säger och vi gröna måste vara starkast och snällast av alla mot dem som har det sämre.
Det tänds en eld i mig varje gång någon i en privilegierad position sparkar neråt. Kanske gör jag det själv ibland, jag är inte ofelbar, säg i så fall till mig. Solidaritet är inte ett honnörsord, utan ett förhållningssätt och vi måste vara raka och ärliga. Du är dina ord lika mycket som dina handlingar. Du stänger ute fler än du tror när du isolerar dig och dunkar rygg med dina likar. Skulle jag peka ut integrationsproblem, så handlar det om alla dem som beviljar sig jobbskatteavdrag och rot- och bilavdrag på min sons bekostnad. De som bokstavligen roffar åt sig. Men jag vet att jag är partisk. Jag älskar min son och skyr sparkar neråt. Kanske är jag alltför känslosam.