Just nu vill jag bara att min dotter ska få leva tryggt i sitt bostadsområde. Jag bryr mig inte så mycket om att ett gäng grabbar känner sig sårade i sin manlighet eller om polisen tar i för mycket när de griper in. Kastar du sten på polisen får du kanske hursomhelst räkna med en mindre god behandling. Min dotter är lika utsatt och utanför som de brännande grabbarna. Hennes medsystrar också. Men inte en sten lyfter hon. Hon dricker kaffe på balkongen och läser en bok. Sköter sina studier så gott hon förmår. Långt om länge har hon fått lära sig alla nyktra missbrukares läxa: att du har ansvar för ditt liv hur du än hamnade där du är. Det är så jävla svårt, men det är du själv som bestämmer om du ska ta det där glaset eller kasta den där stenen. Ingen tvingar dig. Du kan också sätta dig på balkongen och sköta ditt. Det är vare sig alliansens, polisens eller mångkulturens ansvar om du beter dig som ett svin mot din nästa. Det är kanske det vi skulle twittra och blogga om idag istället för att säga stackars, stackars. Det och att maskuliniteten behöver en rejäl översyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar